Om något till sommaren..

En sak.

Broder Daniel kommer till Way out West.

Jag kommer, Henrik.

I en park.

I had to be there to see the sunrise

(Kino - The Knife)


Idag var årets första, riktiga picknick.
I en park i Göteborg som jag inte har någon aning om vad den heter, bredde Jennie ut sin småfuktiga, rosa handduk på gräset, jag och Julia slängde ut lite värdelösa tidnignar som vi snott på GT:s redaktion, där vi varit på studiebesök tidigare.
Vi tog upp alla några halväckliga förpackningar med "Hemköps egna kakor", "Hemköps egna sourcream and onion chips, med extra jättekalorier!" och "Hemköps egna mineralvatten, smaksatt med fläder". Det sist nämda sprutade vi ut över hela gräset och blommorna och allt.

Efter ett par timmar hade det blivit lite kallt. Vi tog en promenad upp längs hela avenyn, och hittade tillsist toaletterna på Burgården. Sedan följde först en halvt påtvingad rundvandring med några elver från djur-och växtliv. Det blev lite dramatiskt, tackvare syrsor och annat. Dessutom tog det lång tid, och jag och Julia hade tappat bort Jennie. Vi fick rusa iväg och leta rätt på henne.
Hon var i en liten källarvåning där hennes program höll till, där det fanns en utbildningsledare som var kusligt lik Mr. Filch, vaktmästaren i Harry Potter-böckerna. Där fanns också en påträngande kvinna som var mycket lik en påträngande katt. Jag kom sedan på att de hörde ihop, eftersom Mr.Filch i böckerna ju faktsikt har en mycket påträngande katt. Mycket spännande slutsats. Jag är nog trött.

Själv har jag ingen aning om vilket gymnasium jag ska gå på. Länge har jag kännt mig ganska övertygad om att jag ska gå på Donnergymnasiet, men det var så längesedan jag var där och jag har glömt intrycken. Nu har jag ingen aning om vad jag ska göra längre. Är det någon som vet?

Lite längtan

You havn't been in love
until you've seen the stars

(The first in the band to die - Morrisey)

Jag tittar på jättepatetiska American Idol och planerar att snart gå och lägga mig och lyssna på radio i min ensamhet. Min pojkvän har lämnat mig för Holland i en vecka och det finns ingen att somna i telefonen med. Saknaaad!

Jag kände bara att jag ville skriva ett kort inlägg och berätta om min trevliga längtan till cupen nästa vecka. Till sommaren, jobbet och festival(erna?). Till att äta paj i Jennies hamock.
Och faktiskt lite tills imorgon, jag, Jennie och Julia ska ha picknick har jag och Jennie bestämt(vi får väl muta Julia).
Hoppas det finns billiga bullar någonstanns, jag behöver spara pengar..

Om kunskap.

As we sit on skinny hands
Nothing to say, nothing at all
I don't know you and I... I don't want to
You're so awkward just like me
But I don't care

(You're the reason I'm leaving - Franz Ferdinand)


Egentligen ligger jag back på antalet sömn-timmar den här helgen och borde inte ha slagit på datorn 13 minuter i tio. Det gjorde jag ändå. Human beings are so silly, arn't they?

Kortfattat så har de senaste dagarna gått åt till försök till positivt tänkande.
Det är riktigt energikrävande.
Därför är jag trött och ska uttrycka mig mycket enformigt.
Eller ja, det gör jag redan...never mind.

Skolan har i mina ögon gjort framsteg, eftersom jag den senaste veckan faktiskt upptäckt att jag lärt mig något som jag kan ha nytta av i livet.
Den första Aha-upplevelsen kom häromdagen när jag slog upp fysikboken (förmodligen under flera djupa suckar, provet imorgon ligger på hela klassens samvete vid det här laget, skulle jag tro) och efter en stunds genom-ögnande upptäckte att jag faktiskt vet hur man byter RAM-minne, grafikkort, ljudkort och nätverkskort i en dator. Läraren hade ju faktiskt gått igenom det för ett par veckor sen. Wow. Det finns datorer på nästan alla arbetsplatser i världen. Grattis skolan!

Under bildlektionen i fredags lärde jag mig något inte alls lika viktigt, men mycket roligt;
hur man framkallar fotonegativ tillsammans med två hyffsat flummiga vänner med dåligt mörkerseende.
Det var en spännande och lärorik upplevelse.

Ibland undrar jag över val. Jag ser människor omkring mig som så självklart gör allting, och jag undrar, hur blev deras liv så enkelt?
Vad har jag missat?
Det är inte det att mitt liv är något att höja på ögonbrynen över.
Det är mest det faktum att Einstein har fel. Tiden står aldrig still. Inte någonstanns.
Det finns inte utrymme för att stanna.

Om solen kommer

var är alla löven?
min enda vän
poesin kommer först med tulpanerna
som inte blommar än

En önskan

fall asleep and I will wake beside you

(Disease - The Ark)



Rolf Ola Anders Svensson är en 31 årig man som på många sätt fallit mig i smaken och med åren blivit min absoluta förebild. Han är helt enkelt en av världens klokaste människor och har skrivit ned några av de mest beundransvärda tankar jag vet.
Men nu är det ett regnigt april där solen saknas och The Ark är bara helt borta. Skolan vill döda mig lagom till sommaren och på något sätt känner jag mig lite övergiven. Var finns någon som vill mig väl bara helt allmänt och spontant?
Jag vill ha Ola Salo på scen, energin och lyckan. Jag vill inte ha tusen kentkonserter i en frostregning vinter, inte Håkan Hellström på ett enormt skandinavium eller den vanliga tråkigheten.
Deliver me from free will!

En söndag i april

I look to the left
and I look to the right
and then I go straight ahead
cause neither seems right

(The glad yeah - The Ark)


Jag har helt ärligt talat inte suttit vid en dator på en hel vecka, och kännt mig aningen frånkopplad ifrån världen. Tiden går relativt snabbt och det är så mycket att göra. Inte minst har skolan sett till att ge oss absolut så lite fritid som möjligt. Livet är underbart....yay..

Idag har jag varit på IKEA med mamma och lillebror och tittat på lådor, småbarnsfamiljer och mjukglassmaskinen vid utgången. Det sistnämda var det absolut mest intressanta, tyckte mitt barnsliga och trötta jag. Nu sitter jag i soffan och ser ut på en ganska vacker vårdag. Jag borde väl gå ut egentligen. Men, nej. Eller så borde jag gå ut och springa, så att jag så småningom får tillräckligt bra kondition för att följa med Julia till Stockholm och springa tjejmilen till sommaren.
Men, nej. Inte det heller..Jag vill bara sitta här och lukta på de obefintliga blommorna.

Jag ska byta rum, bestämde jag mig för imorse. Mitt nuvarande rum ligger på nedervåningen, är ganska stort och har en knallgrön fondvägg, som jag hade den goda smaken att inreda rummet med när jag var i tolvårsåldern. Nu ska jag flytta upp till min lillasysters rum på övervångingen. Anledning: Det ligger närmre tehyllan i köket, det ligger närmre dushen och jag är lite trött på grönt.

Annars så...
Hoppas jag att det inte blir inbördeskrig i Zimbawe.
Längtar jag till sommaren.
Är jag trött på allt tjat om Kina och Tibet och hoppas att världen snart inser sin egen dumhet.
Vill jag inte sänka mitt slöjdbetyg. Det ser mörkt ut.

The drug of my choice

I've got a feeling
nothing's ever gonna stop us now

(Green Light - Marit Bergman)


Det känns som om bloggen legat nere ett tag, och jag får väl, som vanligt, skylla på min lite små stressiga vardag.
När jag, familjen och Jennie kommit hem från Trysil möttes vi (eller, jag i alla fall) av cirka tusen skolarbeten, regn och körslaget på tv4. Jag längtade tillbaka omedelbart, men nu när april och våren äntligen tycks ha kommit, så känns saker genast mycket bättre.
I helgen till exempel, så var det Varla Open. En av årets absolut främsta händelser för alla människor som är neddrogade i innebandy, som jag och mina vänner.

Alla varlaspelare i åldrarna fem till femton blandas i en massa lag med rättså fåniga namn, stängs in i Lindälvshallen i ca tolv timmar och ägnar sig åt att bli höga på innebandy. Alla barn är överlyckliga, alla äldre spelare är lika lyckliga över att barnen är lyckliga, och över att barnen oftast är små övertekniska boll-genier som gör så att laget vinner hela turneringen. Syret tar slut i idrottshalen och alla blir påtvingade små fula reklam prylar från friidrotts-Em 2006 när varla var med och...ja, vad de nu gjorde. Man kan helt enkelt inte låta bli att älska det!

Grattisprylarna är det då i alla fall ingen brist på.
Själv lyckades jag få tag på en alldeles utmärkt fin, blå keps med ett upp och nedvänt tryck av Em-maskoten Alvin som hoppar stav på. Jag tänkte ge den till Julia Ling, Alvin är hennes idol. Hon kommer att bli så lycklig...
Lite av mitt eget lyckorus försvann dock imorse, när jag helt lugnt låg i någonsorts koma efter gårdagens bedrifter, och lyssnade på "Innan Frosten" av Henning Mankell, inläst på cd-bok. Lagom blodig historia, lagom tråkig berättarröst. Perfekt...

...enda tills min lillebror började skjuta en fotboll mot min vägg. Dunk, dunk, dunk. Uppläsarens röst började först att hacka, metodiskt, och avbröts sedan helt, med jämna mellanrum.
Jag blev så arg så att jag dammtorkade hela mitt rum, och sedan förlorade i bowling mot hela innebandylaget. Illa.
Det sista var i och för sig inte så oväntat.

När jag kom hem runt åtta var jag i alla fall glad. Jag, Mari, Malin och Jessi hade avslutat kävllen med att äta varsin gigantisk grodbakelse på Café Karma, och när jag klev av tåget i anneberg strålade aprilsolen. Det är faktiskt vår.