Till det innersta Afrika...

...ska jag väl inte riktigt, men till kontinentens sydspets och Kapstadens vindlande stränder. Om mindre än sex timmar ska jag vara uppe och påklädd för avfärd mot flygplatsen och, så småningom, äventyret. Det känns otroligt och lite läskigt att säga det, men jag tror fortfarande inte att jag helt har förstått att vi ska åka. Jag ska till girafferna! Till Godahoppsudden! Sakna mig lagom. Puss och kram!

Backhoppning, bäckhoppning, bollhoppning

vi har bara vart här några dagar
men redan har han orsakat panik

(Vad ska vi göra med Henry? - Parken)


I helgen utförde jag en liten bragd. Det var inte kanske riktigt en önskad eller påtänkt bragd, i stil med att lösa någon av uppgifterna på hemtentan i kemi eller städa mitt rum, men det var en tämligen trevlig bragd. Jag lyckades nämligen vinna min första orienteringstävling! Visserligen i öppen klass, men vad kan man begära av någon som tränat i ett halvår. Vägen till mål var dock, som vanligt, inte direkt fri från hinder. Nej, jag tappade inte min kompass den här gången. Inte heller gick jag vilse och plockade kantareller eller sprang över fel träsk. Problemet den här gången utgjordes av en gul fyrkant på kartan. Alla orienterare, inklusive jag själv, tycker förstås om gula fyrkanter på kartan, eftersom de, som nån gammal rigorian sa på nybörjarkursen, är de områden där man "kan springa 100 nästan sitt allra snabbaste". Men det här var en oanad gul fyrkant. För, när jag kom ut vid skogsbrynet såg jag bara hur marken lutade rakt nedåt framför mina fötter och bredvid mig stod en stor konstruktion i metall och grön matta. Jag hade hamnat mitt i delsjöns backhoppningsbacke. Det hjälpte inte att jag hade dubbskor på mig för första gången. Jag fick kasa mig ned efter bästa förmåga och, ja, det var läskigt. Ett par kontroller senare fick jag känna på en annan av sportens finesser. Jag hade läst vanlig våtmark på kartan, men det visade sig i själva verket vara våtmark korsad av kanske totalt....15 små bäckar. Ja, alltså utmärkande vattendrag. Så, det var bara att ta fram de gamla friidrottskunskaperna och hoppa över den ena efter den andra. Trevligt. Jag vill inte veta hur jag såg ut. Skogig, förmodligen. Som en ko eller supermariofigur, eller hur sofia?

Jag var i alla fall nöjd med tävlingen i helgen. Och, när allt kommer omkring, var det ju orientering, ett element där jag känner mig rätt säker, så att säga. Det är inte riktigt vad man säga om idag. Inte det att jag inte hade roligt, jag hade superkul, men särskilt smidig eller anpassad var jag inte. Idag avgjordes nämligen skol-DM i volleyboll. Klara var lagledare och tog med mig i laget trots att jag sa cirka tusen gånger hur mycket jag skulle göra det bara för att det är kul. Alltså, inte för att jag är duktig. Heh. Första matchen slapp jag serva. Tur för mitt lag. Eller, ja, otur kanske att vi inte fick rotera så mycket, men tur i oturen. Klaras beskrivning av min prestation under resten av dagen var ungefär "du har massa energi och är snabb men du...du viftar så mycket med armarna!" Jag antar att hon syftar på hur otroligt kul jag hade och hur laddad jag var, men hur rolig jag såg ut när jag försökte hoppa och smasha bollen över det drygt två och en halv meter höga nätet. Jag såg inte mig själv, men det andra intrycket lär överglänsa det andra. Speciellt i kombination med mina underarms-servar à la mellanstadiet.

oh thursday, watch the walls instead

and you can't even begin to know

how many times I've told myself

"I told you so"

(I was once a loyal lover - Death cab for cutie)

Är det bara jag som är lycklig just nu? Det blåsregnar ute och löven täcker hela trottoaren. Mina (fusk)lovikavantar är framgrävda ur garderoben och raggsockarna är nedtryckta i skorna när jag smådansar hem från pendeltåget. I i-poden finns kanske kent, som har fått en lite höstig klang på sina senaste alster, eftersom skivorna släppts i oktober. Eller som nu, när jag sitter hemma i sängen med The Cure på skivspelaren, den varma lampan tänd i fönstret och en bok att dyka ned i. Kan man önska så mycket mer?

Dessutom kom jag just hem från en mysig fika jag egentligen inte hade råd med tillsammans med min pojke. Ibland får man unna sig saker. Till exempel på en höstfredag. Idag blir det lite extra lyxigt, för sen ska jag upp till Sofia och bli tjock, skratta och titta på idol med henne och Malin. Jag tänker varken snåla med kalorier eller tid eller något annat. Trots allt så kan man inte göra så mycket mer med sitt liv än det man kan.

Det är regnprickar på mina fönster.

Häromdagen blev jag dessuom positivt överraskad. Stadsbiblioteket visade sig faktiskt ha en och annan lite enklare roman på franska! Jag ska inte vara för generös med beröm, alla bokryggar var fortfarande tråkiga, solkiga och vita, men jag lyckades leta fram Anna Gavaladas senaste som en liten utmaning och en översättning av Tove Janssons Pappan och Havet (mumintroll!) som jag tänker småläsa, mest för att det är kul. När det gäller litteratur har jag det dock lite mer problematiskt på andra fronter. I skolan ska jag (är någon överraskad? vad säger ni, donner-barn?) förstås mala ned ännu ett par böcker till analytiska småbitar och självklart kan jag inte bestämma mig för vilka. Är Catch 22 för pretantiöst på engelskan? Och är Röda Rummet tjatigt till svenskan? Ska jag hålla mig till Gardells böcker, som jag läst tusen gånger, så att jag kan lägga tid på mitt samhällsprojekt istället? Ja. Livet äro fullt av frågor.

Förresten så har jag, förmodligen lite efter alla andra, fått reda på att filmatiseringen av "Bilbo" äntligen är igång (!!!!!!!!!). Premiären förväntas äga rum hösten 2011. Jag ska seriöst klä ut mig till Gandalf och tälta utanför biograferna.

Lite litterära funderingar och löpbandstimmar.

när du grät på festerna
var jag aldrig bjuden in
du föll isär inför gästerna
jag byggde upp dig bit för bit, igen

(Töntarna - kent)

Idag var det gryning när jag väntade på tåget och skymning när jag gick hem från det. Visserligen är lite fusk inräknat eftersom jag var på gymmet(med ett eller två m?) med min i-pod ett par timmar efter skolan och sprang på löpbandet. Jag tittade inte på the simpsons på platt-tv:n på väggen direkt ovanför. Jag tittade bara ut genom fönstret. Nu är jag hemma och jag känner på mig att ikväll är en tekväll.

Ibland undrar jag vad jag ska skriva här. Vad är internet intresserat av att veta? Kanske ingenting. Kanske allt. Kanske att ett av fåren som bor bakom mitt hus blivit till en fårfäll och aldrig kommer äta äpplen mer. Kanske att jag har dukat under för mode och bekvämlighetsguden och använt svarta skinnstövlar för första gången. Eller kanske bara helt enkelt att världen är helt som vanligt upp och ned och bak och fram. Barack Obama fick Nobels fredspris trots att han bedriver krig i två länder samtidigt.

Att bero på, eh, krig och andra alldeles för allvarliga saker vill jag tipsa alla om något. Detta något råkar vara en bok. Jag måste erkänna att jag först började läsa den för att vara lite duktig. Första delen av min samhäll B kurs kretar väldigt mycket kring främlingsfientlighet och gruppsociologi och vi hade i uppgift att läsa ett utdrag ur en populärvetenskaplig/facklitterär bok. Eftersom jag missat lite lektionstid (obs, av pinsam anledning) tänkte jag att jag skulle slå på stort, låna och läsa hela boken, "Utrota varenda jävel" av Sven Lindqvist. Så vitt jag vet är varken den eller den litteratur den bygger på några direkta grundstenar i till exempel den standardmässiga andra världskriget - undervisningen alla skolungdomar tilldelas. Därför måste jag skriva lite om den här.
Jag brukar mest läsa skönlitterärt. Jag är för lat och kanske lite för ointelektuell för att göra annat, men kan helt enkelt inte med att läsa typ "Veckorevyn". Men det här var annorlunda. Boken handlar främst om kolonialism och imperialism, något som det mest talas om som ett beklagligt misstag vi européer begick innan det fagra, superjämställda samhälle vi lever i nu riktigt tagit form. Kanske mest om vem som tog över vilka länder och vad de stal därifrån och på sin höjd lite om hur elakt det var att bara dela upp Afrika mellan några länder i Centraleuropa utan att fråga urinvånarna först. Det finns därför en nätt anledning att bättra på sina kunskaper lite. Det är svårt att förstå hur människor handlar i vissa situationer. Hur de prioriterar och säger sig förstå sig själva och sin omgivning när de i själva verket bara bestämmer att de förstår den. Och att de har rätt.

Äntligen!

Jag visste knappt ens att jag längtat. Men plötsligt fick den femte oktober en oanad guldglans.
Den sjätte november. Kent. Röd.

Om damm och lite nöjdhet

I always fall in love with an open door
With the horizon on an endless sea
As I look around the ones who were
standing right in front of me

(My mirror speaks - Death cab for cutie)



Söndagkväll och ingen direkt söndagsångest att tala om. Visst, jag kan erkänna att jag blev arg på att båda de ikea-ramar jag tänkt använda till mina planscher gick sönder och jag är lite stressad/nervös/frustrerad över vår engelska uppsatsskrivning på tisdag. Men det kunde ju varit värre. Mina ben gör inte ont längre, vilket jag kan garantera er att de gjorde igår efter en styck orienteringstävling i ett fruset oktober och en innebandymatch där jag var så anfådd att jag inte kunde prata efter i stort sett varje byte. Jag tror att det var kanelbullarna som gjorde det. Lite fett och socker knuffar alltid tillbaks en igen. Och hindrar dessutom den ytte-pytte-lilla chans som eventuellt fanns efter en hel dag av träning: att en liten del av det mjuka ovanpå mina magmuskler skulle försvinna. Glad kanelbullens dag på er alla :)

Vet ni om damm brinner bra? Jag vet inte om ni som är mindre pedanta och inredningsintresserade känner igen er, men mina trevliga doftljus dammas alldeles för sällan och har farligt höga lågor just nu. Turligt nog står de inte nära något som är brandfarligt men man undrar ju ändå liksom. Mitt rum ligger precis mot gatan, man ser rakt in igenom fönstret. Vad kommer folk att tro? Att jag firar valborg för tidigt i min ensamhet? Att jag firar det försent? Eller att jag startat min egen lilla sekt med mig själv och sysslar med hemliga ritualer om söndagkvällarna?

Och, kära läsare, ni tittar faktiskt just nu på ett inlägg av en Johanna som är helnöjd med några saker. Helnöjdhet är en mycket underskattad känsla, det är inte så många som är överseende och småsjälviska nog för att leva ut den. Men den här Johannan är rätt helnöjd med ett par saker idag och det tänker hon inte knyssla med. Så att säga. Hon har nämligen blivit vald till permanent lagkapten (det vill säga lagkapten tills hon klantar till det) i sitt helt nya innebandylag, vilket på det stora hela innebär att hon spelat varenda match de senaste två-tre åren som kapten. Det är ganska nice. Hon har också lyckats anmäla sitt inom kort storslagna skollag till innebandy DM, om än efter attha tvingat med ett par klasskamrater. De vet, som tur är, inte vad som väntar dem, då de inte har någon aning om att det finns ett par gymnasier i Göteborg som hyser hela uppställningar med elitseriespelare (Johanna funderar på att fuska med lottningen för att inte få hulebäcksgymnasiet och således också pixbo 91+92=hela pixbos damlag). Johanna borde få några poäng. Och hon har inte ens nämnt att hon och hennes väninna Sofia totalt rockade senaste fysikprovet med alla fjäderlagar och jämviktheter. Hah!

Förresten så blir jag faktiskt mer förtjust i hösten för varje dag som går. Imorgon ska jag leta upp min halsduk. Hösten är frisk och färgglad och full med äventyr som inte hänt än! Vem vill med och hitta dem?

Regnvatten och Kosta Boda

And I try, I try, I try, I try
but I just want to spend more time
with my mind
it always suprises me every time
and none of you ever do
it doesn't mean that I don't love you

(Travelling with HS - Hello Saferide)


Det är en regning höstmorgon. Om 39 minuter ska jag åka på orienteringstävling och bli blöt, för att sedan komma hem och tina mig själv under en filt. Anna frågade lite försynt om det någonsin händer att man springer orientering i gummistövlar. Jag frågade tillbaks (obs, snällt) om hon visste vad orientering var för något. Hon såg lite tveksam ut.

Ibland känner jag lite för att göra protest mot allt. Att springa runt alldeles lerig i skogen och låtsas att det inte finns något annat i hela världen kanske tycks som ett tappert försök. Men ibland vill jag bara vara anti-duktig, opretantiös, ful och elak. Jag vill vara inkorrekt och fel. Äta godis varje dag för att jag vill, aldrig plugga och aldrig låta bli att säga något jag tycker om en person. Ni vet, den där känslan man kan få när man vill göra något förbjudet. Inte som att bryta lagen, utan mer som att svepa med stora armrörelser över hela de stora borden i Kosta Bodas fabriksbutik eller slänga ned hela sin skolväska i ån på väg hem från tåget. Tänk om...

There is a light that never goes out

If you want me all you have to do
Is ask a thousand questions

(Simple things - Belle & Sebastian)

Det finns, som vår kära fysiklärare Kåre yttrade förra läsåret, något bra med alla dagar. Idag är det inte att det råkar vara fredag och Broder Daniel-dokumentär på tv. Idag är det inte heller att det är stationspass på friskis eller att det är höstsol och jättefint ute. Idag är det att jag får sova. Att jag ska upp tidigt och orientera imorgon räknas inte. Just nu ligger jag i min säng, den är mjuk, och det finns ingen som kan säga till mig att jag inte får somna när jag vill. Det ni! Jag svär på fåren som betar bakom mitt hus att jag ska njuta av varenda minut av sömn.

Fast jag ska vara vaken lite till. Jag har höjt volymen på cd-spelaren och laddat den med tre skivor på en gång. Morrisseys röst är ganska perfekt. Jag är inte den som vanligtvis låser in mig i musik, men vissa dagar är verkligen bara gjorda för i-pod på tåget eller högtalare på rummet. Hela världen får liksom ett soundtrack.

Jag har bestämt att den här helgen ska bli lite lugnare, att det är okej att bestämma det. Förra helgen blev så otroligt mycket flänga fram och tillbaka. Och så har jag så många biblioteksböcker jag inte läst. För att inte tala om att svenska innebandyförbundet gjort det praktiskt taget omöjligt för mig att orka hitta på så mycket imorgon kväll, min match i Lerum lär inte vara klar förrän strax innan nio. Skulle vara kul om någon ville fira den fina högtiden kanelbullens dag med mig på söndag dock. Frivillig? :)

Annars.....

*Har jag nu bara tre oktoberveckor kvar innan jag åker till Sydafrika. Jag ska se riktiga giraffer! Helt seriöst det coolste djuret. De har blåa tungor ffs!

*Undrar jag om det finns något skönare än nya strumpor på innebandyträningen. Jag smålog nästan hela vägen till träningen. De små sakerna gör vardagen. Eller, ja, fotkomforten i alla fall.

*Är jag trött på att det typ bara finns två caféer i kungsbacka, om man inte vill sitta inne på kungsmässan. Finns det ingen med fantasi nog att öppna något mysigt, nytt ställe?