Vinterkärlek och lite global ilska.

Och hur ska jag gå hem, när allt är såhär?

(Du hade tid - Lars Winnerbäck)

Så har jullovet äntligen börjat, efter kemiprov, diverse olika avslutningar med lekar och en massa julgodis. Jag sov i tolv timmar och har fortfarande inte tagit på mig något annat än skoltröjan jag köpte i nian. I bakgrunden har jag tv:n med direktsändning från klimatmötet i Köpenhamn. President efter president efter miljöminister efter miljöminister uttalar sig och ändå händer absolut ingenting. Jag blir bara jättearg. Hur kan man vara så otroligt passiv i en så viktig fråga? Som tur är börjar den alpina skidåkningen om bara tio minuter och jag får en bra anledning attt byta kanal. Att bero på det, såg eller hörde ni att vi igår fick vår tredje kvinnliga dubbel i skidskytte på tre veckor? Alltså en i veckan, som små adventspresenter! Bäst för Danmarks premiärminister (som pratar nu) att han i alla fall kommer på ett sätt att rädda våra skidspår så att min favorithobby inte går upp i rök.

Trots att världen håller på att gå under, verkar min första jullovsvecka i alla fall arta sig bra. Jag hade tänkt att jag bara skulle sova, men nu verkar det bli någon sorts skön blandning av att träffa vänner, träffa familj och bara ta det lugnt. Kanske gå ut lite, jag känner att jag inte varit utomhus ordentligt på hur länge som helst. Faktiskt ska jag vara ute på min mormor och morfars land imorgon, hugga en julgran och äta mormors pepparkakor. Kanske prova isen nere vid sjön lite. Och ikväll ska jag upp till Malins hus i skogen, där jag inte varit på hur länge som helst, i alla fall inte utanför bilen. Super!

Annars då? Jo. Jag är jättepepp inför matchen mot Warberg imorgon. Hoppas att vår nya bergsprängare kan spela kasettband, så att vi kan spela Aquabandet som finns i Cathrines bil. Jag hoppas att jag hinner köpa julklappar på en tid som inte finns. Som vanligt är jag lite efter. Önskar att alla i min familj ville ha en kaka i present. Och att jag skulle vara nöjd med att ge dem det. Så är jag såklart lite fnittrig över julsnön som lagt sig ute. Jag älskar vintern när den är vacker!

Fjäll och kyrkor.

No, I'm not colorblind
I know the world is black and white

(Stop this train - John Mayer)

Är det någon av er som förstår varför man frågar "hur känns det?" till någon som fyller år? Jag fyllde 17 i fredags, träffade vänner fredag+lördag och hade släkten här idag. Jag tror inte jag kan räkna hur många gånger jag behövt svara på hur det känns. Påverkar verkligen datumet hur jag känner mig? Jag har ju inte direkt blivit ett år äldre över en natt, jag har blivit det över ett år. Inte för att jag inte uppskattar när människor bryr sig och ställer frågor, jag bara funderar i ren nyfikenhet. Varför?

Idag var det Lucia och jag var faktiskt en riktig julmänniska och lyssnade på konsert i Oscar Fredriks kyrka. Hög mysstämning och helt okej sång, jag var glad att jag följde med. Det är inte varje dag man är traditionsenlig nog att följa med sin pappas fru och sina systrar för att titta på luciatåg i proppfulla kyrkor. Det är dessutom verkligen inte varje dag man är glad att man beslutade sig att göra det.

Det slog mig för ett tag sen att jag faktiskt varit slapp med att hävda ett av mina största nörd-intressen här i bloggen, i alla fall det senaste året. Det finns ett behov av att ändra på den saken. Därför tänker jag upplysa er om, i fall ni inte redan visste det, att Vinterstudion i Svt hade premiär förra veckan. Jag tror helt seriöst att jag är deras största fan. Tyvärr hade de inte säsongspremiär förrän i december, vilket jag måste säga är väl sent. Man började ju oroa sig för att de inte skulle dyka upp alls nån gång där i november, när både världscupen i längdskidor och alpint hade startat. Som tur var väntade de bara in skidskyttet. Vintersport, snoriga skidåkare och snö på tv är något av det bästa som finns. Jag ska gifta mig med en snorig, snöig, vintersportande skidåkare. Så, om ni undrar lite spontant vad jag befinner mig någon lördag förmiddag eller söndag mitt på dan, kolla tv-tablån. Typ baksidan av Gp. Det kan vara allt från Levi, till Val di fiemme till Aspen eller Östersund.

Mest uppskattade födelsedagspresenten:
Om man borster ifrån att det var skidor på tv och att jag uppskattar alla presenter och tankar och kramar, så måste jag säga att det faktisktvar 1. Körlektionerna och bilskolesakerna, och 2. Min fantastiska platon-bok (med hälsningar från Johanna och Julia)

Mest oväntade födelsedagspresenten:
Min farmor slog i år till med både ett par jättesöta Odd Molly - vantar samt ett ex. av den senaste boken av årets nobelpristagare i litteratur. Otippat men nice.

Segaste presenten:
Haha, förmodligen bokstavligt talat det vegetariska baconet som Jennie fått för sig att ge bort. Varför?

Damn, who's a sexy fish...

du vet inte var jag varit
du vet inte vem jag är
vet du alls vem du varit?
vet du ens vem du är?

(Taxmannen - kent)

Kommer ni ihåg dagis? Dagis var varmt. Dagis var fullt av barn med öronhinneinflammation och föräldrar med jobb som var för viktiga för allt vad att vabba heter. Dagis var klistriga paljetter, det var hoptrasslade garnnystan, det var regniga utflykter och fröknar med långa sagor utan slut. Idag gick jag tio minuter tidigare från min kemilektion. Klockan kvart i fyra skulle jag infinna mig på dagis igen, min lillasysters dagis. Det vankades luciatåg. Och visst, barnen var jättesöta små lucior, pepparkaksgubbar och tomtar. Och visst, vi fick pepparkaka efteråt, och lotter kunde man köpa av två småflickor i vita, långa linnen. Men dagis hade blivit så litet. Dagis hade blivit inte bara varmt, utan fullt av skrikande ungar, trångt och utan luft. Jag ville blunda och åka hem till mina tråkiga, vuxna doftljus. Lova mig att fråga minst tre gånger extra om jag någongång säger till er att jag ska skaffa barn.

Vissa berömda,uppmärksammade personer har helt enkelt aldrig varit min grej. De kan vara hur snälla och politiskt korrekta som helst (typ Liza Marklund) men jag orkar ändå aldrig med dem. En av dessa människor har sedan länge varit Jan Guillou. Eller hur hans namn nu stavas. Jag menar, bara titta på honom. Han talar långsamt och knastrigt (om än ganska underhållande) och när han talar gör han det alltid om sig själv. Han har mest skrivit konstiga böcker om tempelriddare och skit,vilka sedan i och för sig filmatiserats med snygga, medeltids-inspirerade skarsgårdare i rollistan (förutfattade meningar, va, jag?) och han har tunt, fult hår.

Men. Imorse steg hans rang väsentligt, ja, han lyckades faktiskt lätt klättra över andra bortgjorda namn som Paulo Roberto, Göran Greider, Darin, Hillary Clinton och Kungafamiljen på min lista över oberättigat småförakt. Anledning: medverkan i morgonpasset i P3. Morgonpasset i P3 råkar händelsevis vara ett av mina absoluta radioprogram i hela världen, jag lyssnar varje morgon. Det kom därför som en smärre chock att de skulle intervjua Jan Guillou under typ en halvtimmas programtid. Det kom som en ännu större chock när det visade sig att han faktiskt var riktigt rolig och kläckte ur sig citat som; "en pretantiös person är någon som har på sig halsduk inomhus" och annat som jag uppskattar. Så jag säger bara; Keep it up, Jan, keep it up.

Och dagens titel? Jo, alltså Klara och Sofia har inte lyssnat så mycket på radio typ, det senaste halv året. Vi hade ganska kul åt en viss textmiss i David Guettas listetta...

Tvångstankar och födelsedag

ljus - stanna kvar
kom och var min vän
ljusna mig igen, igen, igen

(Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck)

Jag var nog aldrig en bloggare. Föddes liksom inte med ett behov av ständig uppdatering eller ständig närvaro, utan är antagligen lite mer av en dagdrömmar-person. Tro inte att ni slipper mig för det. Nej och åter nej, för ibland har jag tråkiga kvällar jag behöver skriva på och ibland har jag roliga kvällar jag vill berätta om. Så ni blir inte av med mig så lätt, om det var vad ni trodde efter en månads vakum-inspirerad tystnad. Här är jag nu och så är det med det.

Idag är nionde december, equals två dagar till min födelsedag. Min sjuttonde födelsedag. Och nej, jag känner nog faktiskt varken panikångest eller småbarnslängtan. Jag är så tråkig att jag känner likgiltighet och lite trötthet (kan också bero på att jag är mitt inne i mitt andra år på naturprogrammet?) och kanske ett litet uns lättnad över att jag i alla fall inte kommer vara sexton längre. Sexton är en jobbig, fnittrig ålder. Jag har aldrig varit jobbig eller fnittrig. Tyvärr är sjutton en jobbigt, nästan-vuxen ålder, vilket jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om jag uppskattar mer. Jag blir så rädd när allt omkring mig är vuxet. Jag blir rädd när jag ska åka tåg utan att ha ens kollat i en spegel och träffar gamla teater-människor som plötsligt har på sig läskigt fina skjortor och går på obehagligt viktiga universitet. Ursäkta men hej, öh, jag tror jag missade något där på vägen, eh, jag är egentligen max elva och ett halvt och borde egentligen få leka med lego just nu. Bäst jag går, så..öh, hejdå.

Annars då? Jag tror jag tänker lite mycket för mitt eget bästa. En av mina största hobbys är att lyssna på människors samtal på tåget. Eller, om människorna händelsevis råkar vara tysta, att sitta och tänka ut små historier om alla jag ser, om vart de är påväg och vad de tänker. I måndags när jag var påväg hem från skolan satt jag längst fram i tåget. Vid dörrarna, på de uppfällbara sätena ni vet, satt en kille med en träningsväska full av böcker. Jag tänkte: han är nog som jag och han är trött och påväg från skolan. Förmodligen hungrig. I mölndal ramlade en bok ur hans väska, ner under det uppfällbara sätet. Det var kanske tio personer som stod mellan oss och jag föreställde mig ett scenario där jag slängde mig fram, med väskor och allt för att ta upp boken. Det gav mig en lätt svindlande känsla och jag lät bli. I Kållered gick killen av. Säkert femton personer gick av efter honom, säkert nästan alla dem såg boken på golvet. Jag fick ont i magen. När jag två stationer senare skulle gå av själv hade magontet utvecklats till lite lätt panik. Jag tänkte att jag måste rädda boken från det äckliga pendeltågsgolvet och alla hotfulla tågvärdar som slänger kvarglömda saker (nej, jag tror inte att mina typ fem par vantar kan återfinnas på västtrafiks "hittegods". fnys. jag är väl inte...eh..naiv?). Jag var precis påväg fram för att ta upp den, rädda den, när jag såg att det var.....det senaste numret av teknikmagasinet. Suck. Någon borde hjälpa mig.

Första omgången bilder...

hout bay harbor.

dagisbarn.

black n' white.

where the ocean meets my hand.

wildlife.

twilight in cape town.

Vampyrbekännelse och snorighet.

and a rock feels no pain
and an island never cries

(I am a rock - Simon & Garfunkel)


En trött och lite sliten Johanna sitter i sin säng och slappnar av till sina spelningslistor på Spotify. Helgen har väl varit sådär, kroppen känns seg efter att en duktigt stor förkylning bitit sig fast i hals och huvud. Dock är jag på gott humör nu, jag kom nyss hem från vår bästa seriematch för säsongen med vinst och riktigt snygg innebandy. Härligt! Dessutom visade svt två tävlingar i alpina världscupen i helgen, vilka jag förstås ivrigt följde. Jag har saknat Stig Strands analyser sen vintersäsongen tog slut i våras. Nu är de tillbaka och alla helger tills mars är räddade! Yay!

Skolan är det väl lite sisådär med. Det ena stora arbetet avlöser det andra och har man otur så finns det ett antal att jobba på samtidigt. Det blir inte precis bättre av att man varit bortrest en vecka och har varit tvungen att jobba dubbelt på alla lektioner i veckan. Men men. Jag och Sofia har köpt te som vi har i skåpet och den riktiga clementin-säsongen har just tagit sin början. Dessutom är jag fortfarande alldeles uppladdad med solljus efter resan, även om det känns som en månad och inte en vecka sen vi kom hem. Naturtvåan - I'm back!

Skulle förresten vilja göra ett litet tillkännagivanade såhär i slutet på inlägget. Jag måste erkänna för er, kära läsare, att jag nu fastnat helt i HBO-serien True Blood och alla dess övernaturliga härligheter. Detta är både pinsamt och lite jobbigt, eftersom det bara finns två säsonger som jag snart kollat klart på. Så kom igen bara! Säg att jag skämmer ut mig! Starta nördiga diskussioner om Alexander Skarsgårds sexiga viking-vampyr röst med mig! Gör vad ni vill! Jag är i alla fall officiellt ett fan av denna visserligen fåniga men mycket coola serie. Rekommenderar er att ge den ett försök.

Idrottssaknad och come back.

because the air outside will make
our cells divide at an alarming rate
until our shells simply cannot hold
all our insides in
and that's when we'll explode
and it won't be a pretty sight

(We will become silhouttes - the postal service)

Och nu är jag hemma igen, till norden där novembermörkret har hunnit ikapp och alla löv är klistrade mot asfalten. Som tur är för mig är jag som ett solenergi-laddat batteri och kommer orka åtminstone ända fram till lussebullar och adventsljusstakar återintar landet. Resan var fantastisk. Förstås.Tusen intryck, tusen känslor och tusen minnen. Jag kan omöjligt berätta om allt nu, men det lär nog ramla in bilder lite sporadiskt den närmaste tiden. Jag har fotograferat som en galning. Allting var så ljust och färgglatt och levande! På något sätt.

Tro det eller ej, men efter drygt två veckor borta är innebandyn nästan det jag saknat mest. Om man inte räknar personer som vänner och småsystrar och så. Förmodligen har jag inte en helt hälsosam relation till sporten. Jag har, på fullaste allvar, drömt om att spela vid flera tillfällen. Är jag frisk? Det är i alla fall träningen imorgon, så jag slipper lite av abstinensen. Och rastlösheten. Jag bestämde mig för att göra resan till ett träningsuppehåll och tog bara en enda löprunda under hela tiden. Så trots orienteringstävlningen igår kryper det lite i benen.

Jag måste säga att, trots allt vad man kan säga om allt och trots alla negativa saker med klichéer, så är borta bra men hemma bäst. Eller, man kanske borde säga, borta bäst, men hemma ändå bäst. Här finns kents nya skiva och mina katter. Och lite till...

Johannas komma hem-lista. Efter Sydafrika 2009.
* Två avsnitt av True Blood väntade på Svt-play. Underbart igår eftermiddag efter tävlingen och rusket! Synd bara att det endast återstår ett avsnitt av säsong ett och jag är bortskämd med svt:s kvalité på webtv. Nu tvingas jag uppsöka mörkare vrår av gratis tv.

*Zoo-sprinten gick av stappeln på Borås djurpark. Den redan omnämda och mycket trevliga tävlingen. Strutsarna tittade intresserat på oss allihop, där vi flåsade i kylan. Men kul var det.

* Jag hittade ett brev från tandvårdsgruppen (okej, inte inte inte alls kul i sig men..) innehållandes information om att mitt nästa tandläkarbesök ska vara hos leg. tandl. Niklas Ling. Mycket kul och kanske lite obehagligt. Tänk om jag har tusen svarta hål och äcklig tandsten. Stackars Julias löpar-pappa.

*Nu kan jag framkalla mina kamerafilmer från resan! Youpie! Okej, det var lite fusk med komma-hem temat eftersom fotona är från afrika, men ändå. Jag har alltså, för er som är oförstående, förutom ca 1000 digitala foton, tagit upp två rullar med analogabilder. Jag fick låna en gammal systemkamera och några objektiv från Håkans mamma. Superkul! Hoppas bara min okunskap om foto inte förstört bilderna.

Till det innersta Afrika...

...ska jag väl inte riktigt, men till kontinentens sydspets och Kapstadens vindlande stränder. Om mindre än sex timmar ska jag vara uppe och påklädd för avfärd mot flygplatsen och, så småningom, äventyret. Det känns otroligt och lite läskigt att säga det, men jag tror fortfarande inte att jag helt har förstått att vi ska åka. Jag ska till girafferna! Till Godahoppsudden! Sakna mig lagom. Puss och kram!

Backhoppning, bäckhoppning, bollhoppning

vi har bara vart här några dagar
men redan har han orsakat panik

(Vad ska vi göra med Henry? - Parken)


I helgen utförde jag en liten bragd. Det var inte kanske riktigt en önskad eller påtänkt bragd, i stil med att lösa någon av uppgifterna på hemtentan i kemi eller städa mitt rum, men det var en tämligen trevlig bragd. Jag lyckades nämligen vinna min första orienteringstävling! Visserligen i öppen klass, men vad kan man begära av någon som tränat i ett halvår. Vägen till mål var dock, som vanligt, inte direkt fri från hinder. Nej, jag tappade inte min kompass den här gången. Inte heller gick jag vilse och plockade kantareller eller sprang över fel träsk. Problemet den här gången utgjordes av en gul fyrkant på kartan. Alla orienterare, inklusive jag själv, tycker förstås om gula fyrkanter på kartan, eftersom de, som nån gammal rigorian sa på nybörjarkursen, är de områden där man "kan springa 100 nästan sitt allra snabbaste". Men det här var en oanad gul fyrkant. För, när jag kom ut vid skogsbrynet såg jag bara hur marken lutade rakt nedåt framför mina fötter och bredvid mig stod en stor konstruktion i metall och grön matta. Jag hade hamnat mitt i delsjöns backhoppningsbacke. Det hjälpte inte att jag hade dubbskor på mig för första gången. Jag fick kasa mig ned efter bästa förmåga och, ja, det var läskigt. Ett par kontroller senare fick jag känna på en annan av sportens finesser. Jag hade läst vanlig våtmark på kartan, men det visade sig i själva verket vara våtmark korsad av kanske totalt....15 små bäckar. Ja, alltså utmärkande vattendrag. Så, det var bara att ta fram de gamla friidrottskunskaperna och hoppa över den ena efter den andra. Trevligt. Jag vill inte veta hur jag såg ut. Skogig, förmodligen. Som en ko eller supermariofigur, eller hur sofia?

Jag var i alla fall nöjd med tävlingen i helgen. Och, när allt kommer omkring, var det ju orientering, ett element där jag känner mig rätt säker, så att säga. Det är inte riktigt vad man säga om idag. Inte det att jag inte hade roligt, jag hade superkul, men särskilt smidig eller anpassad var jag inte. Idag avgjordes nämligen skol-DM i volleyboll. Klara var lagledare och tog med mig i laget trots att jag sa cirka tusen gånger hur mycket jag skulle göra det bara för att det är kul. Alltså, inte för att jag är duktig. Heh. Första matchen slapp jag serva. Tur för mitt lag. Eller, ja, otur kanske att vi inte fick rotera så mycket, men tur i oturen. Klaras beskrivning av min prestation under resten av dagen var ungefär "du har massa energi och är snabb men du...du viftar så mycket med armarna!" Jag antar att hon syftar på hur otroligt kul jag hade och hur laddad jag var, men hur rolig jag såg ut när jag försökte hoppa och smasha bollen över det drygt två och en halv meter höga nätet. Jag såg inte mig själv, men det andra intrycket lär överglänsa det andra. Speciellt i kombination med mina underarms-servar à la mellanstadiet.

oh thursday, watch the walls instead

and you can't even begin to know

how many times I've told myself

"I told you so"

(I was once a loyal lover - Death cab for cutie)

Är det bara jag som är lycklig just nu? Det blåsregnar ute och löven täcker hela trottoaren. Mina (fusk)lovikavantar är framgrävda ur garderoben och raggsockarna är nedtryckta i skorna när jag smådansar hem från pendeltåget. I i-poden finns kanske kent, som har fått en lite höstig klang på sina senaste alster, eftersom skivorna släppts i oktober. Eller som nu, när jag sitter hemma i sängen med The Cure på skivspelaren, den varma lampan tänd i fönstret och en bok att dyka ned i. Kan man önska så mycket mer?

Dessutom kom jag just hem från en mysig fika jag egentligen inte hade råd med tillsammans med min pojke. Ibland får man unna sig saker. Till exempel på en höstfredag. Idag blir det lite extra lyxigt, för sen ska jag upp till Sofia och bli tjock, skratta och titta på idol med henne och Malin. Jag tänker varken snåla med kalorier eller tid eller något annat. Trots allt så kan man inte göra så mycket mer med sitt liv än det man kan.

Det är regnprickar på mina fönster.

Häromdagen blev jag dessuom positivt överraskad. Stadsbiblioteket visade sig faktiskt ha en och annan lite enklare roman på franska! Jag ska inte vara för generös med beröm, alla bokryggar var fortfarande tråkiga, solkiga och vita, men jag lyckades leta fram Anna Gavaladas senaste som en liten utmaning och en översättning av Tove Janssons Pappan och Havet (mumintroll!) som jag tänker småläsa, mest för att det är kul. När det gäller litteratur har jag det dock lite mer problematiskt på andra fronter. I skolan ska jag (är någon överraskad? vad säger ni, donner-barn?) förstås mala ned ännu ett par böcker till analytiska småbitar och självklart kan jag inte bestämma mig för vilka. Är Catch 22 för pretantiöst på engelskan? Och är Röda Rummet tjatigt till svenskan? Ska jag hålla mig till Gardells böcker, som jag läst tusen gånger, så att jag kan lägga tid på mitt samhällsprojekt istället? Ja. Livet äro fullt av frågor.

Förresten så har jag, förmodligen lite efter alla andra, fått reda på att filmatiseringen av "Bilbo" äntligen är igång (!!!!!!!!!). Premiären förväntas äga rum hösten 2011. Jag ska seriöst klä ut mig till Gandalf och tälta utanför biograferna.

Lite litterära funderingar och löpbandstimmar.

när du grät på festerna
var jag aldrig bjuden in
du föll isär inför gästerna
jag byggde upp dig bit för bit, igen

(Töntarna - kent)

Idag var det gryning när jag väntade på tåget och skymning när jag gick hem från det. Visserligen är lite fusk inräknat eftersom jag var på gymmet(med ett eller två m?) med min i-pod ett par timmar efter skolan och sprang på löpbandet. Jag tittade inte på the simpsons på platt-tv:n på väggen direkt ovanför. Jag tittade bara ut genom fönstret. Nu är jag hemma och jag känner på mig att ikväll är en tekväll.

Ibland undrar jag vad jag ska skriva här. Vad är internet intresserat av att veta? Kanske ingenting. Kanske allt. Kanske att ett av fåren som bor bakom mitt hus blivit till en fårfäll och aldrig kommer äta äpplen mer. Kanske att jag har dukat under för mode och bekvämlighetsguden och använt svarta skinnstövlar för första gången. Eller kanske bara helt enkelt att världen är helt som vanligt upp och ned och bak och fram. Barack Obama fick Nobels fredspris trots att han bedriver krig i två länder samtidigt.

Att bero på, eh, krig och andra alldeles för allvarliga saker vill jag tipsa alla om något. Detta något råkar vara en bok. Jag måste erkänna att jag först började läsa den för att vara lite duktig. Första delen av min samhäll B kurs kretar väldigt mycket kring främlingsfientlighet och gruppsociologi och vi hade i uppgift att läsa ett utdrag ur en populärvetenskaplig/facklitterär bok. Eftersom jag missat lite lektionstid (obs, av pinsam anledning) tänkte jag att jag skulle slå på stort, låna och läsa hela boken, "Utrota varenda jävel" av Sven Lindqvist. Så vitt jag vet är varken den eller den litteratur den bygger på några direkta grundstenar i till exempel den standardmässiga andra världskriget - undervisningen alla skolungdomar tilldelas. Därför måste jag skriva lite om den här.
Jag brukar mest läsa skönlitterärt. Jag är för lat och kanske lite för ointelektuell för att göra annat, men kan helt enkelt inte med att läsa typ "Veckorevyn". Men det här var annorlunda. Boken handlar främst om kolonialism och imperialism, något som det mest talas om som ett beklagligt misstag vi européer begick innan det fagra, superjämställda samhälle vi lever i nu riktigt tagit form. Kanske mest om vem som tog över vilka länder och vad de stal därifrån och på sin höjd lite om hur elakt det var att bara dela upp Afrika mellan några länder i Centraleuropa utan att fråga urinvånarna först. Det finns därför en nätt anledning att bättra på sina kunskaper lite. Det är svårt att förstå hur människor handlar i vissa situationer. Hur de prioriterar och säger sig förstå sig själva och sin omgivning när de i själva verket bara bestämmer att de förstår den. Och att de har rätt.

Äntligen!

Jag visste knappt ens att jag längtat. Men plötsligt fick den femte oktober en oanad guldglans.
Den sjätte november. Kent. Röd.

Om damm och lite nöjdhet

I always fall in love with an open door
With the horizon on an endless sea
As I look around the ones who were
standing right in front of me

(My mirror speaks - Death cab for cutie)



Söndagkväll och ingen direkt söndagsångest att tala om. Visst, jag kan erkänna att jag blev arg på att båda de ikea-ramar jag tänkt använda till mina planscher gick sönder och jag är lite stressad/nervös/frustrerad över vår engelska uppsatsskrivning på tisdag. Men det kunde ju varit värre. Mina ben gör inte ont längre, vilket jag kan garantera er att de gjorde igår efter en styck orienteringstävling i ett fruset oktober och en innebandymatch där jag var så anfådd att jag inte kunde prata efter i stort sett varje byte. Jag tror att det var kanelbullarna som gjorde det. Lite fett och socker knuffar alltid tillbaks en igen. Och hindrar dessutom den ytte-pytte-lilla chans som eventuellt fanns efter en hel dag av träning: att en liten del av det mjuka ovanpå mina magmuskler skulle försvinna. Glad kanelbullens dag på er alla :)

Vet ni om damm brinner bra? Jag vet inte om ni som är mindre pedanta och inredningsintresserade känner igen er, men mina trevliga doftljus dammas alldeles för sällan och har farligt höga lågor just nu. Turligt nog står de inte nära något som är brandfarligt men man undrar ju ändå liksom. Mitt rum ligger precis mot gatan, man ser rakt in igenom fönstret. Vad kommer folk att tro? Att jag firar valborg för tidigt i min ensamhet? Att jag firar det försent? Eller att jag startat min egen lilla sekt med mig själv och sysslar med hemliga ritualer om söndagkvällarna?

Och, kära läsare, ni tittar faktiskt just nu på ett inlägg av en Johanna som är helnöjd med några saker. Helnöjdhet är en mycket underskattad känsla, det är inte så många som är överseende och småsjälviska nog för att leva ut den. Men den här Johannan är rätt helnöjd med ett par saker idag och det tänker hon inte knyssla med. Så att säga. Hon har nämligen blivit vald till permanent lagkapten (det vill säga lagkapten tills hon klantar till det) i sitt helt nya innebandylag, vilket på det stora hela innebär att hon spelat varenda match de senaste två-tre åren som kapten. Det är ganska nice. Hon har också lyckats anmäla sitt inom kort storslagna skollag till innebandy DM, om än efter attha tvingat med ett par klasskamrater. De vet, som tur är, inte vad som väntar dem, då de inte har någon aning om att det finns ett par gymnasier i Göteborg som hyser hela uppställningar med elitseriespelare (Johanna funderar på att fuska med lottningen för att inte få hulebäcksgymnasiet och således också pixbo 91+92=hela pixbos damlag). Johanna borde få några poäng. Och hon har inte ens nämnt att hon och hennes väninna Sofia totalt rockade senaste fysikprovet med alla fjäderlagar och jämviktheter. Hah!

Förresten så blir jag faktiskt mer förtjust i hösten för varje dag som går. Imorgon ska jag leta upp min halsduk. Hösten är frisk och färgglad och full med äventyr som inte hänt än! Vem vill med och hitta dem?

Regnvatten och Kosta Boda

And I try, I try, I try, I try
but I just want to spend more time
with my mind
it always suprises me every time
and none of you ever do
it doesn't mean that I don't love you

(Travelling with HS - Hello Saferide)


Det är en regning höstmorgon. Om 39 minuter ska jag åka på orienteringstävling och bli blöt, för att sedan komma hem och tina mig själv under en filt. Anna frågade lite försynt om det någonsin händer att man springer orientering i gummistövlar. Jag frågade tillbaks (obs, snällt) om hon visste vad orientering var för något. Hon såg lite tveksam ut.

Ibland känner jag lite för att göra protest mot allt. Att springa runt alldeles lerig i skogen och låtsas att det inte finns något annat i hela världen kanske tycks som ett tappert försök. Men ibland vill jag bara vara anti-duktig, opretantiös, ful och elak. Jag vill vara inkorrekt och fel. Äta godis varje dag för att jag vill, aldrig plugga och aldrig låta bli att säga något jag tycker om en person. Ni vet, den där känslan man kan få när man vill göra något förbjudet. Inte som att bryta lagen, utan mer som att svepa med stora armrörelser över hela de stora borden i Kosta Bodas fabriksbutik eller slänga ned hela sin skolväska i ån på väg hem från tåget. Tänk om...

There is a light that never goes out

If you want me all you have to do
Is ask a thousand questions

(Simple things - Belle & Sebastian)

Det finns, som vår kära fysiklärare Kåre yttrade förra läsåret, något bra med alla dagar. Idag är det inte att det råkar vara fredag och Broder Daniel-dokumentär på tv. Idag är det inte heller att det är stationspass på friskis eller att det är höstsol och jättefint ute. Idag är det att jag får sova. Att jag ska upp tidigt och orientera imorgon räknas inte. Just nu ligger jag i min säng, den är mjuk, och det finns ingen som kan säga till mig att jag inte får somna när jag vill. Det ni! Jag svär på fåren som betar bakom mitt hus att jag ska njuta av varenda minut av sömn.

Fast jag ska vara vaken lite till. Jag har höjt volymen på cd-spelaren och laddat den med tre skivor på en gång. Morrisseys röst är ganska perfekt. Jag är inte den som vanligtvis låser in mig i musik, men vissa dagar är verkligen bara gjorda för i-pod på tåget eller högtalare på rummet. Hela världen får liksom ett soundtrack.

Jag har bestämt att den här helgen ska bli lite lugnare, att det är okej att bestämma det. Förra helgen blev så otroligt mycket flänga fram och tillbaka. Och så har jag så många biblioteksböcker jag inte läst. För att inte tala om att svenska innebandyförbundet gjort det praktiskt taget omöjligt för mig att orka hitta på så mycket imorgon kväll, min match i Lerum lär inte vara klar förrän strax innan nio. Skulle vara kul om någon ville fira den fina högtiden kanelbullens dag med mig på söndag dock. Frivillig? :)

Annars.....

*Har jag nu bara tre oktoberveckor kvar innan jag åker till Sydafrika. Jag ska se riktiga giraffer! Helt seriöst det coolste djuret. De har blåa tungor ffs!

*Undrar jag om det finns något skönare än nya strumpor på innebandyträningen. Jag smålog nästan hela vägen till träningen. De små sakerna gör vardagen. Eller, ja, fotkomforten i alla fall.

*Är jag trött på att det typ bara finns två caféer i kungsbacka, om man inte vill sitta inne på kungsmässan. Finns det ingen med fantasi nog att öppna något mysigt, nytt ställe?

Brad Pitt-sanningar och längtan till andra kontinenter

inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår
inga planer men ett steg
inte där än men på väg

(Det är visst nån som är tillbaka - Lars Winnerbäck)


"You never know whats coming for you". Brad Pitts favoritreplik i den småmysiga men rätt tråkiga och alldeles överdrivet uppenbara Forrest Gump-kopian The curious case of Benjamin Button. Jag såg filmen i helgen. Ni har redan hört kritiken. Men, nog har Brad/Benjamin rätt i sina ord alltid. Man vet aldrig vad som väntar.

Idag skulle jag och Malin gå och se Navid Modiri läsa poesi tillsammans med några slam-poeter från Kungsbacka. Kändes kul och lite annorlunda. Efteråt tänkte jag sticka iväg till mitt pulspass och komma hem utmattad och avslappnad. Tyvärr hade jag tänkt lite för lite på det där med whats coming for me. Vi var i god tid på Kungsbacka bibliotek och slog oss ned i caféet, rätt trevligt ställe ska ni som aldrig varit där veta. Vi såg Malins kompis läsa poesi. Vi såg en tjej som sjöng Beyonce och spelade gitarr (redan någonstanns i de falska wailandet anade vi onåd). Sedan kom ett band bestående av nervösa, trettonåriga kulturskole-elever (bandnamnet var helt fantastiskt, tänker inte nämna det här av rädsla för att den ändå rätt söta tjejen som sjöng ska googla bandet och hitta en bitter sextonåring som uppenbarligen ägnar kvällarna åt att såga henne och hennes ädla gruppkamrater) som sjöng Mamma Mia i otakt. Sen kom en tjej i tjugofem-trettioårs åldern som läste småskumma dikter och väste i cirka tio sekunder på alla "s". Sen kom nästa band....


Plötsligt befann vi oss mitt i ett enda stort kulturskolekalas av gråtmilda föräldrar och nervösa barn i yngre tonåren. Vi flydde hem många tåg för tidigt. Jag kom aldrig till mitt pass. Istället satt jag och Malin hemma på min inglasade altan och kollade på idol med varsin kopp te. Nu är jag här istället, otränad, tjock och rätt lycklig. Det blåser löv i höstvinden utanför. Gula.


Om lite mindre än fyra veckor åker jag till Afrika! Jag ska utrusta mig med sommarklänning, sköna shorts och den analoga systemkamera (med teleobjektiv!) som jag fått låna av Håkans mamma. Sedan ska jag se på savanner och en udde där två hav möter varandra. Ni andra kan ju leka bus eller godis. Eller något.

Veckans citat...

Debatt-gubbe i nyhetsmorgon:

För att åka tåg till Paris måste man ju vara miljöaktivist eller svinrik!

....jag känner mig..eh..inte träffad?



Kille och tjej bakom mig på bussen:

- Vad ska du göra ivkäll då?

- Jag ska väl se på film...

- Ah, vad ska du se då?

- Inglorious bastards

- Vilken är det?

- Det är den om andra världskriget...

- Jahaaaa deeeen!

För det var ju ett så orginellt tema...eller?

Bioprogramet och Newton-ångest

klockorna kommer med kloka förslag
de menar man måste
men nej
för trots att det borde vara onsdag idag
är det söndag i sängen hos mig

(Söndag i sängen - Bo Kaspers orkester)


Åh vad bo kasper har rätt i sina sköna ord en kväll som den här, även om sången handlar om en morgon. Det finns så mycket man borde men så mycket annat som man vill. Och då kör man förstås på att göra det man vill, trust your lust och så vidare. Jag känner för en promenad men eftersom jag inte kan trotsa rumtiden får jag gå och lägga mig istället. Om någon kvart eller så. Som tur är har jag en bra stereo och en stor samling cd-skivor.

Det verkar inte som om min höst löper någon större risk att fortlöpa oplanerad. Program för teaterföreställningar, biofilmer och konserter får det att glittra lite i mina ögon. Jag och Steff har haft planer på att se den andra filmen i millenium-serien ända sedan vi såg den första, filmen om Coco Chanel med Audrey Tautou i huvudrollen är ett måste och så kommer ju Disney Pixars nya, omtalade Up längre fram i höst. Jag kan inte låta supercoola föreställningen No tears for queers på pustervik bara gå mig förbi och så ska Emil Jensen spela i Varberg. Senast idag fick jag reda på att Melody Club spelar i Göteborg om tre veckor!
Tanken på att utforska göteborgs café-utbud ännu lite noggrannare känns även det trevligare och trevligare för varje dag, speciellt när jag tänker på hur gärna jag skulle vilja träffa mina vänner lite oftare. Sysslolös lär jag alltså inte bli. Speciellt inte med tanke på att jag går andra året på gymnasiet, naturprogrammet, på en av göteborgs absolut mesta pluggskolor.

Skolan ja. Kemiprovet idag kändes helt okej, dock förstod jag inte hur jag kunde sitta i säkert tjugo minuter, vara helt klar och bara titta mig lite nervöst omkring på alla som fortfarande skrev eller bläddrade häftigt i formelsamlingen (även kallad bibeln). Vad hade jag gjort för fel? Till sist gick jag i alla fall ut ur klassrummet, först av alla, och gick ned till bussen. Det var jättesoligt och höstfint. På fredag har vi fysikprov, Newton och hela kalaset. Jag slår vad om att det kommer att regna då.

Äpplemos och pianomelodier

I'm sorry for the time
the stupid way I rhyme
I knew I shoulda chose a life of crime
I'm sorry for my blues
I know it's all old news
and yet you know that really
I'm sorry for you

(Sari - Nellie Mckay)


Mina varmaste rekommendationer om den brillianta kvinna jag citerade ovan. Såg henne på emmaboda 2008 tillsammans med ungefär tjugo andra glada, indie-aktiga människor. Det är svårt att förstå varför ingen vet vem hon är. Alldeles nyss skapade jag min andra spelningslista på Spotify, med avslapningsmusik. Jag drömmer i hemlighet om en stor box med klassisk musik men nöjer mig här sålänge. Jag glömde tända doftljusen på mitt rum, men det är okej. Fysikboken ligger slängd i fotändan på sängen. Den berättar bara om en massa linjer och krafter och krukor i linor som jag inte förstår särskilt mycket av. Andra saker tilltalar mig mer. Poesi och pianomelodier tilltalar mig mer.

Har ni någon gång provat Izzie Stevens (från Grey's anatomy) knep; att baka och laga mat när man är stressad? Trots att Izzies husliga sida är aningen manisk, kan jag lova er att hon har en fin poäng. Mat är det perfekta kreativa utloppet när man har för mycket att göra. Igår kokade jag tolv liter äpplemos. Det var höstigt och tog mer än fem timmar. Idag bakade jag en jättesats med födelsedagschokladkakor till en lång, blond vän som är sjutton år om en timma och 45 minuter. Det var pärlsocker i hela köket. Eh, ja. Jag sa aldrig att jag var normal. Eller?

Det var mörkt och friskt när jag kvällspromenerade idag. Solen hade precis gått ned när jag gick ut, tolv minuter över åtta. Man såg bara några skuggor över grantopparna. September verkar vara här för att stanna, ändå. Och jag skulle behöva en kopp te.

Helgkänsla och superfokus

no man can go to history when there is no time

(History - Laleh)

Igår kom jag hem, konstaterade att det var fredagkväll och sjönk djuuupt ned i soffan. Det var idol. Idol tog slut. Jag letade rätt på en av fyra Grey's anatomy - boxar som bor i mitt hem och satte igång den. Hur kommer det sig att varje helg alltid är världens bästa? Tyvärr var badkaret fullt av renoveringssaker. Och jag hittade inte min mörka choklad med tranbärssmak förrän imorse. Men ändå. Men. Än. Då.

Tyvärr kan jag inte ägna mig helt åt att se på läkarserier och äta i två dygn utan måste få rätt mycket gjort. Imorse var jag tvungen att skriva en lista för att få lite perspektiv. Biologi, kemi, fysik, samhällskunskap, kemi igen, engelska, svenska och franska. Man skulle kunna tro att det är mitt schema eller något, men det är skolarbeten som jag måste göra i helgen. Jag ska bli en superfokuserad superjohanna med en superhjärna som gör allt superfort. Eller så kommer jag sitta här och bita på naglarna i motorvägsfart på söndagkväll för jag har fortfarande mer än hälften kvar. Jag tänker inte berätta om oddsen för vilket som är mest troligt, de är deprimerande.

Som tur är finns också vissa nöjen i livet. Min och Julias nya onsdagsvana till exempel. Friskis och Svettis, alla tanters dröm och mitt hemliga andra hem, har på onsdagkvällar ett pass som går ut på att springa med gummiband runt midjan och göra plankan på elljusspåret i kungsbackaskogen tills man har permanenta märken av gruskorn på armarna. Och på slutet är det långspurt. Vi trivs.
Så finns mitt nya innebandylag också, Onsala ibk, med träningar och en matchsäsong som är nervöst jätteroligt bara två veckor härifrån. Där finns det nästan tjugo andra glada innebandytjejer som livar upp min vardag lite. Vi har dessutom blivit sponsrade av tillverkaren Zone och har fått välja klubbor ur deras sortiment. Jag är nästan proffs nu ju! Nästan.

Allra mest så finns mina vänner. De är kalasfiskar allihopa. I onsdags kväll sov jag hos Jennie i lägenheten i Göteborg och sen gick jag till skolan. Det var mycket fint. Nästa gång ska jag ta med mig riktigt te.

Böcker och fingerfärg.

hjärterdam nu i september
börjar en annan typ av vår

(Över gränsen - Lars Winnerbäck)

Klockan är halv nio och det är kolsvart utanför fönstret. Det slog mig lite väl plötsligt i slutet på en lite stressig dag. Skolan vill helst att jag gör så många saker som möjligt samtidigt utan att på minsta sätt visa att det gör mig förvirrad eller trött eller frånvarande. Rädda mig! Koka te åt mig! Eller låt mig bara gömma mig under en filt en stund, så kommer jag nog att lugna ned mig litegrann.

Någon borde införa lite mer dagispedagogik i vardagen. Lite mer fingerfärg, lera och playdoo. Och någon borde införa lekar. Att smutsa ned sig och att leka är förmodligen de mest underskattade nöjen som finns.

Så har jag haft ytterligare än liten bibloteksorgie och slängt med mig fyra-fem böcker påväg hem från träningen. Nånstanns ska man ju få gömma sig, och varför inte i en saga? Det finns så många berättelser! Synd bara att Kungsbacka bibliotek (som annars är en av de typ...max tre platser i min kära hemstad som jag tycker om, mina vänners hem borträknade) har en så otroligt klen hylla för franskspråkig litteratur. Det är inte ens värt det att gå ned för trappan och titta på den. Annat kalasigt har de dock, som en stor hylla med film. Och pocketböcker.

Modern kommunikation är något som förundrar mig. Tv, som jag tycker om att återkomma till, är ju ofta helt fascinerande. Självklart är jag lika mycket offer för populärkulturen som de flesta andra, och roar mig med företeelser som "Two and a half men" och "Top model" när jag är trött, så kan jag inte låta bli att bara......göra grimaser när jag råkar hamna på program som " Du är vad du äter" eller " Rent hus". Vad lever vi i för värld? Eller bloggare med läppglansplutande munnar och blont sönderplattat hår som får 30 000 läsare för grammatiska fel och gina tricot-outfits. Ja....

Stickat och aliens

And as the summer's ending
the cool air will put your hard heart away

(Photoboth - Death cab for cutie)

Den sjätte september, altanen är varm av solsken och huset fullt av luft. Jag måste väl erkänna att veckan varit lite tuff. Ibland måste man helt enkelt ta sig själv och livet hårt i kragen och säga: vakna. Du orkar. Och det har jag bestämt mig för att göra också. Förmodligen låter jag lite väl klichéartad när jag säger att min sextonåriga tillvaro inte är den lättaste av världar och att det finns rätt mycket som kan göra rätt ont. Rätt mycket att orka med. Men jag ska, som sagt. Så får vi väl se vad som händer med problemen.

Jag är glad att det är höst och färger ute. Känns mer och mer som om hösten är min grej, med raggsockar, frisk luft och äpplen i vår trädgård. Och så får jag ta fram alla stickade saker i gaderoben, vilket ju bara är supermysigt. För att inte tala om de koppar med te och varmchoklad man kan dricka på alla stans caféer! Ni borde alla dela min höstglädje, haha.

Det måste erkännas att jag, förutom lite motighet, upplevt ett rejält uppsving i min egen nördkurva. Dels har man ju lärarna i kemi, biologi, matte och fysik efter sig i skolan, tjatandes om "det naturvetenskapliga tankesättet" vilket förstås ger sin beskärda del. Men, jag har också kommit in i någonsorts konstigt science fiction-period. När jag och steff rent impulsivt (mysigt!) var på bio i fredags var jag först med att föreslå nya Peter Jackson - produktionen District 9. Och de senaste dagarna har jag varit lite småsugen på att springa till biblioteket och långa Johan Ajvide Lindqvists (kanske rättstavat) böcker med diverse zombie och vampyr innehåll. Hmm. Vad är det här en konsekvens av?

Sockerchock och indietoner.

You've got the answers
you've got the facts
but I know the truth

(Love and Youth - Jenny Wilson)


Det är måndagmorgon den sista augusti och jag har fallit nedför förnedringens sista trappsteg genom att för första gången i mitt liv ägna en timma åt webtv. Jag drack tropisk juice under tiden.
Det måste sägas att de senaste dagarna har varit aningen upp och ned. För det första bröt jag allt vad sockerrestruktioner heter och åt cirka två normala årsförbrukningar av glass inom loppet av tre dagar. På det tillkom lite lösgodis samt två bullar. För det andra åkte jag en regnig biltur till lager 157 utanför Borås, i jakt på något att ersätta mina trasiga byxor med. Tre uttröttande timmar och en fika senare hade jag hittat 0,00 byxor/jeans/något att ha på sig på underkroppen och fick nöja mig med att på en hel dag bara ha hittat två stycken baslinnen. De heter Johanna. På söndagen hade jag lite onda aningar och låg kvar i sängen rätt länge innan jag släpade mig upp till en morgonpromenad följt av familjedag på ullevi. Sportnörden inom mig var ändå lite lycklig över att få se Sverige vinna dubbelseger i finnkampen. Indienörden inom mig var tillfälligt mycket olycklig eftersom jag precis innan vi åkte hade upptäckt att min fina dröm om att vara med i göteborgs indiekör krossats till smulor av göteborgs innebandyförbund som lagt alla mina matcher på samma tider som körrepen.

Ändå hoppade jag på spårvagnen upp till chalmers för att träffa sjunga upp och träffa körfolket, vilket i morse visade sig vara ett mycket fint drag, eftersom jag på söndagmorgonen måste ha varit aningen borta. Jag läste fel på datumen. Nu är allt frid och fröjd och faktum är att min lycka över att jag inom de närmsta veckorna kommer att kunna börja kalla mig för körmedlem, överglänser det mesta.

Så nu i veckan börjar det där riktiga livet igen. Det nya schemat, som är ganska hanterbart och kom på mailen idag, drar igång efter en skolvecka med "introduktion i naturvetenskapligt tänkande" och lite paddlande på stora delsjön. Försäsongsträningen i innebandy är över och imorgon är det dags första riktiga träningstillfället i nya klubben Onsala ibk. Jag misstänker att jag kommer att göra bort mig, allt annat känns mest löjligt. Men jag ska ändå ta den här hösten med storm. Jag känner mig lite laddad.

Älgbiffar och gravitation.

when I lost myself and a different meaning
shot down and post, imagine although it's
hundreds of dreams
they can place around you

(No one sleeps when I'm awake - The sounds)

Idag gick jag min allra första dag i tvåan och kände mig lite stor jämfört med alla de nya ettorna. Mest kände jag mig trött. Men lite stor ändå. Lite vuxen. Och det kan väl jag behöva, som mindre än två år från min student sitter här utan varken jobb eller ens aningar om framtiden. Jag orkar inte tänka över mitt eget liv, det gör mig bara stressad. Förhoppningsvis blir den här veckan inte så hemsk i alla fall, i helgen blir det fullt upp och i veckan hinner jag träna så mycket jag vill.

Att bero på träning så tog jag mig ett litet steg närmare ett avklarat göteborgsvarv i helgen, när jag sprang midnattsloppet och märkte att min kropp faktiskt klarar av att springa en mil utan att jag är helt slut efteråt. Trots att jag väl inte gjorde någon topprestation, så kände jag mig ändå lite säkrare i mig själv. Som om jag utgjorde en lite större tyngd i löparskorna, liksom. Inte för att jag känner av den känslan något nämnvärt nu när jag, efter att ha ansträngt mig för att inte somna under eftermiddagen, sitter i soffan och är helt proppmätt på mammas älgfärsbiffar och en massa svampstuvning. Nu känner jag just tyngd i allmänhet. Min egen vikt i kilo gånger gravitationskraften på niokommaåttiotvå, så som det står i fysikboken.

Och jag känner mig lite som Hannah i Per Nilssons ungdomsböcker som sätter lappar över hela väggarna och undrar hur stor del av livet som går åt till att tänka på det. Jag ligger en bit över den normala procenten, det vill jag lova. Jag fastnar liksom till med jämna mellanrum, i nuet.

Och det sitter kvar...

gullholmen.

emmabodafestival.

familj.

havet vid hunnebo.

en julikväll.

växa.

norrländsk stillhet.

Tillfreds med hängmattor

kom och slå sönder mig värld
det är allt jag begär

(Flen/Paris - Kent)

Jag ska nu göra någonsorts upprustning av saker och ting här. Några korta saker kan jag nämligen konstatera rörande mitt tämligen ointressanta liv. 1. Jag gillar att skriva. Älskar det, vore kanske mer sanningsenligt. 2. Jag behöver skriva för att liksom orka med alla saker som händer i mitt liv och utanför det. 3. Vore det då inte en klok slutsats att rusta upp intressen som rör ordbubblande och formuleringsspottande? Svar: Jo. Därför, kära läsare, ber jag er att lite snällt knuffa på mig så att jag inte gör sådana här totalt onödiga hål i min blogg. Min blogg är en i syskonskaran av små knubbiga bebisar jag har och jag vill inte låta den lämnas alldeles övergiven. Jag vet att ni finns. Skriv en kommentar ibland. Kritisera mig, älska mig, skäll ut mig.

Men, jag ska lämna er ifred för nu. Istället kan jag stolt meddela att jag än så länge är helt odrabbad av allt vad skolångest heter. Jag har till och med, hör och häpna, mycket prydligt knåpat igenom några tal i matteboken, för att väcka hjärnan från koma. På mitt rum ligger en liten hög av nya, fina kollegieblock i återvunnet papper och en almanacka med regnbågsfärgade krokodiler. Jag blir inte stressad av att se på dem. Kanske har jag nått någonsorts mognadsnivå under mitt förmodligen mest filosofiska och lugna sommarlov hittills. Ja, för vad har jag egentligen gjort i sommar? Människor i min omgivning som är medvetna om hur mina dagar vanligvis ser ut, vet att jag inte har tid över särskilt ofta. Det finns så mycket som är mysigt att göra! Och i sommar var tanken att detta "göra" skulle bli ett sommarjobb i kombination med mitt nyaste träningsintresse, orientering. Men så fick jag inget jobb. Veckan innan sommarlovet slog det ned som en mindre sten i huvudet på mig, jag hade tio veckor av absolut ingenting framför mig. Det sätter väl skräck i vilken människa som helst. Så ni kan ju förstå lite hur jag, vanligvis sysselsatt med tre saker samtidigt, kände.

Om jag hade varit lite duktigare hade jag väl startat något projekt. Lärt mig sy utan att förstöra det jag har i händerna. Byggt magrutor. Skrivit en bok, blivit bäst på matlagning, engagerat mig i lokala föreningar. Men, jag är ju ändå bara jag. Och så här efteråt, när jag ser tillbaka på "tio veckor av ingenting", så innehåller de ganska mycket ändå. Precis som jag tänkt så höll jag igång med tränignen, om än inte lika intentsivt. Jag orienterade en del, precis som jag tänkt mig, ni borde prova denna grymt underskattade sport. Lera i skorna och pinnar i håret och frihet. Jag träffade mina vänner och min pojkvän, var på två festivaler, badade massvis i havet och blev solbränd. Men mest av allt har jag bara varvat ned. Jag tror att jag läst säkert 40 böcker under de veckor jag varit i olika sommarstugor, i hamockar, hängmattor och på picknickfiltar. Och det känns bra. Nu är jag med igen. Snart börjar innebandy och skola, friskis och svettis hade premiär för sitt höstschema igår. Kanske hittar jag på lite nya saker också, vem vet? :)

Djurparker och lårmuskeltrans

and the elephants are kindly
but they're dumb

(At the zoo - Simon & Garfunkel)

Åh, imorgon bär det av till emmaboda och årets andra festival. Är någon överraskad över att jag inte har packat? Juli gör mig långsam. Istället har jag ägnat dagen åt att ha sommarens enda familjesemester, som mamma kallade det, och kolla in giraffer i Borås, helt utan förvarning slå tre strike i bowling och äta mig tjock på kungsbackas bästa restaurang. Alltså, jag vilar mig bara lite. Alltså, snart tar jag tag i någonting. Mitt liv?

Jag har kommit på att det inte bara är meningslös fakta på internet som kan få mig i trans. Helt allvarligt så tror jag att roddmaskinerna på friskis och svettis utövar någon sorts magi på mig. De får mig att helt koppla bort alla bekymrat stirrande motionärer och bara helt gå loss på gymmets konditionsavdelning. Jag måste slå mina egna tider. Nu har jag träningsvärk för jag passade på att, under samma träningspass, pröva hur många repetitioner jag som mest kunde göra av en lårövning. Ungefär 40 med 50 kilos belastning.

There is a light that never goes out...

det är farligt att veta för lite

(Maj förra året - Emil Jensen)


Nu har jag dissat min pojkvän i en och en halv timma för att fixa med musik på min dator. Jag blev klar för ett tag sedan och har bara fastnat i någon sorts trans. För min egen skull får man väl hoppas att jag gör något konstruktivt snart, som att gå och packa lite. Men jag skulle inte hoppas på för mycket, om jag var du. Eller mig.

Den senaste veckan kan sammanfattas med att jag sakta men säkert börjar komma över min hyper-rastlöshet över att inte ha varken jobb eller reseplaner och lever nu hyffsat i nuet. Dagarna går åt till att träffa människor jag tycker om, läsa trevliga böcker (kulturella poäng!) eller bara ligga i hamocken utanför sommarstugan i Hunnebostrand. Helgen lutar också åt att bli bra, imorgon bitti far jag, Klara, Björn och Linnea upp till Ellas sommarstuga utanför Grebbestad och vi ska ha det helt toppen. Jo, det har jag bestämt. Och sedan är det Emmaboda nästa vecka. Då ska regnet ha slutat för längesen. Och jag ska dansa mig bort bort bort när the Wombats spelar.

Och så har jag gått loss på Bengans skivbutik igen. Vad vore skivindustrin utan mig? Vad vore mitt bankkonto utan skivindustrin? Troligtvis fungerar cd-skivor som en sorts mycket effektiv konditionsträning för min plånbok och hindrar den från att lägga på sig minsta lilla fettvalk. Men men. Vissa saker får man väl leva med. Jag är ju trots allt numera stolt ägare till bland annat The Queen Is Dead med The Smiths och Orka då med Emil Jensen. Och till ganska långa, lagom tjocka ben att dansa med.

Och titeln på inlägget. Ja, har ni hört låten? Då kan ni också melodislingan, liksom grunden för hela sången. Den är på något sätt en themesong för mig. Så fort jag inte tänker på något, så dyker den upp.

Harry Potter och lugn

så många länder
har vulkaner
om jag gör bort mig inför dig
spela roll
så många stjärnor
och planeter
om jag gör bort mig inför dig
spela roll

(Spela roll - Emil Jensen)


Temat för mitt sommarprat är "Kungligheter jag vanärat och korsfästelser jag överlevt". Lyssnaren kommer även ges smakprov på musik som just nu inspirerar mig i arbetet med The Arks kommande skiva...

Och som lyssnare behöver jag bara vänta i ungefär tio dagar till på att få veta mera om ovanstående roligheter. För ja, Ola Salo ska sommarprata igen, och ja, det är dags att börja peppa ordentligt. Med tanke på hur akut min The Ark-abstinens faktiskt börjar bli (jag borde få lite cred för att jag faktiskt klarat mig utan konserter på snart två hela år) så kanske detta kan göra något litet för att jag ska överleva enda till mars-april 2010 när nästa skiva släpps. Hihi. Nej, jag har aldrig påstått att jag är mogen.

Nu senaste veckan måste jag säga att jag blivit någorlunda vän med min lugna tillvaro. Jag planerar lugna saker, som storbak och promenader, och tar dagarna lite som de kommer. Hoppas ni inte tycker att jag är allt för mycket av ett vrak när jag säger att det är skönt. Och så har jag ju mina småsaker inplanerade. Som lite sommarstuge-besök, vår egen, farmors, Ellas, eller simplare saker som dagens bio-premiär-flum-besök med Jennie. Min flickvän :)
Och så Emmaboda om två veckor. Kalas.

Ikväll var jag tvungen att stanna mopeden på en liten landsväg på vägen hem för att ta kort på sommarkvällen. De försvinner så fort.

några sommarveckor...

peace & Love 09.

peace & Love 09.

lilla Härsjön.

blomma.

sommarnatt.

Orientering och icke-inspiration

not even Dr Phil can save me now

(I want to can not help but dance - Billie the vision & the dancers)


Efter att ha känt mig allmänt seg och äcklig i nästan två veckors tid så har jag äntligen tränat lite och fräschat till kroppen. Igår var det orientering vid Tjolöholm, en ganska exotisk men mycket trevlig uppleveslse. Jag sprang och såg solnedgången över havet i drygt en timma. Och idag bar det av på moppen till gymet på Friskis, som förmodligen saknat mig till döds under de dagar jag inte varit där. Eller något. Typ. Nu återförenades vi i alla fall, under ganska varma och kvava omständigheter. En snabbvisit hos Salle har jag hunnit med idag också, med lite te och glass. Rätt mysigt. Så tro inte att jag har blivit av med för många kalorier idag inte, nejdå, jag hinner ikapp.

Det står lite still för mig idag. Jag hade planer för hela veckan och nu sitter jag här och skriver istället. Visserligen har jag gjort någonting på hela dagen, men det skulle inte vara helt fel att hitta på något nu. Åka till någon strand nånstanns, prata med andra levande varelser som inte är min katt. Kanske borde jag starta något projekt med mig själv. Börja skriva en bok eller träna yoga och bli vig. Jag är nog tyvärr inte tillräckligt kreativ för att komma på det ultimata förslaget. Om jag ändå kunde måla. Då hade jag gjort det nu.

Fukt och myggbett

ooh, I was a Jabba the Hut slut
cut to the next frame, do it again
I was a B-flat conqueror, cat to comb
with all the no-no-no of nursery bones

(Deliver us from free will - The Ark)

Om det var medelhavsvärme förra veckan, så vet jag inte vad det är nu. Termometern visar visserligen inte uppemot 30 grader i skuggan, men luften är helt superfylld av fukt och i natt var mitt rum en ångbastu. Klockan tre på morgonen vaknade jag, efter ungefär två timmars sömn, och bara visste inte vad jag skulle ta mig till. Finns det en gräns för i vilken temperatur och luftfuktighet man kan sova utan att behöva bli nedslagen eller något först? Jag hade i alla fall ingen som slog ned mig i natt och inte så mycket annat att göra heller. Jag våndades istället, tills det slutligen kom in lite nattluft genom mitt fönster. Annars gillar jag tropiska nätter i Anneberg. Det är rätt coolt när man tänker på det.

Något som inte är coolt är alla myggbett jag fått efter att ha varit i norrland på min lillebrors konfirmation. Det är ganska otroligt att på en enda natt i en norrländsk håla och en på tåget påväg dit, så lyckas alla mygg äta av just mig! Över hela min kropp, kära vänner, och jag skojar inte. Annars var helgen okej. Lite norrländskt långsam, men okej. Och medan jag var på resande fot fixade min pojkvän här hemma våra biljetter till Emmaboda. Så om ett par veckor bär det av dit!

Och...ja. Det är lite tråkigt att inte alltid få tag på sina vänner. De är väl på en massa dumma semestrar och sånt. Jag skulle så gärna vilja göra så mycket, det finns så många möjligheter och nu känns det mest som ingenting. Fast, det förstås, när jag tänker tillbaka på sommaren så kommer jag säkert inse att jag gjort en massa saker i alla fall. Kanske. Det brukar vara så.

Nu ska jag damma av cykeln, eller ja, jag cyklade faktiskt för en vecka sen (!!!!), men ställa fram cykeln i alla fall, och trampa upp till min mors hus för att hämta min moped. Min snygga, vita retro-moppe, om ni undrar:)

Medelhavsmorgon

när alla hjältar är döda
lever kungar kvar

(Prinsessor - Laleh)

I min såndär blog-flow-lista där alla inlägg från bloggar jag följer kommer upp, står det att jag inte skrivit på tre veckor. Jag orkar inte räkna efter och skyller på att jag som äkta naturnörd faktiskt behöver min räknare till sådana saker. Men, det är säkert inte otroligt. Med tre veckor alltså. Mina fingrar har haft skrivtorka och min hjärna sommarlov. Det sistnämnda tillståndet kommer jag garanterat försöka behålla, så räkna inte med något vidare intellektuellt innehåll här, men jag har skakat lite på fingrarna nu. Sträckt på dem. Så nu jävlar.

Tre veckor kan vara ganska lång tid. Till och med en liten klen tonåring som jag har hunnit med rätt mycket. Ett superroligt festivalbesök med kalaspinglorna Alice och Linnea förra veckan (peace and love var fint i år med). Nätter av lång och ostörd sommarnattssömn. Dagar av lugn, löparrundor och skog på mormor och morfarsland. Ett midsommarfirande med en salig blandning av mysiga människor och en herrans massa efterrätter i min pappas hus. En försiktig upptäckt av att sydvästra Sverige förvandlats till en charterort vid medelhavet med en medeldagstemperatur på typ 30 grader. En försiktig upptäckt av att det tidigarenämnda är skönt, framförallt om man har en pojkvän med pool och en moppe som får en att känna som man flyger. Två stycken födelsedagsfiranden av mina kära vänner, Johanna precis i början och Jennie igår kväll. Kalas, kalas. Någon dag snart lägger jag upp bilder på allt. På mig när jag posar med aplesinen jag fick av Tomas di leva, bland annat. Jag förstår att ni längtar.

Nu ligger jag i min soffa. Jag har inte ätit frukost ännu, man blir inte särskitl hungrig av att sova i stekande morgonsol. Häromdagen försökte jag äta en grapefrukt-halva till frukost för att kompeltera yoghurten. Jag kunde bara inte få i mig bröd och tänkte att frukt är väl gott. Nu fattar jag varför alla medelålders, bantande kvinnor äter grapefrukt. Det tar hur lång tid som helst! Man hinner bli mätt och sen hungrig igen innan man är klar. Annars känns allt fint och fritt. Idag ska jag köpa en dyr snobbtröja till min lillebror i present. De kommer kosta typ halva sommarkassan, men vad ska man göra när lillbrorsan plötsligt blivit stor, fåfäng och småsnobbig. Man får ju i alla fall göra vad man kan.

Äventyr och blomdoft

här under askan utav sönderbrända drömmar
ska vi bygga nånting större

(Nånting större - Lars Winnerbäck)

För två och en halv timma sen gick vaknade jag och gick upp och öppnade fönstret. Det luktade av någon blomma ute, jag vet inte vilken. Huset var tomt så när som på min äldsta lillasyster som låg framför något morgonprogram på tv. En helt lugn morgon. En helt lugn sommarlovsmorgon. Och jag får väl passa på att njuta ordenltligt för, som konferencier-svenska-Sara sa på avslutningen igår, det här är vårt näst sista sommarlov. Nästa år är det sista. Fy så sorgligt. Jag tänker göra så mycket sommarlovigt som bara möjligt de här veckorna och jag börjar...NU.
Fast så somrigt är det kanske inte att sitta här, framför bloggen. Och det gör jag i alla fall. Snacka om dålig självdisciplin.

Sommaren är lite av en tid för äventyr. Jag är inte så bra på äventyr, det brukar mest bli sånt som jag och Sofia ägnar oss åt, som att upptäcka hur det ser ut vid ändhållplatsen för bussen och sådana saker. Eller, i riktigt vilda stunder, köpa någon okänd frukt på hemköp. Men jag vill ha äventyren. Åka iväg någonstanns, skratta, kanske klättra i berg och känna sig fri. Känna sig sådär som man gjorde när man var liten vid havet och fick gå på upptäcksfärd själv, några meter från picknickfilten. Vem vill följa med mig? Vem får jag följa med?

Sista dagen på terminen och salta frallor...

jag väntar men vet inte på vem
hälsa Totoro att jag aldrig kommer hem igen
det sägs att det bara finns
vissa berättelser vi minns
skynda tala så de hinns med
kom med nu

(Ett visst antal berättelser - Navid Modiri och Gudarna)

Sitter och kollar av livet på cyber-space i all hast medan mina alldeles för salta småfranska jäser och gräddas. De har i alla fall några solrosfrön på toppen. Alltid någon tröst för de av mina klasskamrater som ska äta dem imorgon.

Så är det alltså skolavslutning, i år igen. Tänk att alla mörka höstterminer och alla långa vårterminer alltid tar slut. Allting är egentligen klart. Jag ska ha en billig hm-klänning på mig, en randig, som jag trivs i och alla kommer förmodligen vara mer uppklädda än jag. Jag har inga lämpliga skor och det struntar jag i. Jag har varit duktiga flickan och samlat in pengar tillsammans med Sofia för att köpa presenter till lärarna och idag var jag på en kaffehandel och fick uppfgiften avklarad. Kände mig lite som Alan Rickmans karaktär i brittiska filmen Love Actually, när han ska köpa present av Rowan Atkinson till sin älskarinna. Mannen bakom disken var Atkinson, med precis samma noggranna finkänslighet vid celofanpappret. Jag var, om möjligt, nästan lika otålig som Rickman.
Imorgon bär det av till slottskogen, först för klassfrukost och sen för gememsam skolavslutning. Ska bli spännande att se hur det fungerar på donner. Blir det "Den blomstertid nu kommer" eller något av esteterna framfört jazznummer, som vår äldsta mattelärare Svante kan dansa till?
Det kvarstår att se.

Annars känns det mesta ganska skönt nu. Eu-valet gick i stort sett så bra det kunde gå. Om man bortser från de obehagliga främlingsfientliga vibbar som verkar gå genom Europa. Fast jag läste ändå i GP att italienska Front National(e?) gått rejält bakåt och blev lite lättad. De har väl gjort bort sig tillräckligt i och med att deras högst uppsatte politiskeledare heter Berlusconi.
Min första lovvecka ska dessutom vara lugn. Jag ska sova, träffa vänner och sova lite till. Öppna fönstert ordentligt och göra allt det där lugna som jag aldrig hittar tid till annars.

Sist men inte minst måste jag få skriva några ord av tack till min alldeles eminenta klass i kursen Drama B. Igår satte vi upp vårt slutprojekt Gatan av Jim Cartwright och alla var superduktiga. Som regissör känner jag en omåttlig stolthet. Puss på er.

Lite väl mulet...

To die by your side
is such a heavenly way to die

(There is a light that never goes out - The Smiths)

Jag tycker att skolan kunde ha slutat förra veckan och låtit mig ägna mig fritt åt att sova lite grann. Känner mig ganska trött nu. Kanske inte främst för att det har varit mycket det senaste, utan mest för att jag släppte skolan och prestationskraven i samma stund som jag fick mina nationella prov tillbaka och hade betygen klara. Det mesta bara rann ur mig, och ja, jag tycker synd om min kemilärare vars kurs inte är slut än, som tvingas stå ut med en klass som redan har sommarlov mentalt. Men jag kan inte anstränga mig.

Idag är det nationaldag, picknickfestival och en dag kvar till valet. Kanske lite väl optimistiskt att hoppas på ett valresultat som tangerar det på vår skola (miljöpartiet 32,4 %) men igår sa Sara till mig att MP passerat 11% och därmed ökat nästan en hel procentenhet senaste veckan, så jag får nog nöja mig ändå. Svenska folket sköter sin rösträtt hyffsat trots att regler och lagar och åldersgränser gör att jag inte har någon. Inte ens till riksdagsvalet nästa år.

Imorgon ska jag gå upp klockan halv fem för att åka på orienteringstävling. Jag är riktigt pepp. Sofia och jag kommer högst troligt att äga vår tävlingsklass (öppen tre...hehe...) och vinna med hästlängder. Minst.
Om bara vädret kunde vara lite trevligare så att picknick och orienteringsstämningen var på topp. Jag saknar förra helgens sommarklännings-sol.

Sex skoldagar...

varenda tår, varenda skratt
varenda dröm ska vi ha fatt
allt ska sugas ut ur varje natt...

(Pollenchock och stjärnfall - Lars Winnerbäck)


Jag läste just Majas alfabet för min lillasyster och upplevde något av en nostalgitripp. Riktigt mysigt. Min besvikelse var dock stor när hon inte ville att jag skulle sjunga verserna. Jag fick bara läsa. En daggkåpa ville jag vara...
Annars tycker jag mest att det har blåst ute idag. Det har blåst en flygig motvind.

Nu har vi sex skoldagar kvar, har Klara räknat ut. Jag har sex minus en för jag ska ha en heldag med teater på slutet, den räknas inte. Fem dagar alltså. Jag tycker alltid att sommaren känns så stor. Helt sentimentalt jättestor. Visst finns det tusen anledningar att tycka att sommar är underbart, det tycker jag också. Men bara för att jag och alla andra paranoida nagelbitare ska få lite konkret bekräftelse ska jag skriva en lista med sommarens dummaste saker.

1. Den tar slut. Jo, jag lovar. Varje år börjar dagarna bli mörkare och löven ramlar av.

2. Midsommar. Färskpotatis och sill som blåser av papperstallriken. Pollen och blomblad i hela örngottet. Gnälliga barn. Blöta sommarklänningar. Tonårsfylla, vuxenfylla, allmän utskämning. Jag och traditioner funkar sådär. Jag hittar hellre på mina egna.

3. Saknad av alla vänner med segelbåt/husvagn/sommarstuga. Den här punkten har två grenar. Dels är det jobbigt att vara ensam kvar hemma för att man saknar sina utflugna kamrater. Dels är det jobbigt att tänka på allt kul de gör medan man själv sitter vid insjön hemma. Ens egna resor är het bortglömda. Huh. Barndomsminnen.

4. Myggbett. Det räcker gott med de bett våra små västkustmyggor kan åstadkomma i skymningstider, men ni ska se norrland! Min familj är som ni vet trogna fjällvandrare. Mina ben och underarmar brukade alltid vara såriga framåt slutet av augusti.

5. Det är långt till jul........ (okej, det blev svårt på slutet när jag började tänka på blomsterängar och glass och havet....)

(det blev dessutom paradoxalt, se punkt 2.)

Portrait de Paris en mai.

fruites et légumes. devant l'eglise de Notre-Dame

moulin rouge, près de notre hôtel. nous avons trouvés la café "les deux moulins", de le film "le fabuleux destin d'Amelie Poulain" dans une rue.

dans chateau de Versailles. avec une petite partie de les jardins.

la norriture.

place de tertre, montmartre.

le printemps au montmartre.

la tour d'Eiffel.

EU och pliktverket

For this kind of hunger there is no word
this kind of rage that doesn't know how to
make itself heard

(N.Y. - Frida Hyvönen)

Kontorsstolen känns kantig och mina fötter är hårda, påväg att bli sådär somriga. Jag har aldrig förstått mig på pedikyr, eller vad det heter, knappt att jag har sträckt mig så långt som ett fotbad ens. Jag får sommarfötter. Då kan man gå över tallkottarna på mormors land utan att det gör ont. Jag är okej med det.

Idag har varit en trött dag. En rätt kul, men trött dag. När jag kom till skolan imorse kändes det som om jag varit borta i evigheter, sofia och klara hade också varit utomlands över långhelgen, så alla kramades lite extra hårt. Det var mysigt. Jag fick Mvg på alla moment i franska proven, kanske inte direkt lika mysigt, men i alla fall en lättnad. Det kan jag nog behöva. För en vecka sen var jag så uppe i varv, dels över den gångna veckan, med all stress och dels över resan, att jag råkade baka rabarberpaj med cayennepeppar istället för kanel. Fråga min familj om den...exotiska smaken.
Så var det EU-dag i skolan också, några tappra treor hade ordnat med debatt och skolval. Ganska roligt, det var riktigt duktiga representanter från de olika ungdomspartierna där och pratade, och debatten var nog populär bland de flesta, oavsett grad på politik-nördighets-skalan. För mig handlar politik om grundvärderingar i första hand och prioriteringar i andra hand. Först och främst ser jag till min människosyn. Den finns ändå hos de flesta svenska, moderna partier. Inte alla. Men de flesta. Sedan ser jag till prioriteringar. Vem sätter vad högst på listan? Jag vill ha en hållbar utveckling av klimatet och människorna som bor i det.
Ni kan ju gissa vad jag röstade i valet.

Tydligen har jag också fått brev från pliktverket. Jag orkar inte ens skriva vad jag tycker om det här, eftersom jag, som nårga av er kanske vet, har haft otaligt många diskussioner om detta med min pojkvän. Men jag kan ju säga att jag håller med min vän Malin om vad hon skrev i sin blogg. Om man nu vill uppleva friluftsliv och äventyr kan man väl gå med i scouterna istället för att lära sig att döda folk. Mina barn kommer säkert att få gå i scouterna. Och få orientera. Och bo i tält. Och idrotta ett par gånger i veckan.
Stackars dem.

Jag har haft en fundering nu ett tag, som säkert delvis grundar sig på beteendet hos min relativt unga samhällskunskapslärare. Funderingen handlar om bitterhet. När kan man bli bitter? Finns det någon åldersgräns? Jag kan ibland känna en argsint bitterhet (om nu de två sinnesstämningarna går att kombinera ens i teorin) mot lite allt möjligt, kolkraftverk till exempel. Eller snuskgubbar som tror att de vet allt i världen. Eller bara på verkligheten i allmänhet. Hur gammal måste man vara för att känna sig gammal? Jag kände mig gammal häromdagen. Jag kom på att jag inte tycker att ungdomsböcker är spännande längre, mest patetiska, och att jag föredrar antingen tyngre verk eller tantiga, lättlästa böcker. Och så kom jag på hur längesen det var jag gick i mellanstadiet. Kanske borde jag ha mellanstadiedisko när jag fyller sjutton. I ett förösk att vända en troligen ondsint cirkel.