Vintercollage.

barnslig.

längs vägen.

droppe.

storm i staden.

gryning.

kristall.

Utan grillkrydda, men med en smak av lättnad.

Your roots are stuck in the dirt of this land
My questions all answered in the firmness of your hand
I buried some hatred in the snow on the porch
And when it comes undone, I will understand

(Arjeplog - Hello Saferide)

Så var det fredagkväll och jag hamnade framför datorn. Som vanligt var det inte särskilt planerat, mer ett resultat av allmänt bortfall bland vänner och lite lathet från min sida. Ganska skönt ändå, på kemilektionen i eftermiddags höll jag på att få någonsorts stressanfall, formlerna bara hoppade framför ögonen. Nu är min farmor här och bjuder syskonen på godis och hela familjen har just prisat min grådaskiga lövbiff. Jag glömde krydda och åt en halv skiva. Sedan ägnade jag middagen åt att diskret påpeka för min lillebror vilka effekter nötköttsindustrin har på miljön. Han åt fyra skivor och kryddade ivrigt i efterhand.

Igår var det snöslask när jag skulle köra ned min beryktade retromoppe från mamma och halvvägs förbi skolan gjorde jag världens vurpa och landade på den grusade trottoaren. Jag stapplade hem med blödande knän och muttrade lite i mitt stilla sinne åt de säkert fem bilister som sett mig köra omkull men ändå inte stannat för att se efter om något hänt. Civilkurage finns alltså inte på landet - inte ens när det gäller en situation då risken för att något verkligt allvarligt inträffat är minimal. Känns ju som om allmän hyffs också är rätt ovanligt här ute.

Veckoslutet har ändå bjudit på några små glädjeämnen. Sånna där småsaker i tillvaron. Först fick jag ett mms där born-to-be-cheap-fåret meddelade mig att jag mms:ar grattis till alla som har tele2(alltså, min familj, min pojkvän och en hop av mina vänner). Sedan kom jag hem till en ask supergoda, ekologiska vindruvor. Världen går ändå framåt, om än ganska subtilt. Dessutom bokade jag alldeles nyss biljetterna till nästa veckas konserter, Billie the vision and the dancers och Hello Saferide. Som ni mer trogna läsare vet så var ju Btv min sommarförälskelse och det hela mynnade ut i ett riktigt mysigt förhållande. Topp tre placeringarna på min i-Pods mest spelade-lista upptas nu av "A man from Argentina", "Summercat" och "Nightmares". Hello saferide är en av Sveriges bästa artister just nu, och albumet "More modern short stories from Hello Saferide" var ett av förra årets bästa. Det var jättelängesen jag var på en riktig spelning nu och det liksom känns i tårna. Det ska bli superkul!

Åh, just det, jag har ju presterat något ikväll också. Skickade nyss in en lite försiktigt men samtidigt lagom angelägen ansökan till Göteborgs indiekör. De ska nog sätta mig på någon lista tror jag. Tänk att få vara med där...

Frostfingrar och ingen tv-kväll precis

man glömmer att man trivs med livet ibland

(Några andra - Lars Winnerbäck)


Världens goaste Lasse-låt får inleda inlägget. Man otrivs inte med livet. Man bara glömmer att man trivs med det ibland.
Jag gillar inte att det är så kallt. Att min regnjacka, som jag tycker så mycket om, är för tunn så jag fryser om armarna. Ni vet, om man är på rätt nivå av icke-mognad, så kan man vid mycket höga temperaturer uttrycka sig med meningen "det är så varmt så jag brinner upp". När jag gick från tåget idag, var det så kallt så att jag brann upp. Från topp till tå, no mercy.
Jag är en någorlunda rationell och logisk människa. Om någon borde ha en plan för att inte frysa, så är det jag. Men mitt huvud är tomt och min hall är full av lömskt tunna tygskor.

Kan det inte bara vara så att den första november, då börjar vintern. Det vet man, för att då har man varit trött på regn och blåst i två veckor. Två veckor är den tid jag tycker är rimlig att ha äckligt höstväder på, efter att alla löv ramlat av. Några dagar in advent kommer snön. Det får aldrig vara slask och aldrig lera i backen upp mot skolan. Den första mars börjar våren. Inte bara i kalendern alltså. Det ska bli ljusare och temperaturen ska stiga med en grad per morgon tills det att medeltemperaturen ligger på behagliga 14-20 grader. Där stannar den tills i mitten på maj, då sommaren kommer. På sommaren får det regna, men det måste vara sommarregn och det måste ackompanjeras av lite trevligt åskoväder. Punkt och slut. Hade alla mina orealistiska,väldigt icke-miljömedvetna och absolut inte samhällsbevandrade fantasier varit sanna, så hade man vetat den sista februari. Man hade vetat att det kalla skulle ta slut. Kanske hade det inte ens kännts så kallt just precis här och nu. Tyvärr är jag en orealistisk väldigt icke-miljömedveten och absolut inte samhällsbevandrad kotte. Jag borde gömma mig under en filt.

Idag är det säsongsstart på House, men ingen förstår mitt resonemang om att tv inte är till för att tittas på själv en tisdagkväll, utan för att dricka te framför tillsammans med kanske en lillebror eller en pappa. Alla lillebröder är utflugna och alla pappor är i Värmland. Jag sitter här. Jag sitter här och formulerar varje mening som att min värld är tragisk trots att jag just kommit hem med en Stefan Sundström skiva med fint omslag och trots att jag vet att jag har fina soluppgångs-vinter-bilder på min kamera. Varför? Jag tror jag skyller på den globala krissituationen. Min uppväxtmiljö är aningen dämpad.

En eftermiddag och en högtid.

I'm too young, too afraid of heights
to make the jump and fly

(Let me down gently - The Ark)

Lov lov lov och seg eftermiddag i soffan. Lite skönt i och för sig, att bara behöva tänka på vilka i det svenska sprintlandslaget som borde få köra stafetten på vm och hur det ska gå för fiktiva karaktärer i tv-serier och filmer. Eventuellt leka lite med kameran. Ta ut lite filmmusik på pianot. Det är för kallt för att springa en runda i skogen och jag vågar inte sno min mammas längdåknings-tights för att värma låren. Jag gick en promenad förut och nu får solen genom fönstret räcka.

Så är det alla hjärtans dag imorgon. En kärlekens helgdag, eller hur de säger. Och i varenda butik säljs små kort och chokladbitar, nallebjörnar med hjärtan och blommor. Alla går på det, ja, varför skulle de inte göra det egentligen, vem vill inte få en ask chokladhjärtan från någon man tycker om? Men i en del fall är det nästan lustigt hur människor bara köper allt försäljarna föreslår utan att ens reflektera över att de faktiskt kan uppskatta nära och kära alla dagar om året. Att mamma kanske uppskattar en kram varje dag mer än en stor blombukett på morsdag. Att ens partner kanske hellre vill ha omtanke och uppmärksamhet året runt istället för en bukett rosor på alla hjärtans dag (eller Valentines day som det heter i Usa där högtiden har sitt ursprung och som tydligen utgör någon sorts buffé av helgdagar för alla som vill öka konsumtionen här i Europa). Vem vill ha rosor för att det står i almanackan? Jag tror att de flesta vill ha dem som en kärleks eller vänskaps gest.
Jag tycker att det kan vara trevligt att fira den 14. Men kanske borde man tänka efter lite.

Och för att avsluta inlägget med lite skryt: igår åkte damerna storslalom. Innan andra åket sa jag till min syster och mamma: jag tror att Hoelzl vinner, hon såg så lätt ut i första åket. Ehum..kära vänner, vet ni vem som vann? Hoelzl. Hon låg fyra innan andra åket och vann. Hah! Jag tror att jag ska maila aftonbladet och be att få ersätta den där idioten till sportreporter som kritiserade Stig Strand i veckan.

Ny teknik och stilettklackar

Hallelujah Mary loved her son
why don't my mother love me?

(Hair - ur HAIR)

Finns det någon som pratar så länge om saker innan de gör dem som jag? Förmodligen inte. Men nu har jag min kamera, med lagoma åtta megapixlar, fyra gånger optisk zoom, bra isoinställningar och bla bla. Den finns i alla fall och nu är det lov. I lördags var jag på Stefans åttiotals fest och om ni väldigt gärna vill se mig i en massa pastelfärger så tror jag att säkert 80 % av festens besökare är aktiva användare av bilddagboken. På söndagen var jag duktig, spelade match och pluggade matte med sofia...vilket jag borde fortsätta med...men inte riktigt orkat med. På måndagen åt jag kakor hos Lollo och förberedde mig inför dagens övningar: plåtning med Lollos fem senaste kreationer. Det hela tog ungefär fem timmar och var hur roligt som helst, men jag kan inte rekommendera tre timmars nästan gymnastiska övningar i mer än decimeterhöga klackar. Eventuellt lägger jag upp någon bild senare, måste faktiskt säga att jag blev mycket mer nöjd än förra gången.

Jag har en fling för rockmusikaler. Ni som inte upptäckt denna konstform är varmt rekommenderade att prova Hair eller Jesus Christ Superstar, den senare kompositionen i cdversion spelas här i vardagsrummet just nu. Så fruktansvärt musikaliskt och välgjort. Allt-i-ett-musik på något sätt. Något annat jag är fast för är, som ni vet, att äta frukt. Senaste trenden är banan. Hade det här varit en modeblogg så hade bilden i början inte föreställt en av de senaste digital kamerorna utan en bild på mig begravd i bananer. Fyra, fem om dagen har jag lyckats med det senaste. Idag har jag dock hållit mig till äpple och druvor, ska snart ta en apelsin. Peace out.

Ps. Vår nya dator har en finger print reader. Jag har alltså inte ett lösenord till mitt användarkonto längre datorn läser av mitt fingeravtryck. Jag hänger nog med mer än somliga tror.

Modern teknik och våfflat hår.

I wish I was as simple as you seem

(A virgin like you - The Ark)

Så är det sportlov. På måndag påbörjar vi den sjunde veckan av 2009 och jag har kemi och matte att göra så att det räcker lovet ut. Vem fattar kordasatsen och vill hjälpa mig?
Alpina vm är inne på sin femte dag och ur svensk synpunkt får man väl säga att det är kaos. För att citera allas vår idol Stig Strand så ser det ut att bli " ett riktigt skit-vm" för de svenska idrottarnas del. Jag håller dock modet uppe. Är man fanatiker så är man och då överger man inte tävlingarna för att det råkar gå dåligt för ens landsmän. Eller framför allt landskvinnor, ingen trodde väl att Patrick Järbyn skulle orka veckan ut.

Alldeles nyss insåg jag något skrämmande. Ni som känner mig väl kommer absolut att förstå. Jag har aldrig varit särskilt knuten till min mobiltelefon. Jag fick min förra när jag fyllde 13 och har således inte haft någon längre tid på mig att utveckla ett seriöst beroende, och jag har heller aldrig upplevt att jag inte skulle klara mig utan min mobil. Trodde jag. För ett par månader sen fick jag en ny telefon, min andra i livet alltså, och har av förklarliga skäl använt den lite mer än den gamla, den är ju ändå ny och fungerande. Igår kväll stängde jag av den efter att jag kommit hem ifrån Kungsbacka. Jag somnade rätt tidigt, vaknade långsamt och sent, läste bok ett tag och åt frukost. När jag kollade telefonen nyss hade jag tio nya sms. Eh? För ett tag sen fick jag typ tio sms på två veckor! Känns som om jag befinner mig i en nedåtgående spiral...

För två veckor sen fyllde min Stefan år och idag är det 18-års fest! Skulle väl inte direkt säga att jag är jättejättepepp, men det ska bli riktigt roligt. Under någon av sina mer kreativa stunder har Steff nämligen kommit på att vi ska ha åttiotals-tema. Det innebär våfflat hår istället för att orka bry sig om utseendet nått vidare, flummig musik istället för en blandning av Lollos och Astrids i-Pods (inget illa menat tjejer), och allmänt kul. Sedan blir det till att skynda upp på söndag morgon för att spela mot seriefyran Varberg. Aktiv är mitt andranamn.

Press och dramaturgisk bearbetning.

aldrig rätt tid
aldrig rätt plats

(Det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp - Markus Krunegård)

Om ni så visste vad det krävdes i viljestyrka för att få mina lår att träna innebandy idag. Huh. Jag blev faktiskt lite skrämd när vår fenomenala idrottslärare Anna-Karin visade upp skräckexemplet för överträning, där musklerna tillsist helt bryts ned. Alltså, jag vet att jag inte är i riskzonen rent fysiskt, jag är alldeles för oambitiös för det, men psykiskt skriker benen en måndag efter helger som de senaste; "vi dör, vi dör"...Vem ställer upp som mentalcoach och lär mig att göra om smärta ilska för att göra några extra armhävningar?

Världen är ett upp och nedvänt ställe, och dessutom mycket mån om att ständigt påminna mig om det. Jag går naturvetenskapligt program på Donnergymnasiet i Göteborg. Enligt bland annat listor i GP så är natursnittet på min skola det högsta i regionen. I min klass går en massa jättegoa människor med egenskaper som liknar vilka sextonåringars som helst, förutom att de ibland glänser till med ett lite extra knixigt, pretantiöst slut på en uppsats eller gör en lite överambitiös framsida till något som egentligen var en liten läxuppgift. Vi har kalasmysigt....Men det finns en hake. Haken heter press. Jag lovar er, kära läsare, att bland Donners teoretiska ettor finns bara ett godkänt betyg. De andra är någonsorts gråzon av misslyckande. En del av oss är helt öppna med att vi bara nöjer oss med bästa möjliga resultat, andra grämer sig i tystnad. När man lever mitt i det så är det inget konstigt, men hade jag stått utanför och lyssnat på en av mina närmsta klassvänners klagan över sitt VG i estetisk verksamhet, ett betyg som nu hindrar henne från att komma in på flertalet högskoleutbildningar, så hade jag bara skruvat på mig. Ska det krävas att man är ett teoretiskt facit, begåvad i allt men samtidigt tålmodig med nya kunskaper, för att man ska få uppnå en dröm? Är inte målet i sig, vad man brinner för och personliga egenskaper viktigare? Världen är ett upp och nedvänt ställe och det vägrar lämna mig ifred.

Måste förresten säga, när jag ändå är lite inne på skola, att min dramagrupp är superduperbäst. Speciellt de jag jobbade med lite extra idag, alltså, som vår lärare Maria Q sa, kreativitet när den är på topp! För er utomstående kan jag meddela att vi gjorde en dramaturgisk bearbetning av Söderbergs Doktor Glas och arbetade med specialeffekter och lite...hur ska man uttrycka det, scenisk surrealism? Grymt var det i alla fall.

Och från en grym sak till en annan, imorgon börjar Alpina-Vm! Leta efter mig framför vinterstudion säger jag bara. För att hänga med i blogginläggen de närmaste tolv dagarna (eller för att skaffa er ett fanatiskt intresse för vintersport) kan ni ju titta in lite på www.svt.se/vinterstudion också. That's where I hang out, you know.

Slalom och insnöade föräldrar.

living is easy with eyes closed

(Strawberry fields - The Beatles)


Svt visar alpina världscupen och jag kryper ihop i soffan med ett glas kall saft och några av familjens godisbitar sedan igår. Jag har sällskap i form av min katt som vägrar äta maskmedel och favorit-expertkommentatorn Stig Strand. Jag har sett så många tävlingar att jag kan fylla i hans kommentarer vid det här laget. Säga replikerna i förväg. Mamma säger att jag skulle kunna vikariera på vinterstudion.

Igår var jag och Malin på domaruppdrag i Fjärås och ägnade ett par timmar åt att blåsa av små entusiastiska innebandypojkar för slag och höga klubbor. Några av föräldrarna, både i egenskap av tränare och sekretariat, väckte ganska snart den lilla ilskna feministen i mig. Följande senario inträffade: jag och Malin kommer in i idrottshallen, i god tid och allt, och jag hälsar artigt på några glada föräldrar; "Hej det är vi som ska döma matcherna idag". Som respons fick jag omedelbart; "Åh, så roligt med tjejdomare, hehe, hejhej". Alltså. Det hade ju varit tillräckligt att uttrycka sin glädje över att det överhuvudtaget dök upp en domare så att de ens kunde genomföra sammandraget. Sen vilket kön domaren i fråga har? Eh? Jag säger bara: stackars insnöade innebandymammor som låter sig imponeras över att det ens existerar människor av det kvinnliga könet med någon som helst typ av ledaregenskaper. Suck.

Så var jag på klassfest i fredags kväll, ute i Askim. Efter många om och med hade jag tagit fram den röda, egendesignade klänning jag sytt i sjuan samt lånat en av Håkans fenomenala, lila sidenflugor och klätt ut mig till lilla my. Med svarta handskar och små svarta skor var det nästan perfekt, måste jag säga. Att jag sedan var helt slut när jag kom hem efter en helkväll som välsminkad seriefigur, det är som man säger, en annan femma.