Ett evighetsår

In a town so small, there's no escaping you

(Dirty Dream no.2 - Belle & Sebastian)


Så har skolan börjat och än en gång ska man anpassa sig till rutiner. Som tur är tycker jag om dem. Det är trots allt så mycket av mitt vardagsliv som jag att tycker om. Träningar, vänner och skolan, som trots allt intresserar mig. Om bara himlen kunde vara lite mera blå, så tror jag att jag skulle orka ganska bra.

Tyvärr är allt ganska grått. Och Jennies grannar har självgående gräsklippare i trädgården. Totalt enormt jätteskrämmande. Hennes gata är som hämtad ur "Desperate Housewifes" (som jag förresten avskyr) och alla gräsmattor ser ut som delar av en golfgreen. Antagligen tävlar de med varandra om vems trädgård som är mest välskött och vems barn som är lyckligast och sådant. Stackars Jennie. Tur att hon bara bor på ena kanten. Annars kanske hon blivit matade med lycklighetspiller och fastnat med tårna i en självgående gräsklippare.

Jag funderar. Det brukar jag göra. Och på senaste tiden har jag undrat över min skolgång. Varför måste jag stanna ett år till på grundskolan? Nian. Nionde klass. Totalt jävla meningslöst. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra nationella proven på en vecka och sedan börja gymnasiet pangbom. Mina betyg räcker för vilket program som helst, och nian kommer ändå inte göra mig särskilt mycket vettigare. Jag vet, det låter som om jag är världens mest självgoda person som tror att jag skulle klara gymnasiet nu, men jag tror faktiskt att jag skulle göra det. Kitas Gymnasium inriktning naturvetenskap. Imorgon, tack. Det vore lämpligt. Det är inget fel på Varlaskolan i sig egentligen, det är bara själva....grundskole-grejen som jag inte orkar. Inte ett helt långt år till.
Moraliskt te-stöd någon?

Klartext på släktkalas.

Det finns en vilja
om att bara låta allt vara förbi
Förbli sig själv
och sen låta resten bli poesi

(Vi gör det här för att vi måste-Navid Modiri)



Så har ännu några trassliga dagar gått och kommer icke mer. Jag fick i alla fall spendera två kvällar på Kulturkalaset och njuta av känslan. Det är skönt att känna sig fri ibland. Speciellt när man så febrilt letar efter sommarminnen som inte finns. Skönt att känna att det kanske fortfarande går att skapa några. Skönt när Navid Modiri skriker att det fortfarande är sol och att sommaren inte är slut ännu. Han hade gärna fått skrika att det visst varit någon sommar också, men det får jag väl lösa själv. Han gjorde tillräckligt ändå.

Har ni någongång hört radioprogramet Klartext i P4? Det är ett nyhetsprogram som går igenom nyheterna långsamt och förklarar alla ord som har mer än fem bokstäver. I princip. Det programet är som gjort för mig. Jag tycker att någon kunde göra ett sådant om mitt liv och om alla relationer runt mig . Bara förklara, långsamt och tydligt, femton minuter, raspig radioröst. Oj, vad det skulle vara skönt. Slippa tänka själv lite. Bara få allt precis som det är.
Jo. Det vill jag.

Idag är det släktkalas och jag har blivit satt på att baka kladdkaka. Det ska jag också, snart. Jag måste bara få reflektera lite i lugn och ro först. Det är inte så lätt alltid, när alla släktingar kommer hit. Ställer frågor som rör den där Johanna som jag ibland glömt att jag är, men som jag måste kämpa för att hålla uppe. Eller, jag är henne inte. Jag inbillar dem att jag är henne. Så att jag kan svara fint på allt de undrar. Men, det är viktigt att jag håller det uppe hela tiden. Att jag verkligen är henne, för annars går det åt skogen.
Och nu förstår ingen och inte ens jag själv.

Men jag ska sitta här och andas en stund till.
Sedan ska jag anstränga mig.
Jag lovar.

Regnbortappad.

The most radical thing
is to do what your heart tells you to

(The most radical thing to do - The Ark)


Jag ska ringa sen.

Han måste förstå.
Förstå att allting inte är svart och vitt alltid. Vi har blivit så stora att man måste acceptera gråzoner. Hur jobbigt det än är och hur velig jag än är.

Lite synd att det inte blev te med Alex idag. Men det är som det är. Jag saknar henne bara.

Jag är sugen på...bullar.

...eller,nej, det är jag inte. Jag är sugen på att försvinna en stund. Några veckor. Är det ingen som kan flyga mig gratis till Indien i en resväska?

Det största hatet.

The memories of me
will seem more like bad dreams


(Someday you will be loved - Death cab for cutie)

Jag blev tillsammans med en vän. Det gick ett tag, och sedan förstörde en annan vän mitt liv i något han kallade svartsjuka. Fast han egentligen inte bryr sig. Eller, jag kan inte skylla på honom. Jag tycker ju om honom trots all hans egoism. Tycker nog om honom lite för mycket trots allt han gjort. Man förstör inte kärleken för andra människor.

Nu är jag väl inte tillsammans med någon längre. Och jag insåg försent att jag sumpat mitt närmsta förhållande, även vänskapligt. Varför? Jag har ingen jävla aning. Ångesten och jag har väl gått hand i hand för länge för att den ska förlåta mig ett annat förhållande. Allt blir mitt eget fel och jag sätter mig själv i sista hand. Samtidigt som jag tycker synd om mig själv, och alltså är egoistisk i alla fall. JAG HATAR MIG SJÄLV. Helt enkelt. Och ja, jag är patetisk som skriker ut det såhär, men vad har jag för val? Jag känner mig så ensam just nu att det inte spelar någon roll om människor tycker att jag är en patetisk och bortskämd skitunge.


Jag borde nog börja med min bok. Jag borde nog börja med ett nytt liv. Måste bara glömma ett halvår av mitt liv och en massa känslor först.

Några chips nu.

I said I'd die for you
Or was it in my head?

(The Band - Mando Diao)


Vi lyckades med vår expiditon, och kom trötta men nöjda fram till Idala efter 3,5 mils vandring. Jobbigt men bra. Jag kan riktigt unna mig några chips nu.
Idag var jag i Göteborg med Malin. Min vänvänvän Malin som jag känt allra längst. Små som myror var vi. Eller, som skalbaggar i alla fall. Nästan.
Men, idag var vi i alla fall i Göteborg, i Slottskogen. Ganska snabbt lade vi ner förhoppningarna om att höra något från konserterna, så vi åt vår pastasallad och åkte hem igen. Jag var ändå ganska trött, hon med tror jag. Lagom dag.

Varför tror alla att jag är så klok(ursäkta er som inte tror det)? Ser ni inte igenom mig? Det borde inte vara så svårt. Bara några ynka kilon och hud och sådant. Lite förskönade ord och poesi.
Det är ni som är kloka och inte jag, och ändå sätter ni er själva i andra rummet alldeles för ofta. Ni är så godhjärtade, och vad är jag? Svaret har ni här.http://www.poeter.se/viewText.php?textId=419875
Jag är bara poesi. Bara förklädnad som inte går att ta bort då det inte finns något under. Ni behöver inte tro något annat. Tänk bara, här sitter jag igen och tycker synd om mig själv.
Igen.
Cheer up, damn Emo-kid!

*pusta ut*

Snälla människor. Tänk på er själva lite. Jag orkar inte med mer empati, sann eller inte, förtjänad eller inte.
Jag ska inte låtsas mera. Då ska inte ni heller det.

Åskan tar och mördar alla stackars barn på Way out West just nu. Jag tänker på er.
Tänker också på att de borde döpa om festivalen till Way to Wet. Något att fundera på? Eller, nej, det behövs inte, jag funderar ju redan på det.
Ha nu en trevlig kväll, så ska jag fortsätta ömka mig. Jag missar ju The Ark till på köpet.

Friluftsprojekt.

I protected my heart truly
I've got lost
In the sounds I hear in my mind

(Fidelity - Regina Spektor)


Klockan är 08:46, mitt hår luktar gott och jag har ätit havregrynsgröt.
Tre mycket konstiga faktorer att lägga ihop till ett vettiga svar. Och jag måste nog göra alla som försöker besvikna. Det finns inget vettigt svar.
Det finns däremot ett ganska ovettigt.

Om exakt tolv minuter(hon har blivit 08:48) kommer Steff hit. Eftersom jag är frilufsmänniska, eller ja, eftersom jag är frilufsmänniska egentligen, och eftersom Steff är antingen galen eller en aning dum, så ska vi göra en expedition. En expedition så spektakulär och farlig som det går att föreställa sig. En expedition som ingen någonsin försökt sig på innan, eftersom den är så meningslös.
*trumvirvel*

Mina damer och herrar....Expedition Hallandsleden!

Vi ska alltså följa Hallandsleden ifrån Älvsåker, där jag bor, ner till Idala där Steff bor. Det innebär att vi ska gå lite mer än tre mil. För att skriva något lite mer seriöst, så tycker jag faktiskt att det ska bli riktigt skönt att röra lite mer på sig. Dessutom ska det bli väldigt skönt att komma ut i naturen en dag, nu när jag inte åkte med på den årliga fjällresan med familjen.
Förmodligen kommer Steff inte att orka gå hela vägen. Förmodligen kommer vi att smälta i solen(som äntligen kommit nu!), dö, gå vilse, bli uppätna av smådjur och annat otrevligt, men det för ingenting. Det ska bli skönt ändå, och jag behöver det här. Jag förtjänar faktiskt att få göra något jag verkligen behöver. Och jag vet att jag själv orkar. Det är Steff jag oroar mig för(det må låta kaxigt, men det är sant) , men som tur är litar jag på honom.

En minut kvar nu.
Skogshälsningar!

Rödmyror.

Remember,I'm a martyr with a halo.

(Halo - Timo Räisänen)


Så har några sommardagar till förflutit och här sitter jag igen. Precis som alla(eller ganska många) andra dagar. Kanske har jag missuppfattat det där med att ha ett liv lite. Kanske inbillar jag mig bara att jag gör saker. Jag borde nog börja be alla jag umgås med om underskrifter där de undertygar både att vi gjort någonting och att det vi gjorde var roligt. Fast, då skulle ingen vilja umgås med mig i fortsättningen.

Det är så synd det här med sommaren. Imorse fick jag total panik över att jag gör så lite somriga saker, och beklagade mig över det en stund. Hade lite ångest över hela jävla regnet. Men sen insåg jag att det är mitt eget fel. Som vanligt. Att jag aldrig hittar på något.
Så jag la ner det, och då tittade solen fram. Tyvärr är det rödmyror i gräset. Jag skrattade lite i alla fall.

Vad är det som gjort livet så komplicerat? Vad är det som gör att människor inte kan kommunicera med varandra och säga saker rakt ut och så som det är? Jag blir så trött på idealet i dagens samhälle. Inte bara utseendemässigt, utan också beteendemässigt. Varför, och jag vet att jag beklagade mig över det här i min senaste blogg, måste alla vara så blyga? Varför snurrar de in allting i metaforer? Om de överhvudtaget säger något alls. Jag är så fruktansvärt trött på alla låtsas-djupa människor. Jag orkar inte mer. Jag borde nog gå och bli fjortis istället, som omväxling. Låtsas vara dum.
Fast det är väl precis samma sak förstås.
Kan inte alla bara sluta istället? Snälla? Ni förstör för både mig och er själva och tillslut orkar inte jag hjälpa er längre. Så ni vet.

Dig vill jag tacka förresten. För att du finns. För att du känner mig bättre än så. Bättre än dem.

Eller?

Metaforer.

Varför alla dessa metaforer? Människor runt mig förklarar saker i ordcirklar jag omöjligt kan förstå. Det låter så vackert, och jag känner mig så oförstående, utanför deras liv. Släpp in mig, snälla! Lämna mig inte i kanten av något konstigt mörker med bara lite ord som jag upplever som förvirrande. Eller i alla fall inte kan förstå vad de gör för nytta. Varför inte bara skriva rakt ut istället? Varför inte prata med mig? Jag litar ju på er!
Min blogg är inte poesi. Det är ärlighet. Och jag hoppas att alla förstår det. Ni får gärna förstå att jag kan skriva poetiskt metaforiskt också, men det kan ni läsa någonannanstanns.
Metaforer om ångest är bara ord. I och för sig är det mycket som inte är mer än ord. Men i alla fall.


Annars tack livet.

Och jag ska hjälpa gubben att måla.

There'll be no always and forever
there's no such thing as love

(Her Majesty- Always and forever)


Imorse gick jag godtroget upp klockan halvåtta för att ställa mig i kö för att boka Kentbiljetter, men eftersom Ticnet tyckte att jag skulle vara inloggad medlem där för att kunna boka, så köade jag i en och en halv timma helt i onödan. Usch vad arg jag blev först. Jag hann slå både på mig själv och mina kuddar, och känna mig ganska värdelös innan jag insåg att det nog inte är så nyttigt att vara arg på obefintliga orättvisor. Speciellt när det finns befintliga orättvisor och speciellt som jag är så dålig på att vara arg. Därför slutade jag vara arg runt tiosnåret, och gick istället upp och åt lite halväcklig havregrynsgröt. Utan mjölk. Mjölk har liksom aldrig varit något alternativ för min del, det gör att bara gröten(eller krämen eller hallonen eller vad det nu är fråga om)förvandlas till någon halvt oidentifierbar sörja.
Sedan la jag mig ner på min säng och började fundera. En ganska intressant, och i mitt fall långdragen, sysselsättning. Bra för sådana här dagar.
För att ge mina tankar lite bakgrundsljud så slog jag på radion, och ändrade frekvens några steg, från P3 till något lagom hjärndött, för att minimera chansen att jag skulle börja lyssna.

På hjärndöda radiokanaler är det ganska enkelt att snabbt upptäcka ett mönster i låtarna.
Det är faktiskt praktiskt taget omöjligt att inte upptäcka ett mönster. Därför gjorde jag en liten diskret undersökning i huvudet, medan jag funderade.

Låtar som spelas på NRJ mellan klockan 10:30 och 13:00(och alla andra tider)
visar ett mönster på att alla handla om något av följande ämnen:

*Olycklig kärlek(då oftast pojkband eller dyl.)

*Otrohet(Vem var det som gjorde en låt som handlade om att hon var ledsen
för att hon var otrogen?Unfaithful bla bla? Nåja, någon var det i alla

fall. Kan inte låta bli att känna lite förakt på den fronten.)
*Artistens jobbiga uppväxt(Förekommer främst inom hiphop/rnb.)
*Att det är jobbigt att vara rik( Kanske inte det allra vanligaste exemplet,
men, jag var tvungen att ta med det ändå. Titta bara på Briteny Spears!
Jag menar, vissa påstår att fattiga människor får skylla sig själva. Det
är jag förstås helt och hållet emot. Men, om man är en rik, plastig popstjärna
som tycker synd om sig själv för att man råkat tjäna pengar på en karriär
man själv valt, då får man väl ändå skylla sig själv?)
*Sex(alla kategorier)

Det där med olycklig kärlek. Jag har aldrig riktigt förstått det. Eller, rättare sagt, jag har aldrig riktigt förstått uppmärksamheten runt det. Och inte heller vad det innefattar.
Självklart har jag själv varit olyckligt kär, flera gånger. Självklart har jag gråtit. Men jag förstår ändå inte. Jag förstår ingenting. Vill du hjälpa mig att förstå, så är det fritt fram. Jag står på andra raden uppifrån, viftar med armarna. Förmodligen iklädd klänning eller den för stora tröjan som jag ska köpa snart. På Herravdelningen, om du vill veta. Helst svart, kanske grå. Bara för att förstärka intrycket.
Nej, vid närmare eftertanke vill jag nog inte ha någon hjälp.
Jag är mer nervös över andra saker. Framtiden, till exempel. Jag kan sitta i flera timmar och tänka ut vad jag ska göra med mitt liv, men ändå inte komma fram till någonting särskilt vettigt. Mest en massa saker som jag inte vill eller tänker bli, men som jag är rädd för att jag kommer att bli i alla fall. Och så blir jag orolig för kärleken också. Nervös för att jag ska bli den där som blir över. Som fyller 30, 35, 40 utan att ha haft ett förhållande, eftersom ingen ville ha mig. Och om någon ville det, så var jag för blyg för att vilja ha den tillbaka.

Det är just det, jag är för blyg. För blyg för så otroligt många saker. Egentligen vill jag bara ställa mig upp, just här och nu, och skrika åt alla människor jag älskar att jag älskar dem. Åt alla jag tycker är idioter, att de är idioter. Sedan kan de bli ledsna, men då har de säkert någon att gråta hos, och jag behöver dem inte. Jag behöver inte att de behöver mig. Jag vill skrika åt alla som har fastnat någonstanns att de ska komma ihåg sina drömmar. Jag vill skrika åt gubben uppe på gatan att jag kan hjälpa honom måla hans hus om han vill, för det ser så jobbigt ut att göra det själv, och jag vill skrika till honom att jag vet att samhället är dumt och individualliserat, men att jag tycker och gult och gärna målar ändå. Sen vill jag gå ut i världen och vara det där rebellhjärtat som jag vill vara. Och jag vill lyckas. Och bli lycklig.
Jag vill så mycket.
Men jag vågar så lite.
Synd att ingen ser mig inifrån och ut istället för långsamt utifrån och in.