Kolera.

Och jag blir ditt spöke om du vill
snälla vänd inte ryggen till igen

(December - Kent)



Veckan flög förbi utan att lämna särskilt många eller djupa spår. Tekniken var emot mig som vanligt, varken datorn eller kameran fungerade. Det har blivit höst har jag förstått. Tur att det är så vackert.
Nu lever datorn i alla fall, och jag sitter här med ångest över att inte ha gjort geografiläxan och väntar på att få äta. Jag drack vaccin nyss, mot kolera tror jag det var.

Idag var det cup i Mölnlycke och jag tänker inte kommentera det. Jag blev arg kan jag säga. Jag blev irriterad på en del människor, kan jag tillägga.

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHGGGGGGGGGG.

And now for something completely different.

Häromdagen blev jag lite lycklig. På sportlovet ska jag åka till London med familjen(och förhoppningsvis överleva) och mamma har lyckats få tag på musikalbiljetter! Om Jennie bara lyckas ladda ner Anastasia nu någongång så blir lyckan komplett. Anastasia..film..Film! Jag vill se på film! Tyvärr är jag ensam och utan någon film att se. Livet är hårt. Om jag bara får äta snart, så ska jag koka te med honung. Tills dess hänger jag mig åt gitarren. Godkväll!

Höstkulturell

I'm not even sure about it
All I wanna do is to be myself


(She's all that - Sugarplum Fairy)



På väg från busshållplatsen som heter blåklintvägen, så kom jag på att det är höst nu. Det är så kallt på morgonen, mitt paraply med rosa gummistövlar på är tillbaka i väskan och det blir mörkare för varje kväll. Jag tänkte lite. Jag tänkte att lönnlöven är vackra. Jag tänkte på varmchoklad med lite vispgrädde och kanel. Sen tänkte jag att jag faktiskt inte har så mycket emot hösten. Precis samma sak kom jag fram till förra året. Och året innan det. Och året innan det. Men jag måste tänka över det varje september. Vem vet, hösten kanske hatar mig och vill att jag ska hata den tillbaka, bara att jag inte har insett det ännu. Tur att man är lite drömmare i alla fall, så att man överlever.

Jag blev faktiskt inte så stressad idag som jag trodde på tåget hem i eftermiddags. Både pianot och gitarren gick bra. Det i kombination med att jag var på en föreställning på stadsteatern igår får mig att känna mig ganska så kulturell för tillfället. En bekväm känsla av att känna sig mer annorlunda och på ett djupare plan än alla andra, som aldrig tycks vara särskilt länge. Vad kulturell egentligen innebär vet jag inte riktigt, men det gör inte så mycket.
Ikväll är jag det i alla fall, kulturell.

jag är inte ens säker på
dig längre
och vad blir det då av med mig?

För jag är lycklig...

Bring 'em in she says
just for a day

(Ringing bells - Mando Diao)




Och vad skönt det är med en lycklig dag. Jag kände mig lite som Evy i matsalen när jag gick ifrån tåget i eftermiddags. God mat i skolan och solen skiner. En bra dag.
Även fast det kanske inte riktigt var så.
Trots att jag var trött gick jag runt och log hela dagen. Kanske muntrade jag upp någon lite, eller så trodde folk att jag var förståndshandikappad. Det kvittar. Jag var i alla fall glad.
Och inte blev det sämre av att jag träffade människor som lyste upp dagen ännu mer.

På väg från tåget i Anneberg så sprang jag på min systervän Malin, och samtalade lite om trevliga saker. Det går inte riktigt att beskriva hur stor del av mitt liv som Malin utgör, egentligen. Hon ingår så naturligt i vardagen. Det är helt sjukt egentligen, men hon är som min syster. På riktigt. Och nej, jag är inte nio år gammal och nej, jag har inte precis köpt nya vänskapshalsband eller något. Jag gör bara ett försök att beskriva något obeskrivbart, och idag gjorde det obeskrivbara mig lite extra glad.

När jag sedan skulle åka tåg tillbaka in till Kungsbacka igen, så hann jag krama om den febriga Salle lite innan jag blev överfallen av Alex på stationen. Där har vi en människa som förmodligen lyser upp så många människors liv att jag inte ens förstår hur hon ens orkar krama mig, eller bry sig överhuvudtaget. Så otroligt...otrolig.

Och JA, jag älskar allt och alla idag.

Sedan träffade jag dagens nya bekantskap. Eller ja, helt ny var den väl inte, men jag lärde känna henne idag, i i alla fall. Linnéa Löfving är en mycket trevlig filur. Det är så enkelt att umgås med människor som man har mycket gemensamt med, och som dessutom råkar ha en social begåvning. Som det så fint heter.
Dessutom kan jag nu stolt rapportera att; ja, det går att dricka rooibosjordgubbste ur Ikeaglas.
Det går alldeles utmärkt.

Snart ska jag avsluta dagen med att somna. Tycker lite synd om Steff som har haft en dålig dag, när jag sitter här och är glad. Jag funderar på att försöka skicka lite kärlek över telefonlinjen eller något. Undrar om det går.

Allt går nog om man är glad.

Från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld

De ljög och bedrog oss med sanningen

(Ingenting-kent)



Fick just tag på den nya kentsingeln ett par dagar för tidigt, och är nu i lite lätt extasläge.
Jocke Berg har en förmåga att utveckla sin musikstil, men samtidigt hålla kvar den höga klassen på musiken. Det är nog därför kent alltid håller. Det är nog därför jag har lyssnat på kent i fem år, utan att tröttna. Den tjugofemte november. Då jävlar.

Min smulpaj med äpplen i botten står i ugnen och blir god. Snart är det förmiddagste, tror jag bestämt.

Jag har lovat mig själv att ta det helt lugnt den här helgen. Med tanke på hur den förra, visserligen underbara men stressiga helgen slutade, så är det nog ett klokt beslut.
I och för sig ska jag gymma med Jennie imorgon, men jag överlever nog det. Förutom att jag kommer att få ett nervöst sammanbrott innan då. Alla kommer att stirra på mig när jag springer på ett löpband. Helt klart läskigt. Nervöst, nervöst. Fast så är det det enda jag planerat också. Kanske ska jag ner till Idala ikväll, men....Det räknas inte.
Att läsa om fysik räknas inte heller.
Eller att skicka in novellen till det mystiska författarsambundet.

Julia. Chokladtéet!

På bättringsvägen.

Have you ever had the feeling
that no one really knows what you're all about
and when you try to show them
they all have things to do
tonight

(Summer is gonna take the pain away- Hello Saferide)




Glitter och stjärnfall, nu skriver jag igen.
Något konstigt virus tog över mig efter det att jag varit på Håkan-konsert. I tre långa dagar låg jag och var död i en soffa, och det enda jag klarade av var Johnny Depp på film och Nyhetsmorgon. Jag orkade inte ens trampa iväg till datorn, och ärligt talat så är datorer egentligen inte min grej. Jag trivs mycket bättre med ett anteckningsblock,lite te och doft ljus. Helst vanilj.

Min novell blev klar i förmiddags. Min första novell på beställning, egentligen. Den första där jag anpassar mig. Och jag vet inte hur det blev. Förmodligen ganska uruselt.
Jag borde nog hålla mig till den mer filosofiska genre där jag hör hemma. Fast, vad gör man inte för ett MVG i svenska(och ja, jag är en otroligt fjäskig människa. På vissa plan lyckas man helt enkelt inte på något annat sätt)

I helgen var Emma här. Också. Då. Innan jag blev sådär jättesjuk. Det var konsigt, för det kändes så naturligt. Som om Emma, Emma från Växjö, Rottne, Emma som jag inte sett på vad som känns som evigheter är en helt naturlig del av mitt stressiga liv. Som om det inte är något ovanligt att hon sover skavfötters med mig, under min filt med Ikea-hjärtan. Som....som det ska vara. Och det var verkligen skönt. Jag hade varit så nervös innan. Dessutom är det inte långt till återträffen på Kastlösa nu, och det hade känts dumt att inte ha träffat någon innan. Alla andra har ju åkt runt som ...ja, de har åkt runt.

Jag är lite avundsjuk på Glitteringly-Alex lackleggins. Dels för att de var så roliga att ta på, så alla vill ta på hennes ben och dels för att lackleggins är ett så kul ord. Man kan göra mycket med sammansättningar av det svenska språket.

Imorgon ska jag skilja mig från Johnny Depp och återvända till skolan och verkligheten. Önska mig lycka till.

Tillbaka.

This is how it works
you're young until you're not
you love until you don't
you try until you can't
you laugh until you cry
you cry until you laugh
and everyone must breath
until their dying breath

(On the radio- Regina Spektor)


Förlåt vänner och medborgare för min frånvaro i min egen blogg det senaste. Internet är en opålitlig uppfinning.

Det har varit ganska mycket nu de senaste dagarna, och ändå har det inte varit något alls. Kanske börjar jag stressa upp mig igen bara, jag vet inte. Jag borde nog vara en humla istället för en flicka eller tjej eller kvinna eller vad jag är. Humlor är harmoniska varelser.
Eller, ja, även om jag kanske inte borde vara en humla, så kanske jag borde vara mindre panikslagen över allting. Ta det mer som det kommer. Om det nu går.

Världen mår bäst av att inte veta vissa saker. Världen blundar. Varför kan inte jag göra det?

JULIA, NÄR SKA VI DRICKA CHOKLADTE?