trees are brown now
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Det här med bloggandet går verkligen upp och ned. Nu har alla cyberspace invånare fått vara utan mina små visdomsord i lite drygt en vecka, på gott och ont. Frukta dock inte. Jag överger er inte i första taget.
Idag är dan före dan före dopparedan som det heter. Jag är mycket nöjd trots att julmysfaktorn på 7 grader varmt och en eftermiddag vid datorn är rätt låg. Mina julklappar i år är mästerliga, kan jag upplysa alla lyckliga släktingar om, och de är klurigt och finurligt inslagna. Dessutom har jag och familjen hunnit med en del julbak sedan skolan slutade och jag föll i lovkoma. En skev men vacker pepparkaksmodell av muminhuset står nu på vårt ostämda piano.
Jag har, överhuvudtaget, en ganska lugn inställning till julfirande i år. Jag vet att julafton inte kommer att bli årets bästa dag precis, men jag ska göra det bästa av det och försöka att slappna av. Det kommer att bli jobbigt. Det kommer att bli klistrigt och klaustrobofiskt och findukat. I värsta fall ska jag fly in på mitt rum och andas i en fyrkant några minuter. Linnea har lärt mig. Dessutom ska jag passa på att få ut så mycket som möjligt av allt bra med julen, så här dagarna innan. Förutom det redan avklarade julklappsinköpen, julbaket och julklappsrimmen, så ska jag träffa mina vänner, se på gamla julkalendrar och vältra mig i århundradets bästa kolsyrade dryck: julmust.
Är det någon mer än jag som tycker att årets julklapp är ett mycket knepigt koncept? Varje år tjatas det om materialism och överkonsumtion, för att inte tala om det ganska slitna ordspråket "det är tanken som räknas". Ändå utses varje år den mest trendiga och behövliga prylen att gömma under granen. Helst dyraste varianten på bild i aftonbladet-expressen-gt. Det är ju så man undrar. Varför är inte kramen årets julklapp? Eller besöket på mormors ålderdomshem? Jag tänker på sanningen i Navid Modiris ord då han sjunger om den svenska ensamheten. Och vem ska egentligen trösta Gösta med...en platt-tv? Gps? Media är ett mysterium. Människor är ett mysterium. Och till skillnad från de i julavsnitten av Midsummer Murders, så finns inte lösningen gömd i ett lurigt vittnesmål eller en spegel på fel ställe. Lösningen finns bara hos de som vågar göra något.
För att övergå till en lite mer lustig fundering: igår lyssnade jag på en av familjens åttioelva julskivor, på en rättså överpampig version av Rudolph the Red Nosed Reindeer och följande tanke slog mig. Vem uppfann Rudolf? Många sångtexter är flummiga, och det finns ofta skäl att misstänka viss narkotikapåverkan hos författaren ifråga, men här snackar vi inte svår-pop utan folkvisa. Julfolkvisa, observera. Jag undrar nu: vem skrev låten? under vilka omständigheter? är den överhuvudtaget lämplig att behålla som trevlig trallsång? Nej, jag tänker inte söka på wikipedia. Ja, jag är intresserad av era åsikter. På tal om obehagligheter, såg jag ett avsnitt av gossip girl i veckan, driven av ren nyfikenhet och den naturliga instinkten att hänga med i vad folk pratar om. Jag säger bara: Huuuhhh...
Min lilla jullista:
*Har ätit mig sockerhög på skumtomtar (x)
*Har varit på finstämd julkonsert (x)
*Har shoppat på julmarknad (x)
*Har bakat fina pepparkakor (x)
*Har bakat fula pepparkakor (x)
*Har tagit med mig mat från ett julbord hem ( )
*Har klätt en julgran (x)
*Har klätt två julgranar (x)
*Har klätt tre julgranar ( )
*Har fått ett enda litet ynka god jul-sms ( )
*Har rimmat på julklappar (x)
22 december 2008
14 december 2008
Med hälsan i behåll
looks like christmas came early
for me
(Moving to New York - The Wombats)
Veckoslut igen och jag känner vissa symtom av skrivkramp. Det finns någon typ av rastlöshet i söndagkvällar, trots att man har fått sovmorgon av sin dramalärare imorgon, trots att alla arbeten är gjorda, att soffan är mjuk och att det finns clementiner hemma. Jag vet inte vad det beror på. Kanske mörkret? Den kommande veckan är ju trots allt årets svartaste. Långa nätter och dagar som tagit slut innan eleverna i Nv1B kommit ut ifrån skolan ens. Fast förmodligen ändå inte. Förmodligen är det något annat. Förmodligen går det att bota genom att fingra lite på mina finfina födelsedagspresenter. Och genom att äta några till skumtomtar.
Och idag hoppas jag verkligen på söndagmiddag. Det är något med mig och mat som går i perioder. Ibland är det bara så fruktansvärt gott att äta. Sålänge det är ordentligt och varsamt gjort så. Då kan jag känna att maten nästan är något fint. Färger och dofter och smaker. Ibland går det till och med så långt att jag mår lite dåligt när man lagar mat sådär slarvigt. Några billiga, äckliga kötbullar och färdigskurna potatisklyftor, säkert importerade. Bara pasta och wienerkorv. Bara rostade mackor när man kan äta riktig lunch! Oj vad jag svamlar nu. Hoppas verkligen att jag är påväg uppåt och kan tillåta mig själv lite nudelsoppa och knäckebröd imorgon. Utan att ha dukat ordentligt först.
Jag är också inne i en annan mindre kris. Den här veckan har jag tränat en gång. Ni som känner mig vet ju att standard är kanske fem gånger i veckan. En gång är inte okej. Jag har blivit helt seg i huvudet och är noll pepp på träningen imorgon. Hjälp? Tiden bara försvinner. Jag får börja ta med mitt sociala liv in på gymmet. Inte fika med vännerna längre utan gå ut och springa istället. Eller något.
for me
(Moving to New York - The Wombats)
Veckoslut igen och jag känner vissa symtom av skrivkramp. Det finns någon typ av rastlöshet i söndagkvällar, trots att man har fått sovmorgon av sin dramalärare imorgon, trots att alla arbeten är gjorda, att soffan är mjuk och att det finns clementiner hemma. Jag vet inte vad det beror på. Kanske mörkret? Den kommande veckan är ju trots allt årets svartaste. Långa nätter och dagar som tagit slut innan eleverna i Nv1B kommit ut ifrån skolan ens. Fast förmodligen ändå inte. Förmodligen är det något annat. Förmodligen går det att bota genom att fingra lite på mina finfina födelsedagspresenter. Och genom att äta några till skumtomtar.
Och idag hoppas jag verkligen på söndagmiddag. Det är något med mig och mat som går i perioder. Ibland är det bara så fruktansvärt gott att äta. Sålänge det är ordentligt och varsamt gjort så. Då kan jag känna att maten nästan är något fint. Färger och dofter och smaker. Ibland går det till och med så långt att jag mår lite dåligt när man lagar mat sådär slarvigt. Några billiga, äckliga kötbullar och färdigskurna potatisklyftor, säkert importerade. Bara pasta och wienerkorv. Bara rostade mackor när man kan äta riktig lunch! Oj vad jag svamlar nu. Hoppas verkligen att jag är påväg uppåt och kan tillåta mig själv lite nudelsoppa och knäckebröd imorgon. Utan att ha dukat ordentligt först.
Jag är också inne i en annan mindre kris. Den här veckan har jag tränat en gång. Ni som känner mig vet ju att standard är kanske fem gånger i veckan. En gång är inte okej. Jag har blivit helt seg i huvudet och är noll pepp på träningen imorgon. Hjälp? Tiden bara försvinner. Jag får börja ta med mitt sociala liv in på gymmet. Inte fika med vännerna längre utan gå ut och springa istället. Eller något.
11 december 2008
Vinterland.
Någon sorts gud måste det ju helt enkelt finnas när ett helt lätt snöfall drar in över staden - mitt på ens födelsedag.
8 december 2008
Mer hastigt, mindre lustigt
love will fill your lungs to sing along
(Relay Race - Billie the vision & the dancers)
Puuhh. Hej och hallå. Måste säga att det har varit en berg - och dalbanedag. Mycket ilska, en del självömkan, många skratt och en känsla av att innerst inne vara lite nöjd. Allt kommer att lösa sig. J’espère bien que toutes les choses que se passe dans ma vie va vraiment résoudre, som jag skrev i min franska dagbok igår. Fint språk det där ändå.
Att bero på franska så lider jag av mindre panik angående mina individuella val. Ojojoj. Varje gång jag tänker på det är det som om jag sugs in i ett stort svart hål som ingen studievägledare i världen kan hjälpa mig upp ur. Så många saker, så viktiga beslut, så oviktiga beslut, så många som inte vill säga till mig hur jag ska göra. Skolsystemet säger jag bara, finurligt men jävligt. Ibland, oftast på tåget hem, funderar jag på att revoltera mot mig själv och bara välja kurser som sångensemble och friluftsliv och sånt. Jag undrar just hur det kommer att gå om jag vågar.
Är det någon som håller med om att lussebullen lätt tar hem priset som bästa bulle? Alltså, bättre bakverk får man ju leta efter. Det är gott, speciellt, det har russin på toppen och är dessutom alldeles gult mitt i allt vintrigt. Åhh vad gott. Jag skulle förmodligen kunna leva på lussebullar, clementiner och apotekarens julmust hela december. Fast jag skulle nog inte må så bra. Människor som min tränare och min mamma skulle irritera sig. Men jag säger att jag skulle kunna, gott folk, och jag är ganska säker på min sak.
Imorgon ska jag köpa mina nästan första julklappar. När mina pengar tar slut får ni småkakor allihop.
(Relay Race - Billie the vision & the dancers)
Puuhh. Hej och hallå. Måste säga att det har varit en berg - och dalbanedag. Mycket ilska, en del självömkan, många skratt och en känsla av att innerst inne vara lite nöjd. Allt kommer att lösa sig. J’espère bien que toutes les choses que se passe dans ma vie va vraiment résoudre, som jag skrev i min franska dagbok igår. Fint språk det där ändå.
Att bero på franska så lider jag av mindre panik angående mina individuella val. Ojojoj. Varje gång jag tänker på det är det som om jag sugs in i ett stort svart hål som ingen studievägledare i världen kan hjälpa mig upp ur. Så många saker, så viktiga beslut, så oviktiga beslut, så många som inte vill säga till mig hur jag ska göra. Skolsystemet säger jag bara, finurligt men jävligt. Ibland, oftast på tåget hem, funderar jag på att revoltera mot mig själv och bara välja kurser som sångensemble och friluftsliv och sånt. Jag undrar just hur det kommer att gå om jag vågar.
Är det någon som håller med om att lussebullen lätt tar hem priset som bästa bulle? Alltså, bättre bakverk får man ju leta efter. Det är gott, speciellt, det har russin på toppen och är dessutom alldeles gult mitt i allt vintrigt. Åhh vad gott. Jag skulle förmodligen kunna leva på lussebullar, clementiner och apotekarens julmust hela december. Fast jag skulle nog inte må så bra. Människor som min tränare och min mamma skulle irritera sig. Men jag säger att jag skulle kunna, gott folk, och jag är ganska säker på min sak.
Imorgon ska jag köpa mina nästan första julklappar. När mina pengar tar slut får ni småkakor allihop.
7 december 2008
Musikreflektioner och fortsatt tankegång.
all I know is there's something new real near
(2008 - Hello Saferide)
Jag räknade just antalet skivor på den lilla hyllan ovanför mitt skrivbord på mitt rum och fick det till 43 stycken. Jag har säkert 20 till på svalvägen. Plus alla som jag inte behöver köpa själv eftersom de står i den stora skivhyllan i vardagsrummet hos pappa. The Smiths, The Cardigans, minst halva Kent-samlingen, Jenny Wilson, U2, Depeche Mode och en massa andra guldkorn. Hm. Jag kan nog faktiskt se mig själv som en riktig och ärlig supporter av musikbranshen. Känns ju helt okej.
Alldeles nyss tog jag fram familjens varmaste tjänare, den tysta miljövänliga dammsugaren, ur städskåpet och körde en rejäl runda i mitt lilla rum på andra våningen. Sedan rensade jag skrivbordet, tände de tre ljusen på den rosa blomtallriken från indiska och la Hello Saferides senaste i skivspelaren. Jag önskar jag hade en kamera, så skulle ni få se hur fint jag har det. På skrivbordet ligger två mycket små skruvmejslar bara för att. Kanske för att fullborda estetiken i det hela.
Jag blev också riktigt glad när jag längst ned i den eviga pappershög som tenderar att uppstå i min närhet hittade Billie the visions spelschema ifrån emmabodafestivalen med ett tunt, grönt rebellhjärta och Lars signatur längst ned. Fjorton sånger som kändes lite närmre än vad sommarkvällar vanligtvis gör första veckan i december. Speciellt om man ägnade gårdagen åt att i sex timmar i sträck sitta och fundera på franska verb, energiargumentationer, musikhistoria på engelska och annat som skolan tycker är lämpligt för mig att göra på helgerna. Resultatet blev förmodligen inte ens bra. Saker gör mig så trött. Och jag har inga pengar till att köpa te.
Om fem eller fyra dagar fyller jag sexton. Beror lite på hur man räknar och så. I USA har man stora sweet-sixteen-kalas har jag sett på tv. Mitt liv är nog lite mindre glamoröst än livet på andra sidan atlanten. Jag är nöjd sålänge jag får en lussebulle och en kram. Kanske lite frost på morgonen också. Jag har ringt alla släktingar med något litet undantag för de som kanske har bråkat och jag har bestämt med pappa att vi ska äta soppa, att jag kanske kommer sent för att jag ska skriva uppsats i skolan. Men egentligen vill jag inte bli äldre hela tiden. Jag vill gärna upptäcka nya saker och så, men fylla år känns meningslöst redan efter femton gånger. Alltså, jag förstår de som vill fylla arton och gå ut och festa. Jag förstår alla som skaffar falsklegg och frågar kusiner om de kan köpa ut på systemet, som känner att de inte får någon respekt för att de är för små. Alla som längtar ut i livet som det heter. För mig....jag vet inte. Jag tycker om filosofi och poesi och sånt utan åldersgräns. Och när livet nu fungerar så att man måste växa upp, så måste man väl inte göra det enligt normerna? Jag kommer nog att hoppa i vattenpölar när jag är 57. Jag har pratat och försökt få respekt sedan jag fyllde tolv ungefär. Och livet är ju hela tiden. Jag tror inte att det lönar sig att längta tills det ska börja.
(2008 - Hello Saferide)
Jag räknade just antalet skivor på den lilla hyllan ovanför mitt skrivbord på mitt rum och fick det till 43 stycken. Jag har säkert 20 till på svalvägen. Plus alla som jag inte behöver köpa själv eftersom de står i den stora skivhyllan i vardagsrummet hos pappa. The Smiths, The Cardigans, minst halva Kent-samlingen, Jenny Wilson, U2, Depeche Mode och en massa andra guldkorn. Hm. Jag kan nog faktiskt se mig själv som en riktig och ärlig supporter av musikbranshen. Känns ju helt okej.
Alldeles nyss tog jag fram familjens varmaste tjänare, den tysta miljövänliga dammsugaren, ur städskåpet och körde en rejäl runda i mitt lilla rum på andra våningen. Sedan rensade jag skrivbordet, tände de tre ljusen på den rosa blomtallriken från indiska och la Hello Saferides senaste i skivspelaren. Jag önskar jag hade en kamera, så skulle ni få se hur fint jag har det. På skrivbordet ligger två mycket små skruvmejslar bara för att. Kanske för att fullborda estetiken i det hela.
Jag blev också riktigt glad när jag längst ned i den eviga pappershög som tenderar att uppstå i min närhet hittade Billie the visions spelschema ifrån emmabodafestivalen med ett tunt, grönt rebellhjärta och Lars signatur längst ned. Fjorton sånger som kändes lite närmre än vad sommarkvällar vanligtvis gör första veckan i december. Speciellt om man ägnade gårdagen åt att i sex timmar i sträck sitta och fundera på franska verb, energiargumentationer, musikhistoria på engelska och annat som skolan tycker är lämpligt för mig att göra på helgerna. Resultatet blev förmodligen inte ens bra. Saker gör mig så trött. Och jag har inga pengar till att köpa te.
Om fem eller fyra dagar fyller jag sexton. Beror lite på hur man räknar och så. I USA har man stora sweet-sixteen-kalas har jag sett på tv. Mitt liv är nog lite mindre glamoröst än livet på andra sidan atlanten. Jag är nöjd sålänge jag får en lussebulle och en kram. Kanske lite frost på morgonen också. Jag har ringt alla släktingar med något litet undantag för de som kanske har bråkat och jag har bestämt med pappa att vi ska äta soppa, att jag kanske kommer sent för att jag ska skriva uppsats i skolan. Men egentligen vill jag inte bli äldre hela tiden. Jag vill gärna upptäcka nya saker och så, men fylla år känns meningslöst redan efter femton gånger. Alltså, jag förstår de som vill fylla arton och gå ut och festa. Jag förstår alla som skaffar falsklegg och frågar kusiner om de kan köpa ut på systemet, som känner att de inte får någon respekt för att de är för små. Alla som längtar ut i livet som det heter. För mig....jag vet inte. Jag tycker om filosofi och poesi och sånt utan åldersgräns. Och när livet nu fungerar så att man måste växa upp, så måste man väl inte göra det enligt normerna? Jag kommer nog att hoppa i vattenpölar när jag är 57. Jag har pratat och försökt få respekt sedan jag fyllde tolv ungefär. Och livet är ju hela tiden. Jag tror inte att det lönar sig att längta tills det ska börja.
3 december 2008
Istället för Merci-choklad
time time time
see what's become of me
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Ett allmänt tips till alla som vill satsa på en lyckad look en vanlig onsdag: satsa inte på att bli mig.
Jag vaknade imorse och insåg att jag hade världens fetaste hår och att jag inte hade tid att duscha rent det. Redan där hade det börjat. När jag sedan skulle sätta upp det gudsförgätna håret i en knut, upptäckte jag till min förfäran att jag såg ut precis som Klas i årets julkalender "Skägget i brevlådan" (ja, jag har sett alla tre avsnitten och tycker att barnprogram stimulerar mitt intellekt). Jag såg ut som en man! Och inte bara det, jag såg ut som en man med fusk-backslick. Absolut inte okej. Då fick jag en snilleblixt. Smink är kvinnligt. Jag gör mitt bästa med mascara - och rougeborstarna och dagen är räddad. Alltså, redan där borde jag som ni förstår bara ha struntat i mitt hår och gått till tåget. Men icke. Istället fick jag tillbringa hela min väg till skolan med att med hjälp av mina tumvantar liksom dutta bort delar av den rödbruna färgen från kinderna. Jag kände mig som Bridget Jones i andra filmen, när hon är på den viktiga advokatmiddagen och har sminkat sig i bilen påväg dit. Ingen vacker syn.
Annars går det framåt. Jag har satt mig själv på en anti-förkylningskur som utgörs av citrusfrukter och, enligt Julia, livsfarliga hostmedecintabletter. Kanske lite kramar skulle göra susen också. Och lite mer jul! Jag är jättesugen på att köpa presenter, baka och lyssna på familjens årliga favorit; dubbel cd:n Absolut Christmas. För att inte tala om julkalendern! Hohoho, riktigt, riktigt mysigt faktiskt. Nu när det faktiskt är december och tiden har kommit ikapp.
Jag måste bara passa på lite snabbt, innan tröttheten slår till och jag måste lyssna på min nya skiva och sova, att tacka alla underbara människor för deras existens. Självklart Steff, min pojke och älsk som räddar mig hela tiden. Julia och Jennie som vill komma hit nästa vecka och skratta tills vi får ont i huvudet. Sofia som köpter te till mig i skolcafét när jag hostat så mycket på natten. Malin som är bitter på de nya fjortisarna i laget. Ella, Klara, Linnea och alla andra som sätter guldkant på vardagen. Filip och Salle som bara vill dricka te och prata för att ord kan vara så bra. Richard som har hittat trafiktrolle på youtube och min finfina fabulösa familj. Tack...
...det där kändes lite som ett oscarstal. Coolt.
see what's become of me
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Ett allmänt tips till alla som vill satsa på en lyckad look en vanlig onsdag: satsa inte på att bli mig.
Jag vaknade imorse och insåg att jag hade världens fetaste hår och att jag inte hade tid att duscha rent det. Redan där hade det börjat. När jag sedan skulle sätta upp det gudsförgätna håret i en knut, upptäckte jag till min förfäran att jag såg ut precis som Klas i årets julkalender "Skägget i brevlådan" (ja, jag har sett alla tre avsnitten och tycker att barnprogram stimulerar mitt intellekt). Jag såg ut som en man! Och inte bara det, jag såg ut som en man med fusk-backslick. Absolut inte okej. Då fick jag en snilleblixt. Smink är kvinnligt. Jag gör mitt bästa med mascara - och rougeborstarna och dagen är räddad. Alltså, redan där borde jag som ni förstår bara ha struntat i mitt hår och gått till tåget. Men icke. Istället fick jag tillbringa hela min väg till skolan med att med hjälp av mina tumvantar liksom dutta bort delar av den rödbruna färgen från kinderna. Jag kände mig som Bridget Jones i andra filmen, när hon är på den viktiga advokatmiddagen och har sminkat sig i bilen påväg dit. Ingen vacker syn.
Annars går det framåt. Jag har satt mig själv på en anti-förkylningskur som utgörs av citrusfrukter och, enligt Julia, livsfarliga hostmedecintabletter. Kanske lite kramar skulle göra susen också. Och lite mer jul! Jag är jättesugen på att köpa presenter, baka och lyssna på familjens årliga favorit; dubbel cd:n Absolut Christmas. För att inte tala om julkalendern! Hohoho, riktigt, riktigt mysigt faktiskt. Nu när det faktiskt är december och tiden har kommit ikapp.
Jag måste bara passa på lite snabbt, innan tröttheten slår till och jag måste lyssna på min nya skiva och sova, att tacka alla underbara människor för deras existens. Självklart Steff, min pojke och älsk som räddar mig hela tiden. Julia och Jennie som vill komma hit nästa vecka och skratta tills vi får ont i huvudet. Sofia som köpter te till mig i skolcafét när jag hostat så mycket på natten. Malin som är bitter på de nya fjortisarna i laget. Ella, Klara, Linnea och alla andra som sätter guldkant på vardagen. Filip och Salle som bara vill dricka te och prata för att ord kan vara så bra. Richard som har hittat trafiktrolle på youtube och min finfina fabulösa familj. Tack...
...det där kändes lite som ett oscarstal. Coolt.
28 november 2008
Hela Mitt Liv.
You might be a big fish
In a little pond
Doesn't mean you've won
(Lost! - Coldplay)
Okej, här sitter jag, Johanna Clarin, förvirrad student,16, hemma en fredagkväll. Jag har just tittat på spåret, ätit hemlagad pizza och kommit hem från gymmet. Jag är fullkomligt nöjd. Japp. Bara så att ni vet: det lönar sig att bara ta det lugnt. Att sällskapa med familjen, Ingvar Oldsberg och co är faktiskt inte tragiskt när man hela tiden smiter undan skolans mordförsök, samtidigt som man tänker på tre saker samtidigt, spelar i två innebandylag och förhoppningsvis har någon typ av socialt liv. När jag är klar här ska jag spela dataspel. Mitt liv är förmodligen nära på fulländat....
...så när som på att jag är dödligt nervös just nu, eftersom jag bestämt mig för att ta mig i kragen och leta rätt på ekelundsgatan 4 på eniro.se, ta på mig ett moget och ansvarsfullt sätt och bege mig till grön ungdoms möte för nya medlemmar imorgon. Om jag fortfarande räknas som ny. Kanske har "nya medlemmar" ett bäst före datum på sisådär fem månader och då är jag, ja just det; körd. Men sålänge jag ser glad ut, inte glömmer bort mig och säger att jag är ett offer för konsumtionssamhället, med HM-strumpor och plastmumintroll, så är det lugnt. Mitt liv är alltså ändå nära på fulländat...
...om man låter bli att tänka på min allmäna intellektuella inkompetens. Vad är jag egentligen benägen att prestera i denna nya gymnasievärld? Idag fick jag tillbaka ett prov. Vid provtillfället hade vi skrivit på datorn och jag är, som mina närstående vet, en aning främmande inför dessa maskiner. Alltså, jag är ju ändå ett barn av min tid, med bloggliv och allt, men mitt kontrollbehov tillfredställs inte när datorn bara är så komplicerad hela tiden. Tänker själv och hela köret. I alla fall hade jag lämnat in det här provet utan fullständiga meningar, med upprepningar överallt och med en inkorrekthet som hade fått min kära Gunilla Carresjö att hoppa i taket. Dessutom går min tankeförmåga överlag allmänt utför. När det pratas om miljökris tänker jag på internskämt om Kultur-Mats. Jag glömmer att ta med anteckningsblock till matten, skrattar bort allting. Snart ska jag göra en powerpoint-presentation i engelska. Jag har en chans att lära mig, att bättra mig. Mitt liv är ändå på något sätt nära på fulländat...
...sålänge man bortser från det faktum att jag numera är utbildad innebandydomare och inte kan några som helst tecken. I min värld fungerar det såhär: man kan kunna alla regler (vilket jag iofs inte heller kan, men ändå), vara megasympatisk och smart, men sålänge man inte kan vifta med armarna åt rätt håll förlorar man all auktoritet. Vad förväntar de sig egentligen, hallands innebandyförbund? Att jag fötts med kunskapen om vilket håll jag ska ha handflatan vänd åt vid tecknet för hopp? Någon omätlig kraft må hjälpa mig. Mitt liv är nog inte så fulländat när allt kommer omkring.
In a little pond
Doesn't mean you've won
(Lost! - Coldplay)
Okej, här sitter jag, Johanna Clarin, förvirrad student,16, hemma en fredagkväll. Jag har just tittat på spåret, ätit hemlagad pizza och kommit hem från gymmet. Jag är fullkomligt nöjd. Japp. Bara så att ni vet: det lönar sig att bara ta det lugnt. Att sällskapa med familjen, Ingvar Oldsberg och co är faktiskt inte tragiskt när man hela tiden smiter undan skolans mordförsök, samtidigt som man tänker på tre saker samtidigt, spelar i två innebandylag och förhoppningsvis har någon typ av socialt liv. När jag är klar här ska jag spela dataspel. Mitt liv är förmodligen nära på fulländat....
...så när som på att jag är dödligt nervös just nu, eftersom jag bestämt mig för att ta mig i kragen och leta rätt på ekelundsgatan 4 på eniro.se, ta på mig ett moget och ansvarsfullt sätt och bege mig till grön ungdoms möte för nya medlemmar imorgon. Om jag fortfarande räknas som ny. Kanske har "nya medlemmar" ett bäst före datum på sisådär fem månader och då är jag, ja just det; körd. Men sålänge jag ser glad ut, inte glömmer bort mig och säger att jag är ett offer för konsumtionssamhället, med HM-strumpor och plastmumintroll, så är det lugnt. Mitt liv är alltså ändå nära på fulländat...
...om man låter bli att tänka på min allmäna intellektuella inkompetens. Vad är jag egentligen benägen att prestera i denna nya gymnasievärld? Idag fick jag tillbaka ett prov. Vid provtillfället hade vi skrivit på datorn och jag är, som mina närstående vet, en aning främmande inför dessa maskiner. Alltså, jag är ju ändå ett barn av min tid, med bloggliv och allt, men mitt kontrollbehov tillfredställs inte när datorn bara är så komplicerad hela tiden. Tänker själv och hela köret. I alla fall hade jag lämnat in det här provet utan fullständiga meningar, med upprepningar överallt och med en inkorrekthet som hade fått min kära Gunilla Carresjö att hoppa i taket. Dessutom går min tankeförmåga överlag allmänt utför. När det pratas om miljökris tänker jag på internskämt om Kultur-Mats. Jag glömmer att ta med anteckningsblock till matten, skrattar bort allting. Snart ska jag göra en powerpoint-presentation i engelska. Jag har en chans att lära mig, att bättra mig. Mitt liv är ändå på något sätt nära på fulländat...
...sålänge man bortser från det faktum att jag numera är utbildad innebandydomare och inte kan några som helst tecken. I min värld fungerar det såhär: man kan kunna alla regler (vilket jag iofs inte heller kan, men ändå), vara megasympatisk och smart, men sålänge man inte kan vifta med armarna åt rätt håll förlorar man all auktoritet. Vad förväntar de sig egentligen, hallands innebandyförbund? Att jag fötts med kunskapen om vilket håll jag ska ha handflatan vänd åt vid tecknet för hopp? Någon omätlig kraft må hjälpa mig. Mitt liv är nog inte så fulländat när allt kommer omkring.
24 november 2008
Snyggheten och citrusfrukt.
allting är så tyst fast vi bor i samma höghus
(Den svenska ensamheten - Navid Modiri)
Fruktstatus: fyra clementiner och en banan. Idag alltså. Jag känner mig stark och hurtig. Min enda svaghet skulle kunna vara, gud förbjude, att jag får någon typ av överskott på citrusfrukter och drabbas av hjärtstillestånd. Självklart är läget lugnt sålänge någon av Eva Lönners före detta idrottselever är närvarande och kan fråga varför jag ligger där, men eftersom ingen av dem längre går i min klass så finns där ju en uppenbar risk. Någon borde köpa hem äpplen. Helst gröna.
För några minuter sedan funderade jag på om det finns något som jag irriterar mig mer på en människor som röker. Eller, irriterar mig och irriterar mig, jag tycker att de är allmänt respektlösa och korkade. Om jag ska förklara mig tydligt, så låt mig säga det såhär. Om jag istället för Johanna,oftast glad men förvirrad student,16 hade varit Johanna, sur och mycket rik pensionär, 73, så hade jag skrivit en insändare till kanske GP eller Metro med det ungeförliga innehållet:
"Nöj er med att förstöra era egna liv, era attans ligister" och framfört hur irriterande det är att behöva hålla andan inom radien av 30 meter från centralstationen varje morgon. Men, nu är jag inte sur och mycket rik pensionär, 73 utan fortfarande glad med förvirrad student, 16 och får nöja mig med följande simpla ord:
"Snälla medmänniskor, ta ert förnuft till fånga och börja inte röka. Om ni nu har förlorat allt förnuft och ändå gör det, snälla gör det någon stanns där det inte skadar mig, naturen, eventuellt era barn eller Göteborgs luftkvalité. Med andra ord, gör det inte alls, ni dumförklarar er själva och skadar människor omkring er".
Tack.
Det här med att vara kvinnlig är ett fenomen. Jag vet inte om jag är särskilt feminim, bredaxlad och relativt klumpig som jag är, men vad spelar egentligen själva det könsrelaterade beteendet för roll? Okej, nu vet jag att jag bryter mot mina egna principer och förmodligen mina läsares också, eftersom jag så självklart utgår ifrån hur uppdelat allting måste vara, men kom igen, klockan är 21:33 och det är måndag, man måste ju få lite spelrum ibland, aight?
Alla vet att män och kvinnor i Sverige idag inte behandlas på olika sätt. Fine. Men om jag beter mig på ett visst sätt som kvinna/tjej nedvärderas jag då av mina kvinnliga systrar? Förlorar jag på femininitetsrangen liksom?
Om jag till exempel gick ut och sa att jag tyckte att det var mer än rättvist att min man tjänade mer pengar än mig, då skulle de flesta direkt helt bortse ifrån min person och tycka att jag var både korkad och...ja, lite okvinnlig. Eller om jag struntade i att raka mig på benen och under armarna, så skulle jag omedelbart räknas som ohälsosam, destruktiv, på gränsen till galen och förmodligen, av rätt många människor jag känner, äcklig. Deffinitivt okvinnligt att vara äcklig, om ni frågar mig. Nu har jag tagit två rättså extrema exempel, men tänk på innebörden. Man förlorar alltså rätt mycket på att inte följa sin könsroll. Eller ja, man vinner i alla fall på att följa den, på att ta tillvara på sitt utseende, tycka rätt saker, bete sig på rätt sätt. Tysta tjejer får mvg i skolan, högljuda killar benådas snabbt av lärare som "ju vet hur det är". Samtidigt tycker Jan Björklund att det är elvernas fel och vill införa ordningsbetyg. Allting underlättar om man är snygg kvinna eller självsäker man. Jag borde nog satsa på att bli snygg, för så är samhället uppbyggt idag.
Hur prioriterar du?
(Den svenska ensamheten - Navid Modiri)
Fruktstatus: fyra clementiner och en banan. Idag alltså. Jag känner mig stark och hurtig. Min enda svaghet skulle kunna vara, gud förbjude, att jag får någon typ av överskott på citrusfrukter och drabbas av hjärtstillestånd. Självklart är läget lugnt sålänge någon av Eva Lönners före detta idrottselever är närvarande och kan fråga varför jag ligger där, men eftersom ingen av dem längre går i min klass så finns där ju en uppenbar risk. Någon borde köpa hem äpplen. Helst gröna.
För några minuter sedan funderade jag på om det finns något som jag irriterar mig mer på en människor som röker. Eller, irriterar mig och irriterar mig, jag tycker att de är allmänt respektlösa och korkade. Om jag ska förklara mig tydligt, så låt mig säga det såhär. Om jag istället för Johanna,oftast glad men förvirrad student,16 hade varit Johanna, sur och mycket rik pensionär, 73, så hade jag skrivit en insändare till kanske GP eller Metro med det ungeförliga innehållet:
"Nöj er med att förstöra era egna liv, era attans ligister" och framfört hur irriterande det är att behöva hålla andan inom radien av 30 meter från centralstationen varje morgon. Men, nu är jag inte sur och mycket rik pensionär, 73 utan fortfarande glad med förvirrad student, 16 och får nöja mig med följande simpla ord:
"Snälla medmänniskor, ta ert förnuft till fånga och börja inte röka. Om ni nu har förlorat allt förnuft och ändå gör det, snälla gör det någon stanns där det inte skadar mig, naturen, eventuellt era barn eller Göteborgs luftkvalité. Med andra ord, gör det inte alls, ni dumförklarar er själva och skadar människor omkring er".
Tack.
Det här med att vara kvinnlig är ett fenomen. Jag vet inte om jag är särskilt feminim, bredaxlad och relativt klumpig som jag är, men vad spelar egentligen själva det könsrelaterade beteendet för roll? Okej, nu vet jag att jag bryter mot mina egna principer och förmodligen mina läsares också, eftersom jag så självklart utgår ifrån hur uppdelat allting måste vara, men kom igen, klockan är 21:33 och det är måndag, man måste ju få lite spelrum ibland, aight?
Alla vet att män och kvinnor i Sverige idag inte behandlas på olika sätt. Fine. Men om jag beter mig på ett visst sätt som kvinna/tjej nedvärderas jag då av mina kvinnliga systrar? Förlorar jag på femininitetsrangen liksom?
Om jag till exempel gick ut och sa att jag tyckte att det var mer än rättvist att min man tjänade mer pengar än mig, då skulle de flesta direkt helt bortse ifrån min person och tycka att jag var både korkad och...ja, lite okvinnlig. Eller om jag struntade i att raka mig på benen och under armarna, så skulle jag omedelbart räknas som ohälsosam, destruktiv, på gränsen till galen och förmodligen, av rätt många människor jag känner, äcklig. Deffinitivt okvinnligt att vara äcklig, om ni frågar mig. Nu har jag tagit två rättså extrema exempel, men tänk på innebörden. Man förlorar alltså rätt mycket på att inte följa sin könsroll. Eller ja, man vinner i alla fall på att följa den, på att ta tillvara på sitt utseende, tycka rätt saker, bete sig på rätt sätt. Tysta tjejer får mvg i skolan, högljuda killar benådas snabbt av lärare som "ju vet hur det är". Samtidigt tycker Jan Björklund att det är elvernas fel och vill införa ordningsbetyg. Allting underlättar om man är snygg kvinna eller självsäker man. Jag borde nog satsa på att bli snygg, för så är samhället uppbyggt idag.
Hur prioriterar du?
23 november 2008
Filosofi om anklagan.
du tänker för mycket på asfalt!
ord med trottoarklang och gruskant
är alldeles för hårda
går inte att forma in här
du måste påhitta björkskogsdikter!
du tänker för mycket på tankar!
för lite att ta på eller hångla med
på en fest typ
kom ihåg att moln bara är
vattendroppar och man ramlar rätt igenom
du måste förstå mera
konkreta substantiv
säger dom
men jag åker tåg varje dag
och jag ser så många människor
men faktiskt aldrig faktiskt
någon sådär värst icke-abstrakt
eller björkig
22 november 2008
Lördagsförmåner och matematikkris
everything looks perfect from far away
(Such great hights - The postal service)
Helg och snö på vår gräsmatta. Jag har blivit förkyld och mitt huvud är förvandlat till en mosse som deffinitivt måste elimineras innan första nationella provet i matte om en och en halv vecka. Jag får bota mig med citrusfrukt, te och den nya drogen Otrivin comp (ja, jag har gått på tv4 reklam och köpt den senaste produkten på marknaden för nässpray). Kanske lite sömn också. Jag såg på nyheterna att tonåringar (till exempel jag) egentligen ska sova minst nio timmar per natt, men bara sover i genomsnitt sex. Jag känner full förståelse för nyheten. Den bör tas på allvar innan fler sextonåringars huvud förvandlas till mossar eller träskmark med brist på förståelse för pq-regeln.
Åh vad jag har musikabstinens nu. Jag har inte varit på konsert sedan Håkan Hellström spelade på Liseberg och inte köpt en skiva sedan andra veckan i skolan ungefär. Ni som känner mig vet att det här inte är ett dugg hälsosamt, både musikfreak och offer för konsumtionssamhället som jag är. Suck. Jag fyller faktiskt sexton snart! Får väl hoppas på presentkort och mognad.
Och, om jag ska tro Timo Räisänen, ett riktigt kuligt år.
Ibland undrar jag om jag har valt fel gymnasieprogram. Ju längre in i alla kurser man kommer, ju mer artar sig naturvetenskapen som en extremt exakt och åsiktsberövad kunskap. Man får inte säga någonting utan att grunda det på en regel från någon gammal Newton eller Kepler. Ungefär. I lektionerna som berör samhällsvetenskapen däremot, så lyser mitt intellekt (som existerar?) upp och jag får tycka och diskutera. Borde jag inte låta bli alla tråkregler och matematiklektioner jag inte klarar av och satsa bara på rolig förståelse istället? Hur stor nytta kommer jag att ha av expontetial funktioner i framtiden? Jag är totalt förvirrad och slutsatsen landar nog någonstanns kring antingen:
Jag är inne i någon typ av kris
Eller:
Jag får slita mig igenom mina gymnasiestudier och sedan arbeta med något meningsfullt i framtiden istället.
Det mest troliga är förmodligen någon kombination. Jag går trots allt i en nördklass där alla, inklusive kris-Johanna, känner tillfredställelse när man löst en ekvation.
Idag är det lördag och jag tänker köpa godis. Ja, ni läste rätt, lördagsgodis is da shit. Barndomen har nämligen en del trevliga förmåner som man bara gör helt rätt i att utnyttja och ta med sig in i tonåren och senare vuxenlivet. En av dem är förstås mumintrollen, en annan är lördagsgodis. Jag menar, hur hälsotrenden än ser ut och hur mycket jag än vill följa den så måste ju till och med Anna Skipper ge vika för en del måsten. Man kan ju inte förneka att mången barn (och tonåring i naturvetenskapskris) har blivit lyckliga tackvare lördagsgodisets existens. Jag ger det mitt fulla stöd.
(Such great hights - The postal service)
Helg och snö på vår gräsmatta. Jag har blivit förkyld och mitt huvud är förvandlat till en mosse som deffinitivt måste elimineras innan första nationella provet i matte om en och en halv vecka. Jag får bota mig med citrusfrukt, te och den nya drogen Otrivin comp (ja, jag har gått på tv4 reklam och köpt den senaste produkten på marknaden för nässpray). Kanske lite sömn också. Jag såg på nyheterna att tonåringar (till exempel jag) egentligen ska sova minst nio timmar per natt, men bara sover i genomsnitt sex. Jag känner full förståelse för nyheten. Den bör tas på allvar innan fler sextonåringars huvud förvandlas till mossar eller träskmark med brist på förståelse för pq-regeln.
Åh vad jag har musikabstinens nu. Jag har inte varit på konsert sedan Håkan Hellström spelade på Liseberg och inte köpt en skiva sedan andra veckan i skolan ungefär. Ni som känner mig vet att det här inte är ett dugg hälsosamt, både musikfreak och offer för konsumtionssamhället som jag är. Suck. Jag fyller faktiskt sexton snart! Får väl hoppas på presentkort och mognad.
Och, om jag ska tro Timo Räisänen, ett riktigt kuligt år.
Ibland undrar jag om jag har valt fel gymnasieprogram. Ju längre in i alla kurser man kommer, ju mer artar sig naturvetenskapen som en extremt exakt och åsiktsberövad kunskap. Man får inte säga någonting utan att grunda det på en regel från någon gammal Newton eller Kepler. Ungefär. I lektionerna som berör samhällsvetenskapen däremot, så lyser mitt intellekt (som existerar?) upp och jag får tycka och diskutera. Borde jag inte låta bli alla tråkregler och matematiklektioner jag inte klarar av och satsa bara på rolig förståelse istället? Hur stor nytta kommer jag att ha av expontetial funktioner i framtiden? Jag är totalt förvirrad och slutsatsen landar nog någonstanns kring antingen:
Jag är inne i någon typ av kris
Eller:
Jag får slita mig igenom mina gymnasiestudier och sedan arbeta med något meningsfullt i framtiden istället.
Det mest troliga är förmodligen någon kombination. Jag går trots allt i en nördklass där alla, inklusive kris-Johanna, känner tillfredställelse när man löst en ekvation.
Idag är det lördag och jag tänker köpa godis. Ja, ni läste rätt, lördagsgodis is da shit. Barndomen har nämligen en del trevliga förmåner som man bara gör helt rätt i att utnyttja och ta med sig in i tonåren och senare vuxenlivet. En av dem är förstås mumintrollen, en annan är lördagsgodis. Jag menar, hur hälsotrenden än ser ut och hur mycket jag än vill följa den så måste ju till och med Anna Skipper ge vika för en del måsten. Man kan ju inte förneka att mången barn (och tonåring i naturvetenskapskris) har blivit lyckliga tackvare lördagsgodisets existens. Jag ger det mitt fulla stöd.
19 november 2008
Fotboll och femtonminuters föreställningar
Dust to dust
ashes in your hair remind me
what it feels like
(In this twilight - Nine inch nails)
Så äntligen orkade jag med lite bildredigering och färgmatchning och vips, så fick bloggen en ny layout. Jag är tacksam för all snäll och konstruktivt snäll kritik. Var inte elaka gott folk, det vinner ni inget på. Så var det i alla fall morgon den tredje dagen (vecka 47) och frosten har lagt sig stilla över nejden. Ganska vackert. Inte mycket har hänt senaste tiden, domarkursen jag började på förra veckan fortsätter och jag drar många småläskiga kopplingar till min moppekurs i vintras när det gäller intresse från kursdeltagarna och effektivitet på kursen. Då får man dock bortse från att moppekursen innehöll lite mer vissentliga ting, såsom säkerthetsregler och sådant, och därför är förlåten sitt uttdragna sätt. Domarkursen innehåller regelboken,regelboken och hmm...regelboken. Och en och annan anekdot om handväskor och indiansminkningar med mera.
Klockan ett idag, på en konstgräsplan i Majorna, invigs mycket inofficielt vårt korplag i fotboll. Vår absolut första träning ska hållas under stränga minusgradersförhållanden och jag ska ha på mig mitt nya underställ. Klockan tre har Klara bokat bastun. Jag säger bara: kalas på det!
Annars så vet jag inte vad jag ska hitta på idag riktigt. Jag orkar inte ta mig till gymmet och skolan verkar lämna mig hyffsat ifred. Kanske vill jag baka något? Jag behöver faktiskt öva på att hantera saker i köket. Igår försökte jag, samtidigt som jag stod på tå för att kunna se top model inne i vardagsrummet, steka de pannkakor som jag suktat efter hela dagen. Problemet var bara att jag plötsligt förvandlades till bambi på hal is och tillslut fick äta en hög av halvstekt pannkakssmet med äpplemos och inte pannkakor. Tragiskt. Det har verkligen gått utför sedan jag lämnade andra köket framifrån i Varlaskolans hemkunskapssal.
Nu har vi alla kommit till ett viktigt ögonblick. Jag vill här i bloggen komma ut som en riktig medborgare i dagens konsumtionssamhälle och önska mig något i julklapp. Kära läsare (och tomten, om du råkar ha vägarna förbi) överst på listan i år står......en fransktalande brevvän! Je voudrais une correspondant francais, s'il vous plait! För är det något förutom matlagningen som går utför now adays så är det mitt betyg i franska. Och mina ambitioner i franska också för den delen,..ehh....I alla fall så tror min lärare, mon cher professeur, att man ökar sina ambitioner genom att göra franskan till en del av vardagen. Och eftersom jag inte har tillgång till fransk tv, orkar kolla på franska rockband på youtube, är hur trött som helst på både utbildningsprogram och franska barnbokssektionen på kungsbacka bibliotek så ser jag er, kära läsare (och tomten), som ett trevligt alternativ. Var goda och hjälp mig.
Att bero på jul - snart börjar julkalendern! Jag har på något vis insett att jag inte kan lura mig själv till att tro att jag inte vill ha advent. Jag älskar ju adventsljusstakar! Jag älskar lussebullar med extra saffran och fåniga, fantastiska femtonminuters föreställingar om mornarna (alliteration för julkalender)! Med lite tur kommer jag ju också att lyckas fylla 16 år under de kommande tre veckorna, vilket också har sina fördelar. Hoppas jag. Det skulle kännas så meningslöst att fylla år om man inte fick ut någonting av det, som till exempel lite respekt eller möjlighet till utveckling.
Annars så...
*Ska Timo Räisänen vara med i Körslaget och Markolio i Melodifetsivalen. Alla karriärer börjar, står och faller med helgunderhållning, eller va?
*Har jag fått reda på att Miljöpartiet är det parti som är störst på min skola! Hah!
ashes in your hair remind me
what it feels like
(In this twilight - Nine inch nails)
Så äntligen orkade jag med lite bildredigering och färgmatchning och vips, så fick bloggen en ny layout. Jag är tacksam för all snäll och konstruktivt snäll kritik. Var inte elaka gott folk, det vinner ni inget på. Så var det i alla fall morgon den tredje dagen (vecka 47) och frosten har lagt sig stilla över nejden. Ganska vackert. Inte mycket har hänt senaste tiden, domarkursen jag började på förra veckan fortsätter och jag drar många småläskiga kopplingar till min moppekurs i vintras när det gäller intresse från kursdeltagarna och effektivitet på kursen. Då får man dock bortse från att moppekursen innehöll lite mer vissentliga ting, såsom säkerthetsregler och sådant, och därför är förlåten sitt uttdragna sätt. Domarkursen innehåller regelboken,regelboken och hmm...regelboken. Och en och annan anekdot om handväskor och indiansminkningar med mera.
Klockan ett idag, på en konstgräsplan i Majorna, invigs mycket inofficielt vårt korplag i fotboll. Vår absolut första träning ska hållas under stränga minusgradersförhållanden och jag ska ha på mig mitt nya underställ. Klockan tre har Klara bokat bastun. Jag säger bara: kalas på det!
Annars så vet jag inte vad jag ska hitta på idag riktigt. Jag orkar inte ta mig till gymmet och skolan verkar lämna mig hyffsat ifred. Kanske vill jag baka något? Jag behöver faktiskt öva på att hantera saker i köket. Igår försökte jag, samtidigt som jag stod på tå för att kunna se top model inne i vardagsrummet, steka de pannkakor som jag suktat efter hela dagen. Problemet var bara att jag plötsligt förvandlades till bambi på hal is och tillslut fick äta en hög av halvstekt pannkakssmet med äpplemos och inte pannkakor. Tragiskt. Det har verkligen gått utför sedan jag lämnade andra köket framifrån i Varlaskolans hemkunskapssal.
Nu har vi alla kommit till ett viktigt ögonblick. Jag vill här i bloggen komma ut som en riktig medborgare i dagens konsumtionssamhälle och önska mig något i julklapp. Kära läsare (och tomten, om du råkar ha vägarna förbi) överst på listan i år står......en fransktalande brevvän! Je voudrais une correspondant francais, s'il vous plait! För är det något förutom matlagningen som går utför now adays så är det mitt betyg i franska. Och mina ambitioner i franska också för den delen,..ehh....I alla fall så tror min lärare, mon cher professeur, att man ökar sina ambitioner genom att göra franskan till en del av vardagen. Och eftersom jag inte har tillgång till fransk tv, orkar kolla på franska rockband på youtube, är hur trött som helst på både utbildningsprogram och franska barnbokssektionen på kungsbacka bibliotek så ser jag er, kära läsare (och tomten), som ett trevligt alternativ. Var goda och hjälp mig.
Att bero på jul - snart börjar julkalendern! Jag har på något vis insett att jag inte kan lura mig själv till att tro att jag inte vill ha advent. Jag älskar ju adventsljusstakar! Jag älskar lussebullar med extra saffran och fåniga, fantastiska femtonminuters föreställingar om mornarna (alliteration för julkalender)! Med lite tur kommer jag ju också att lyckas fylla 16 år under de kommande tre veckorna, vilket också har sina fördelar. Hoppas jag. Det skulle kännas så meningslöst att fylla år om man inte fick ut någonting av det, som till exempel lite respekt eller möjlighet till utveckling.
Annars så...
*Ska Timo Räisänen vara med i Körslaget och Markolio i Melodifetsivalen. Alla karriärer börjar, står och faller med helgunderhållning, eller va?
*Har jag fått reda på att Miljöpartiet är det parti som är störst på min skola! Hah!
16 november 2008
i-lands-problems-varning
He came 'round for the afterparty
Got a reception more than hearty
Well no wonder, here he was, our city's most prominent martyr
Who stuck needles in his arm while you and I still stuck to smarties
And who taught us all 'bout poetry and how to pick up birds
Who hung on to his pathos while other suckers saved and earned
And the underground would love him in return
(Death to the martyrs - The Ark)
En helg för huvudvärk. Jag säger inte otrevlig - jag säger bara helt och hållet fullproppad. Har hunnit med visiter både hos Ella och bästaste Jennie, en massa innebandy och pluggat ungefär varenda minut jag varit hemma. Det sista skulle kunna tolkas som ambitiöst, så för att ingen ska få några positiva falska fördomar så kan jag direkt säga att det är fel. Jag har nämligen inte varit det minsta produktiv, jag har bara jobbat otroligt långsamt och somnat i böcker med mera.Nyss tog jag ändå lite paus i från diverse franska verb och engelska litteratur övningar, eftersom jag upptäckte att alpina världscupen hade premiär. Är det något jag förknippar med lugna förmiddagar och trevliga, kalla söndagar så är det alpina världscupen. Otroligt jättetrevligt, är det. Funderar nästan på att bli insatt och riktigt besatt i år. Och jag ser inte ens på tvsporten annars.
De pratar om rasism på radion och jag lyssnar inte. Jag misstänker att det är P3star. Då är Moa Svan programledare. Då lönar det sig inte sådär jättemycket att lyssna ändå. Ett av de få program som brukar framkalla otrohet mot p3 i mitt fall. Det och p3 soul. P3 soul är ett obehagligt program med obehaglig såkallad "nyskapande soulmusik". Mycket icke-rekommenderat och dessutom mycket osymmetriskt på något sätt, eftersom programledaren har en lite släpig röst och drar ut ordentligt på konsonanterna medan artisterna låter som om de kommer direkt från "the hood".
Kan någon tala om för mig hur man börjar läsa igen? Jag är i allra högsta grad kulturintresserad, skriver och spelar och målar och har mig, men av någon anledning har böckerna ramlat av i farten. Jag kommer tio sidor och sedan kan jag inte slappna av och måste göra något annat. Ytterst frustrerande när listan på böcker man är sugen på att läsa bara blir längre för varje dag. Hur ska jag arbeta mig igenom den om jag inte ens orkar börja? Suck på mig helt enkelt. Jag borde öva på att bara skaka loss och skrika. Jag kan inte det.
Annars så...
* Ska jag snart och lyssna på poetry slam på hängmattan och känner skräckblandad förtjusning inför att kasta mig in i en värld jag inte besökt på länge. Har mest suttit själv på tåget och skrivit på sistone. Ännu mindre lyssnat på något.
*Undrar jag vilken mobiltelefon som passar mig (<-------- i landsproblemsvarning gånger tusen). Vad sägs om lite tips?
Got a reception more than hearty
Well no wonder, here he was, our city's most prominent martyr
Who stuck needles in his arm while you and I still stuck to smarties
And who taught us all 'bout poetry and how to pick up birds
Who hung on to his pathos while other suckers saved and earned
And the underground would love him in return
(Death to the martyrs - The Ark)
En helg för huvudvärk. Jag säger inte otrevlig - jag säger bara helt och hållet fullproppad. Har hunnit med visiter både hos Ella och bästaste Jennie, en massa innebandy och pluggat ungefär varenda minut jag varit hemma. Det sista skulle kunna tolkas som ambitiöst, så för att ingen ska få några positiva falska fördomar så kan jag direkt säga att det är fel. Jag har nämligen inte varit det minsta produktiv, jag har bara jobbat otroligt långsamt och somnat i böcker med mera.Nyss tog jag ändå lite paus i från diverse franska verb och engelska litteratur övningar, eftersom jag upptäckte att alpina världscupen hade premiär. Är det något jag förknippar med lugna förmiddagar och trevliga, kalla söndagar så är det alpina världscupen. Otroligt jättetrevligt, är det. Funderar nästan på att bli insatt och riktigt besatt i år. Och jag ser inte ens på tvsporten annars.
De pratar om rasism på radion och jag lyssnar inte. Jag misstänker att det är P3star. Då är Moa Svan programledare. Då lönar det sig inte sådär jättemycket att lyssna ändå. Ett av de få program som brukar framkalla otrohet mot p3 i mitt fall. Det och p3 soul. P3 soul är ett obehagligt program med obehaglig såkallad "nyskapande soulmusik". Mycket icke-rekommenderat och dessutom mycket osymmetriskt på något sätt, eftersom programledaren har en lite släpig röst och drar ut ordentligt på konsonanterna medan artisterna låter som om de kommer direkt från "the hood".
Kan någon tala om för mig hur man börjar läsa igen? Jag är i allra högsta grad kulturintresserad, skriver och spelar och målar och har mig, men av någon anledning har böckerna ramlat av i farten. Jag kommer tio sidor och sedan kan jag inte slappna av och måste göra något annat. Ytterst frustrerande när listan på böcker man är sugen på att läsa bara blir längre för varje dag. Hur ska jag arbeta mig igenom den om jag inte ens orkar börja? Suck på mig helt enkelt. Jag borde öva på att bara skaka loss och skrika. Jag kan inte det.
Annars så...
* Ska jag snart och lyssna på poetry slam på hängmattan och känner skräckblandad förtjusning inför att kasta mig in i en värld jag inte besökt på länge. Har mest suttit själv på tåget och skrivit på sistone. Ännu mindre lyssnat på något.
*Undrar jag vilken mobiltelefon som passar mig (<-------- i landsproblemsvarning gånger tusen). Vad sägs om lite tips?
12 november 2008
Kalasnostalgi
över nu
och jag som alltid hatat nostalgi
(Stanna hos mig - kent)
Satt förgäves i någon halvtimma och försökte ändra bakgrunden till min bloggrubrik men misslyckades. Kanske var det fel tid för att lägga upp en svartvit göteborgbild med hög kontrast. Kanske kommer den imorgon. Ingen vet.
Dagen har varit bra trots åskskurar, fiskbullar och bortblåsta paraplyn. Simon & Garfunkel har hittat in på min i-pod och trivs. Hade ett uppstartningsmöte med landets blivande bästa korplag i fotboll hemma hos Linnea. Hon bor i ett fint designhus på ett berg och har en enorm tv. Och gott te. Måste säga att dagen var mycket trivsam. Dessutom vaknade jag hos Steff och var alldeles yr och glad imorse. Grattis världen, idag är jag glad!
Kalas är ett otoligt fyndigt ord. Har kommit på att det är mitt nya favoritord, jag upprepar det hela tiden. Väntar bara på att någon i min närhet ska klaga. Förlåt, får jag säga då, jag kan inte hjälpa att det råkar vara ett så väldans användbart ord! Att jag hellre säger kalaskul än jätteroligt är väl min ensak. Kalasfisk, kalasbra, kalaskratta, kalasdag. Kalas åt alla!
Glömska är ett fenomen. Känslor försvinner, dagar går och om man plötlsigt återkallar dem så gör det så ont att man spricker. Nostalgi, heter det då. Nostalgin är glömskans fel. Glömskan får en att städa hjärnan efter någon sorts behov av förnyelse, en anpassning efter vardagen. Därför blir hela kroppen grå på vintern och därför gråter jag på en del kvällar. Så många saker bara förloras i glömskan. Slurrrrp säger det och där försvann det skrattet. Den vännen. Den kärleken och den ondskan. Uppätet och borta för alltid, förutom i små, plågsamma fragment som tenderar att dyka upp till ytan när man minst anar och vill det. Igår satt jag i Stefans säng och beundrade hans Kent-box, den ultimata samlingen. Plötsligt bytte skivan låt och så mycket började krypa i min mage att jag var tvungen att sätta mig i fosterställning och köra ned pannan i knäna. Ångest ut i naglarna. Kan någon säga varför?
Annars så...
*Spelar Hello Saferide i Göteborg igen den 28 februari. Längtan.
*Undrar jag hur jag någonsin ska kunna börja mitt vuxna liv när köerna till hyresrätter i göteborg är 54 månader och min förmögenhet är begränsad till ett par tusen. Varför byggs det bara miljadärsbostäder och aldrig människobostäder?
och jag som alltid hatat nostalgi
(Stanna hos mig - kent)
Satt förgäves i någon halvtimma och försökte ändra bakgrunden till min bloggrubrik men misslyckades. Kanske var det fel tid för att lägga upp en svartvit göteborgbild med hög kontrast. Kanske kommer den imorgon. Ingen vet.
Dagen har varit bra trots åskskurar, fiskbullar och bortblåsta paraplyn. Simon & Garfunkel har hittat in på min i-pod och trivs. Hade ett uppstartningsmöte med landets blivande bästa korplag i fotboll hemma hos Linnea. Hon bor i ett fint designhus på ett berg och har en enorm tv. Och gott te. Måste säga att dagen var mycket trivsam. Dessutom vaknade jag hos Steff och var alldeles yr och glad imorse. Grattis världen, idag är jag glad!
Kalas är ett otoligt fyndigt ord. Har kommit på att det är mitt nya favoritord, jag upprepar det hela tiden. Väntar bara på att någon i min närhet ska klaga. Förlåt, får jag säga då, jag kan inte hjälpa att det råkar vara ett så väldans användbart ord! Att jag hellre säger kalaskul än jätteroligt är väl min ensak. Kalasfisk, kalasbra, kalaskratta, kalasdag. Kalas åt alla!
Glömska är ett fenomen. Känslor försvinner, dagar går och om man plötlsigt återkallar dem så gör det så ont att man spricker. Nostalgi, heter det då. Nostalgin är glömskans fel. Glömskan får en att städa hjärnan efter någon sorts behov av förnyelse, en anpassning efter vardagen. Därför blir hela kroppen grå på vintern och därför gråter jag på en del kvällar. Så många saker bara förloras i glömskan. Slurrrrp säger det och där försvann det skrattet. Den vännen. Den kärleken och den ondskan. Uppätet och borta för alltid, förutom i små, plågsamma fragment som tenderar att dyka upp till ytan när man minst anar och vill det. Igår satt jag i Stefans säng och beundrade hans Kent-box, den ultimata samlingen. Plötsligt bytte skivan låt och så mycket började krypa i min mage att jag var tvungen att sätta mig i fosterställning och köra ned pannan i knäna. Ångest ut i naglarna. Kan någon säga varför?
Annars så...
*Spelar Hello Saferide i Göteborg igen den 28 februari. Längtan.
*Undrar jag hur jag någonsin ska kunna börja mitt vuxna liv när köerna till hyresrätter i göteborg är 54 månader och min förmögenhet är begränsad till ett par tusen. Varför byggs det bara miljadärsbostäder och aldrig människobostäder?
November utan väntan
you are beautiful, but you don't mean a thing to me
(Tiny vessels - Death cab for cutie)
Franska blir min död. Skrev just en ganska fruktansvärd miniuppsats en vecka för sent, efter att ha ljugit ihop en mycket söt vit lögn för min snälla språklärare i måndags. Hoppas innerligen, innerligen, innerligen att ingen av donnergymnasiets anställda har fått för sig att läsa min blogg nu bara, då är jag mer än död. Icke-trevligt.
Idag blåser det ute. Anna har av någon anledning hängt upp ett hjärta av ståltråd, löv och granris (lite vackrare än det låter) på vår ytterdörr som envist slår mot fönstret. Dunk, dunk, dunk och nu är det november. Jag har faktiskt köpt in första julklapp! Insåg igår att det förmodligen är dags att kapitulera mot marknaden och inse att det snart är december. Kanske. I alla fall köpte jag en liten present och strök ett stressmoment framöver. Önskar bara att jag inte skulle behöva låtsas om advent innan det faktiskt inträffar. Då kan jag vara glad över det. Det behöver liksom inte börjas fyra veckor i förväg, sådär för säkerhets skull.
Funderar på att genomföra en ipodreform senare. Jag är ett barn av min tid och tröttnar ganska snabbt på att ha samma 457 låtar att lyssna på under bussresor med mera. Dessutom är det kul att sitta och plocka ut guldkornen från spelningslistorna. En mysig morgonaktivitet innan jag sätter mig på tåget till staden för att påbörja dagens äventyr. Äventyr som idag går ut på att överlista kollektivtrafiken och ta sig hem till Linnea i Askim, inte helt lätt. I alla fall inte om man är så snurrig som jag är.
Annars så....
*Är jag stadigt instabil angående min framtid. Har verkligen absolut ingen aning alls om vad jag vill göra efter gymnasiet eller imorgon eller nästa år eller någonting. Varför alla dessa beslut?
*Läste jag i tidningen om elitklasser i kungsbacka. Hej jag bor i en kommun med politiker som praktiskt taget växt fast i stadshuset och invånare som tävlar med sina grannar om vem som har finast barn och slätast gräsmatta.
(Tiny vessels - Death cab for cutie)
Franska blir min död. Skrev just en ganska fruktansvärd miniuppsats en vecka för sent, efter att ha ljugit ihop en mycket söt vit lögn för min snälla språklärare i måndags. Hoppas innerligen, innerligen, innerligen att ingen av donnergymnasiets anställda har fått för sig att läsa min blogg nu bara, då är jag mer än död. Icke-trevligt.
Idag blåser det ute. Anna har av någon anledning hängt upp ett hjärta av ståltråd, löv och granris (lite vackrare än det låter) på vår ytterdörr som envist slår mot fönstret. Dunk, dunk, dunk och nu är det november. Jag har faktiskt köpt in första julklapp! Insåg igår att det förmodligen är dags att kapitulera mot marknaden och inse att det snart är december. Kanske. I alla fall köpte jag en liten present och strök ett stressmoment framöver. Önskar bara att jag inte skulle behöva låtsas om advent innan det faktiskt inträffar. Då kan jag vara glad över det. Det behöver liksom inte börjas fyra veckor i förväg, sådär för säkerhets skull.
Funderar på att genomföra en ipodreform senare. Jag är ett barn av min tid och tröttnar ganska snabbt på att ha samma 457 låtar att lyssna på under bussresor med mera. Dessutom är det kul att sitta och plocka ut guldkornen från spelningslistorna. En mysig morgonaktivitet innan jag sätter mig på tåget till staden för att påbörja dagens äventyr. Äventyr som idag går ut på att överlista kollektivtrafiken och ta sig hem till Linnea i Askim, inte helt lätt. I alla fall inte om man är så snurrig som jag är.
Annars så....
*Är jag stadigt instabil angående min framtid. Har verkligen absolut ingen aning alls om vad jag vill göra efter gymnasiet eller imorgon eller nästa år eller någonting. Varför alla dessa beslut?
*Läste jag i tidningen om elitklasser i kungsbacka. Hej jag bor i en kommun med politiker som praktiskt taget växt fast i stadshuset och invånare som tävlar med sina grannar om vem som har finast barn och slätast gräsmatta.
9 november 2008
Stillastående
jag lämnar inga fotspår ens i sand
(Romeo återvänder ensam - kent)
Sitter och väntar på att mamma och lillasyster ska komma hem så att jag får äta. Söndagmiddag och mys idag, jag är hungrig. Var på stan förut och köpte pussel, har arrangerat ett pusselbord i vardagsrummet. Otroligt simpelt trevligt!
Synd att det inte var innebandy idag bara, hade varit trevligt att få springa lite. Menmen. Istället fick jag gjort franska läxan, det händer inte varje dag.
Undrar just vad det går på tv idag...hmm...förmodligen inget i min smak. Får sätta mig vid pianot en stund istället.
Jennie svarar inte på telefon och har inte gjort på typ fyra dagar. Riktigt dåligt, Måni! Jag saknar dig fattar du väl! Människor är oförstående. Jag är ensam.
Jens Lekman har gått på cd-spelaren hela dagen. Har upptäckt att han har en jättefin röst faktiskt, det trodde jag inte om musik som faller mig i smaken. Brukar inte vara det första jag hör, av någon anledning. Men, Lekmans skiva "Night falls over Kortedala" är i alla fall varmt rekommenderad, även till finsmakare som bara gillar vacker musik, alltså.
Det luktar klyftpotatis här nu. Lalala..
(Romeo återvänder ensam - kent)
Sitter och väntar på att mamma och lillasyster ska komma hem så att jag får äta. Söndagmiddag och mys idag, jag är hungrig. Var på stan förut och köpte pussel, har arrangerat ett pusselbord i vardagsrummet. Otroligt simpelt trevligt!
Synd att det inte var innebandy idag bara, hade varit trevligt att få springa lite. Menmen. Istället fick jag gjort franska läxan, det händer inte varje dag.
Undrar just vad det går på tv idag...hmm...förmodligen inget i min smak. Får sätta mig vid pianot en stund istället.
Jennie svarar inte på telefon och har inte gjort på typ fyra dagar. Riktigt dåligt, Måni! Jag saknar dig fattar du väl! Människor är oförstående. Jag är ensam.
Jens Lekman har gått på cd-spelaren hela dagen. Har upptäckt att han har en jättefin röst faktiskt, det trodde jag inte om musik som faller mig i smaken. Brukar inte vara det första jag hör, av någon anledning. Men, Lekmans skiva "Night falls over Kortedala" är i alla fall varmt rekommenderad, även till finsmakare som bara gillar vacker musik, alltså.
Det luktar klyftpotatis här nu. Lalala..
Never done sleeping.
the ocean made me feel stupid
(The opposite of halleluja - Jens Lekman)
Typiskt nog så var det artonårsgräns på storan i fredags och typiskt nog så är jag liten och fick inte vara där. Snudd på megaelakt! Men jaja. Har hunnit bli riktigt konsertsugen nu, så släpa gärna med mig på något så snart som möjligt. Anna Ternheim på Röda Sten? Fast förmodligen är jag för liten där också. Någon över arton får leka ansvarsfullt stora syskon och övervaka mig. Eller något.
En vecka är slut och jag är ganska trött. Ett konststycke i sig, den där tröttheten, eftersom jag ihärdigt sover över tio timmar varje natt och gör alldeles för lite på dagarna. Förmodligen är det mörkret, säger mamma. Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag behöver piggas upp lite mer bara. Att jag egentligen inte är trött, bara o-pigg. Kanske lära mig sticka och fixa egna, nya raggsockor att värma kalla fötter med. Mina skor är ju trasiga! Kanske hitta en promenadvän här i anneberg. Det är aldrig någon som vill gå ut i friska luften med mig ju! Det borde finnas annat än dejtingsajter för att hitta likasinnade.
Igår spelade jag teater på stadsbiblioteket med "Donnergymnasiets dramagrupp" som de kallade oss. The one and only dramagrupp liksom, de andra som råkat välja teater på min skola, men inte hamnat i min grupp, kan ju bara gå och gömma sig. Otroligt stolt är jag, alla var jätteduktiga. Att handlingen inte var så djuplodande är inte särskilt viktigt. Det var konst ändå!
Wii!
Annars så....
*Gillar jag tehyllan i vårt skafferi. Inne på dagens fjärde kopp och mycket nöjd. I kombination med frukt är det ultimat. Gillar också mitt nyhetsbrev från Grön Ungdom, där de berättade att de tänkte ha flera aktiviteter för nya medlemmar nu i slutet på hösten. Kanske min chans att äntligen hitta till mötena och inte bara tänka på att gå dit.
*Ogillar jag fars dag. Känns amerikanskt och måste-köpa-saker-stressigt. Jag tycker om min pappa året runt! Ogillar också tv4 Stjärnor på is. Billig underhållning har nått botten.
(The opposite of halleluja - Jens Lekman)
Typiskt nog så var det artonårsgräns på storan i fredags och typiskt nog så är jag liten och fick inte vara där. Snudd på megaelakt! Men jaja. Har hunnit bli riktigt konsertsugen nu, så släpa gärna med mig på något så snart som möjligt. Anna Ternheim på Röda Sten? Fast förmodligen är jag för liten där också. Någon över arton får leka ansvarsfullt stora syskon och övervaka mig. Eller något.
En vecka är slut och jag är ganska trött. Ett konststycke i sig, den där tröttheten, eftersom jag ihärdigt sover över tio timmar varje natt och gör alldeles för lite på dagarna. Förmodligen är det mörkret, säger mamma. Jag vet inte riktigt. Jag tror att jag behöver piggas upp lite mer bara. Att jag egentligen inte är trött, bara o-pigg. Kanske lära mig sticka och fixa egna, nya raggsockor att värma kalla fötter med. Mina skor är ju trasiga! Kanske hitta en promenadvän här i anneberg. Det är aldrig någon som vill gå ut i friska luften med mig ju! Det borde finnas annat än dejtingsajter för att hitta likasinnade.
Igår spelade jag teater på stadsbiblioteket med "Donnergymnasiets dramagrupp" som de kallade oss. The one and only dramagrupp liksom, de andra som råkat välja teater på min skola, men inte hamnat i min grupp, kan ju bara gå och gömma sig. Otroligt stolt är jag, alla var jätteduktiga. Att handlingen inte var så djuplodande är inte särskilt viktigt. Det var konst ändå!
Wii!
Annars så....
*Gillar jag tehyllan i vårt skafferi. Inne på dagens fjärde kopp och mycket nöjd. I kombination med frukt är det ultimat. Gillar också mitt nyhetsbrev från Grön Ungdom, där de berättade att de tänkte ha flera aktiviteter för nya medlemmar nu i slutet på hösten. Kanske min chans att äntligen hitta till mötena och inte bara tänka på att gå dit.
*Ogillar jag fars dag. Känns amerikanskt och måste-köpa-saker-stressigt. Jag tycker om min pappa året runt! Ogillar också tv4 Stjärnor på is. Billig underhållning har nått botten.
2 november 2008
Världshistoria och vinterliv
how long can you keep a secret from yourself?
(November - Laleh)
Hittade några klipp med Laleh på youtube och kontorsstolen blev plötsligt ganska mjuk. Mina ögonlock är trötta. Trots allt har jag varit ganska duktig idag. Hittade på en liten sjuttiotalsordlista att lämna in till svenskan och satte mig ned, med en stiftpenna där alla stiften gått av, och gjorde klart matten. Puh. Klar alltså. Klar brukar betyda duktig. Nu kan jag slå mig ned i soffan med en clementin.
Jag och Anna diskuterade idag att alla har olika sätt att överleva vintern. November är inte så skrämande för mig. Det blir inte så mörkt om man tänder ljus. Det blir inte så kallt om man kokar te. Däremot så brukar februari kännas ganska hopplöst slaskigt. Alltid blött, aldrig varmt. Oftast grått ända ifrån asfaltskanten till horisonten. Advent är borta för vad som tycks vara för alltid och sommaren har gömt sig.
Anna är av en annan mening. Hon tycker att februari är nära våren och att november inte är nära någonting. Bara mörker klockan fyra redan när man går från jobbet. Kan man inte byta och komplettera lite? Hon kan få lite Johanna-november, så får jag lite Anna-februari?
Det verkar ju vara det enda rätta.
Annars går tankarna...
*Hair var fantastiskt. Jag höll på att börja gråta så fort de började sjunga, men behärskade mig. Blödigt värre. Dock slår ingenting känslan från filmen. Köp den till mig i födelsedagspresent?
*Valvaka på tisdag! Gud har givit mig nästanlediga onsdagar och jag ska ta vara på den kommande för att vara med när världen skriver historia. Pappa sa häromdagen att han faktiskt inte riktigt trodde att han skulle få leva för att se USA:s första svarta president tillträda. Jag har inte ens tänkt på det sättet innan. Har mest tänkt att demokraterna faktiskt lyckats gräva fram en ganska vettig människa i Barack Obama. Att han vet vad han gör. Att han verkar ärlig och faktiskt når fram hela den långa tv-vägen från Amerika. Att han tror på något. Det faktum att det finns världshistoria slog mig först igår. Förlåt kära läsare, för mitt vokabulär, men det är faktiskt jävligt coolt. Mycket jävligt coolt.
*Hello Saferide i helgen någon? Julia?
(November - Laleh)
Hittade några klipp med Laleh på youtube och kontorsstolen blev plötsligt ganska mjuk. Mina ögonlock är trötta. Trots allt har jag varit ganska duktig idag. Hittade på en liten sjuttiotalsordlista att lämna in till svenskan och satte mig ned, med en stiftpenna där alla stiften gått av, och gjorde klart matten. Puh. Klar alltså. Klar brukar betyda duktig. Nu kan jag slå mig ned i soffan med en clementin.
Jag och Anna diskuterade idag att alla har olika sätt att överleva vintern. November är inte så skrämande för mig. Det blir inte så mörkt om man tänder ljus. Det blir inte så kallt om man kokar te. Däremot så brukar februari kännas ganska hopplöst slaskigt. Alltid blött, aldrig varmt. Oftast grått ända ifrån asfaltskanten till horisonten. Advent är borta för vad som tycks vara för alltid och sommaren har gömt sig.
Anna är av en annan mening. Hon tycker att februari är nära våren och att november inte är nära någonting. Bara mörker klockan fyra redan när man går från jobbet. Kan man inte byta och komplettera lite? Hon kan få lite Johanna-november, så får jag lite Anna-februari?
Det verkar ju vara det enda rätta.
Annars går tankarna...
*Hair var fantastiskt. Jag höll på att börja gråta så fort de började sjunga, men behärskade mig. Blödigt värre. Dock slår ingenting känslan från filmen. Köp den till mig i födelsedagspresent?
*Valvaka på tisdag! Gud har givit mig nästanlediga onsdagar och jag ska ta vara på den kommande för att vara med när världen skriver historia. Pappa sa häromdagen att han faktiskt inte riktigt trodde att han skulle få leva för att se USA:s första svarta president tillträda. Jag har inte ens tänkt på det sättet innan. Har mest tänkt att demokraterna faktiskt lyckats gräva fram en ganska vettig människa i Barack Obama. Att han vet vad han gör. Att han verkar ärlig och faktiskt når fram hela den långa tv-vägen från Amerika. Att han tror på något. Det faktum att det finns världshistoria slog mig först igår. Förlåt kära läsare, för mitt vokabulär, men det är faktiskt jävligt coolt. Mycket jävligt coolt.
*Hello Saferide i helgen någon? Julia?
1 november 2008
Musikalväntan och lyckat lov.
people hearing without listening
(the sound of silence - Simon & Garfunkel)
En ny månad och en ny start. En nystart, helt enkelt. Orden bara tog slut, orken att publicera sig och alla tankar försvann. Sex inlägg på en hel oktober. Så blev det. Men nu är jag här.
Höstlovet är på slutspurten och jag är otroligt nöjd. Det känns som om jag hunnit med allting jag velat utan att skynda det minsta. Jag har tränat, både innebandy i ett sm-kval och joggingrundor i morgonminusgraderna här på landet. Frosten var förtrollande. Kanske slipper jag grå-november i år! Jag lever på hoppet.
Jag har också träffat mina vänner, på en massa olika håll. I söndags kväll var jag hemma hos Marre på årlig haloweenfest. Mina ögonlock var gröna, jag hade på mig min orange blus. Pumpa!
Lovisa hade lite svårt med nyinspelningen av "Omen" och allt var bara så..enkelt. Sedan var det filmkväll med stadsmänniskorna i tisdags. Åh vad jag tycker om mitt senaste tillskott av vänner. Det är så skönt att allting bara fungerar när man träffar nya människor. Efter bara några månader känns de som en del av mitt liv. En riktig. Kärlek!
Sist men inte minst så hade vi en smått söndertrasad J*4-träff i torsdags (Jennie var i skåne den lilla lusen) som trots allt bjöd på både egenlagad mat och diverse sällskapsspel. Jag stod som slutgiltig segrare i Buzz. Stoltheten finner inga gränser.
I fredags lyckades jag också träffa Klara, dricka te och gå en jättelång promenad i Göteborg. Vi gick under älvsborgsbron! Farligt! Jag trodde jag var vilse på riktigt till sist men kom lyckligtvis hem helskinnad.
Ut över mina sociala strapatser så har jag både jobbat och pluggat, åtminstone lite grann. Matte känns tyvärr lite ovisentligt när det är sol och frostglitter ute, men duktig som jag är så tog jag tag i det ändå. I ca trettiotvå minuter.
Äventyr som kvarstår är att slutföra lite svenskaarbete och gå på musikal imorgon. Jag och Anna ska se "Hair" på storan, jag längtar som ett barn till julafton. Imorgon klockan tre. This is the dawning of the aaaggeee of aquarriusss! Wiiee!
Och mer då? Vad har hänt i mitt liv de senaste nitton dagarna?
Faktum är att jag inte vet. Jag har levt på och varit förhållandevis lycklig. Innebandy såklart. Skolan. Skratt. Skönt att livet kan vara så enkelt att man slipper haka upp sig på saker.
Skönt att telefonsamtal och promenader och självklarhet finns. Skönt med halvsena mornar och några minusgrader.
Något läskigt hände mig häromdagen dock. Jag drömde om julen. I drömmen var det jul redan nu och vi skulle fira varje dag tills det faktiskt var 24 december. Jag hade inga julklappar klara, ingen presentpapper ifrån IKEA. Inga middagar var lagade,inget var pyntat. Allt var fel!
Ojojoj. Det var en jobbig natt. Kallt får det gärna vara, men snälla, vänta ganska många dagar till innan ni börjar prata om diverse olika högtider och adventskalendrar och glöggpartyn. En sak i taget tack. Vi kan väl börja med imorgon?
Innan jag slutar måste jag säga att jag saknar min Jennie. Mycket. Och att jag köpte försvarets hudsalva idag. Skänkte några tankar.
(the sound of silence - Simon & Garfunkel)
En ny månad och en ny start. En nystart, helt enkelt. Orden bara tog slut, orken att publicera sig och alla tankar försvann. Sex inlägg på en hel oktober. Så blev det. Men nu är jag här.
Höstlovet är på slutspurten och jag är otroligt nöjd. Det känns som om jag hunnit med allting jag velat utan att skynda det minsta. Jag har tränat, både innebandy i ett sm-kval och joggingrundor i morgonminusgraderna här på landet. Frosten var förtrollande. Kanske slipper jag grå-november i år! Jag lever på hoppet.
Jag har också träffat mina vänner, på en massa olika håll. I söndags kväll var jag hemma hos Marre på årlig haloweenfest. Mina ögonlock var gröna, jag hade på mig min orange blus. Pumpa!
Lovisa hade lite svårt med nyinspelningen av "Omen" och allt var bara så..enkelt. Sedan var det filmkväll med stadsmänniskorna i tisdags. Åh vad jag tycker om mitt senaste tillskott av vänner. Det är så skönt att allting bara fungerar när man träffar nya människor. Efter bara några månader känns de som en del av mitt liv. En riktig. Kärlek!
Sist men inte minst så hade vi en smått söndertrasad J*4-träff i torsdags (Jennie var i skåne den lilla lusen) som trots allt bjöd på både egenlagad mat och diverse sällskapsspel. Jag stod som slutgiltig segrare i Buzz. Stoltheten finner inga gränser.
I fredags lyckades jag också träffa Klara, dricka te och gå en jättelång promenad i Göteborg. Vi gick under älvsborgsbron! Farligt! Jag trodde jag var vilse på riktigt till sist men kom lyckligtvis hem helskinnad.
Ut över mina sociala strapatser så har jag både jobbat och pluggat, åtminstone lite grann. Matte känns tyvärr lite ovisentligt när det är sol och frostglitter ute, men duktig som jag är så tog jag tag i det ändå. I ca trettiotvå minuter.
Äventyr som kvarstår är att slutföra lite svenskaarbete och gå på musikal imorgon. Jag och Anna ska se "Hair" på storan, jag längtar som ett barn till julafton. Imorgon klockan tre. This is the dawning of the aaaggeee of aquarriusss! Wiiee!
Och mer då? Vad har hänt i mitt liv de senaste nitton dagarna?
Faktum är att jag inte vet. Jag har levt på och varit förhållandevis lycklig. Innebandy såklart. Skolan. Skratt. Skönt att livet kan vara så enkelt att man slipper haka upp sig på saker.
Skönt att telefonsamtal och promenader och självklarhet finns. Skönt med halvsena mornar och några minusgrader.
Något läskigt hände mig häromdagen dock. Jag drömde om julen. I drömmen var det jul redan nu och vi skulle fira varje dag tills det faktiskt var 24 december. Jag hade inga julklappar klara, ingen presentpapper ifrån IKEA. Inga middagar var lagade,inget var pyntat. Allt var fel!
Ojojoj. Det var en jobbig natt. Kallt får det gärna vara, men snälla, vänta ganska många dagar till innan ni börjar prata om diverse olika högtider och adventskalendrar och glöggpartyn. En sak i taget tack. Vi kan väl börja med imorgon?
Innan jag slutar måste jag säga att jag saknar min Jennie. Mycket. Och att jag köpte försvarets hudsalva idag. Skänkte några tankar.
12 oktober 2008
Pepparkaka och virrvarr
and I've never heard about you before
but I must say
you're responsible for the way I feel
'cause I found a happy face in the mirror today
(I saw you on tv - Billie the Vision & the dancers)
En trött söndag och det känns som om det var en evighet sen jag skrev ned någon tanke senast. Lite illa. Som tur är så består mina tankar den här helgen mest av abstrakt krimskrams med mera. Sitter på msn och pratar om ingenting efter att just ha avslutat en sesion tillsammans med andra delen av den förlängda Sagan om Konungens Återkomst. Totalt är det fyra skivor, två med material som handlar om själva filminspelningen (innehållandes den fantastiska del där fanatikerna får se Pippin/Billy Boyd kyssa Aragorn/Viggo Mortensen, varmt rekommenderat av undertecknad) och två med en extra lång version av spelfilmen. Jag säger bara: Mmmmm...
Vi har dessutom en ypperligt bekväm soffa och en burk med pepparkakor i vardagsrummet.
Det är synd att man bor så långt ifrån de flesta när det är så vackert utanför fönstret. Saknar en promenadvän. Kanske borde jag bygga en liten stuga på vår tomt för någon att bo i. Om ingen vill bo där konstant så kan ju mina vänner turas om...Bara någon dag i veckan var liksom. Jag kan köpa en specifik teservis?
Alla har väldigt mycket att göra känns det som. Alla människor är så upptagna. Varenda ansikte på tåget, alla i min kontaktlista på mobiltelefonen, alla i hela förra årets skolkatalog är upptagna! Varför inte bara låta bli att planera alls, tänker jag ibland. Inte för att jag upplever mig själv som en stressad person. Men vi är nog alla ganska mycket barn av vår tid och inte särskilt uppmärksamma. Ibland känns det som om det inte skulle hända någonting i fall jag bara satte mig ned och såg på medan allt hände. Varenda en skulle ha någon egen stans att gå i alla fall.
but I must say
you're responsible for the way I feel
'cause I found a happy face in the mirror today
(I saw you on tv - Billie the Vision & the dancers)
En trött söndag och det känns som om det var en evighet sen jag skrev ned någon tanke senast. Lite illa. Som tur är så består mina tankar den här helgen mest av abstrakt krimskrams med mera. Sitter på msn och pratar om ingenting efter att just ha avslutat en sesion tillsammans med andra delen av den förlängda Sagan om Konungens Återkomst. Totalt är det fyra skivor, två med material som handlar om själva filminspelningen (innehållandes den fantastiska del där fanatikerna får se Pippin/Billy Boyd kyssa Aragorn/Viggo Mortensen, varmt rekommenderat av undertecknad) och två med en extra lång version av spelfilmen. Jag säger bara: Mmmmm...
Vi har dessutom en ypperligt bekväm soffa och en burk med pepparkakor i vardagsrummet.
Det är synd att man bor så långt ifrån de flesta när det är så vackert utanför fönstret. Saknar en promenadvän. Kanske borde jag bygga en liten stuga på vår tomt för någon att bo i. Om ingen vill bo där konstant så kan ju mina vänner turas om...Bara någon dag i veckan var liksom. Jag kan köpa en specifik teservis?
Alla har väldigt mycket att göra känns det som. Alla människor är så upptagna. Varenda ansikte på tåget, alla i min kontaktlista på mobiltelefonen, alla i hela förra årets skolkatalog är upptagna! Varför inte bara låta bli att planera alls, tänker jag ibland. Inte för att jag upplever mig själv som en stressad person. Men vi är nog alla ganska mycket barn av vår tid och inte särskilt uppmärksamma. Ibland känns det som om det inte skulle hända någonting i fall jag bara satte mig ned och såg på medan allt hände. Varenda en skulle ha någon egen stans att gå i alla fall.
7 oktober 2008
.
nostalgibanor.
tro inte att jag glömmer er.
Are you going to Scarborough Fair?
Parsley, sage, rosemary, and thyme
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine
She once was a true love of mine
Tell her to make me a cambric shirt
(On the side of a hill in the deep forest green)
Parsley, sage, rosemary, and thyme
(Tracing a sparrow on snow-crested ground)
Without no seams nor needlework
(Blankets and bedclothes the child of the mountain)
Then she'll be a true love of mine
(Sleeps unaware of the clarion call)
Tell her to find me an acre of land
(On the side of a hill, a sprinkling of leaves)
Parsley, sage, rosemary, and thyme
(Washes the grave with silvery tears)
Between the salt water and the sea strand
( A soldier cleans and polishes a gun)
Then she'll be a true love of mine
Tell her to reap it in a sickle of leather
(War bellows, blazing in scarlet battalions)
(War bellows, blazing in scarlet battalions)
Parsley, sage, rosemary, and thyme
(Generals order their soldiers to kill)
And to gather it all in a bunch of heather
(And to fight for a cause they have long ago forgotten)
Then she'll be a true love of mine
Are you going to Scarborough Fair?
Parsley, sage, rosemary, and thyme
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine
Tuesday afternoon.
I won't let you let me down so easily
( I will possess your heart - Death cab for cutie)
Har halvt vrängt ut och in på mig själv och klarat ytterligare en skoldag full av utmaningar. Eller ja, utmaningar och utmaningar, det beror på hur man ser det. Vilken värld man lever i. I min värld är en mattelektion på eftermiddagen, full med uppgifter från realexamensprov från femtiotalet, en rejäl utmaning. Om man har lågt blodsocker och dessutom formulerat en två sidor lång definition av begreppet "identitet" tidigare under dagen är det faktiskt en riktigt kamp. Jaja. Jag har inget att klaga på. Tågen var i tid och det var sol. Dessutom fick Elisabeth ett av sina största skrattutbrott någonsin i skolan idag, söt som hon är.
Idag har jag på mig en pumpablus med enorma puffärmar. Kände för att rekommendera det till alla gråa människor, orange lyfter verkligen upp en oktobertisdag! Kanske är det därför man egentligen firar haloween. För att väga upp allt mörker och vardaglighet. Skitsamma om man ändrar en timme på klockan hit eller dit, all festenergi och färggladhet lyser upp tillvaron ganska många gånger mer. Hm. Kanske fungerar på bredare plan i framtiden. Energisparningar och sådär...
Kände för att lyfta fram vårt framgångsrika innebandylag för andra inlägget i rad bara för att presentera den otroliga diskussion vi hade igår. Mina kära flickor och pojkar, vi försökte, med gemensamma medel, komma fram till när vi ska bestämma när vi ska ha lagmöte så att vi kan bestämma när vi ska ha lagfest. Jag skrattade för mig själv sedan, hemma, åt alltings fantastiska löjlighet.
Imorgon ska jag sova och gymma mitt på dagen. Äta kanelbullar i min lyckliga ensamhet.
( I will possess your heart - Death cab for cutie)
Har halvt vrängt ut och in på mig själv och klarat ytterligare en skoldag full av utmaningar. Eller ja, utmaningar och utmaningar, det beror på hur man ser det. Vilken värld man lever i. I min värld är en mattelektion på eftermiddagen, full med uppgifter från realexamensprov från femtiotalet, en rejäl utmaning. Om man har lågt blodsocker och dessutom formulerat en två sidor lång definition av begreppet "identitet" tidigare under dagen är det faktiskt en riktigt kamp. Jaja. Jag har inget att klaga på. Tågen var i tid och det var sol. Dessutom fick Elisabeth ett av sina största skrattutbrott någonsin i skolan idag, söt som hon är.
Idag har jag på mig en pumpablus med enorma puffärmar. Kände för att rekommendera det till alla gråa människor, orange lyfter verkligen upp en oktobertisdag! Kanske är det därför man egentligen firar haloween. För att väga upp allt mörker och vardaglighet. Skitsamma om man ändrar en timme på klockan hit eller dit, all festenergi och färggladhet lyser upp tillvaron ganska många gånger mer. Hm. Kanske fungerar på bredare plan i framtiden. Energisparningar och sådär...
Kände för att lyfta fram vårt framgångsrika innebandylag för andra inlägget i rad bara för att presentera den otroliga diskussion vi hade igår. Mina kära flickor och pojkar, vi försökte, med gemensamma medel, komma fram till när vi ska bestämma när vi ska ha lagmöte så att vi kan bestämma när vi ska ha lagfest. Jag skrattade för mig själv sedan, hemma, åt alltings fantastiska löjlighet.
Imorgon ska jag sova och gymma mitt på dagen. Äta kanelbullar i min lyckliga ensamhet.
5 oktober 2008
Chokladlycka och varlaseger.
and the lions ate the christians
and the christians burned the witches
(Disease - The Ark)
Sköna, lugna söndagkväll. Min garderob är städad och vi vann vår första seriematch. Varla IBK är inte så tokigt ändå ibland. Och idag fick vi festis efter matchen. Made my rainy day.
Kom på att jag har engelskaläxa.
Kom på att jag har franskaläxa.
....fast jag vet inte om jag orkar riktigt. Jag har ändå varit så extremt duktig den här helgen. Tänka sig att både reportaget och manuset är i stort sett klart! Eloge till mig eller hur det stavas. Nu ska jag bara tänka roliga drömtankar hela veckan. Och vara kulturell och låna böcker! Och allt! Måste ju faktiskt hitta min engelska roman som jag ska läsa. Eller rättare sagt välja en av de många som radar upp sig framför mig. Är det någon som har fler förslag så blir jag bara lycklig! Bokbomba mig!
Nu har jag gjort engelskan. Skriver bloggen liksom i etapp. Funderar över bara ingenting. Kanske en kopp te nu trots att jag borstat tänderna? Sådana saker kan man alltid förlåta sig för. Jag har också en förmodligen jättegod chokladkaka på mitt rum som jag fått av Steff (hjärta!). Den kan jag nog dessvärre inte förlåta mig för.
Hm. Jag fick för mycket damm i min näsa idag. Så där så att det bara blir obehagligt och man tror att man är allergisk mot något. Jag är allergisk. Mot mitt ostädade rum. Därför ignorerade jag det och kämpade tappert mot min riniga näsa. Hah! No more saker på golver or dammtussar runt mattan.
Funderar på om det är dags att tvinga med folk på café och dricka varmchoklad snart. Jag tror nog det. Tjockt och gott....
and the christians burned the witches
(Disease - The Ark)
Sköna, lugna söndagkväll. Min garderob är städad och vi vann vår första seriematch. Varla IBK är inte så tokigt ändå ibland. Och idag fick vi festis efter matchen. Made my rainy day.
Kom på att jag har engelskaläxa.
Kom på att jag har franskaläxa.
....fast jag vet inte om jag orkar riktigt. Jag har ändå varit så extremt duktig den här helgen. Tänka sig att både reportaget och manuset är i stort sett klart! Eloge till mig eller hur det stavas. Nu ska jag bara tänka roliga drömtankar hela veckan. Och vara kulturell och låna böcker! Och allt! Måste ju faktiskt hitta min engelska roman som jag ska läsa. Eller rättare sagt välja en av de många som radar upp sig framför mig. Är det någon som har fler förslag så blir jag bara lycklig! Bokbomba mig!
Nu har jag gjort engelskan. Skriver bloggen liksom i etapp. Funderar över bara ingenting. Kanske en kopp te nu trots att jag borstat tänderna? Sådana saker kan man alltid förlåta sig för. Jag har också en förmodligen jättegod chokladkaka på mitt rum som jag fått av Steff (hjärta!). Den kan jag nog dessvärre inte förlåta mig för.
Hm. Jag fick för mycket damm i min näsa idag. Så där så att det bara blir obehagligt och man tror att man är allergisk mot något. Jag är allergisk. Mot mitt ostädade rum. Därför ignorerade jag det och kämpade tappert mot min riniga näsa. Hah! No more saker på golver or dammtussar runt mattan.
Funderar på om det är dags att tvinga med folk på café och dricka varmchoklad snart. Jag tror nog det. Tjockt och gott....
4 oktober 2008
Kanske om stormen.
birds came flying from the underground(Speed of sound - Coldplay)
Jag är trött trött trött men vill inte sova för att det är en till lördagkväll hemma. Funderar på att läsa, som det heter, en god bok, men känner på mig att den goda boken i fråga inte kommer att tillfredställa min rastlöshet. Kanske skriva lite, men om vadå liksom, känner mig mest paranoid just nu och lite lycklig. Det blir det inte poesi av. Hör pappas steg en bit bort i förmodligen vardagsrummet. Idag var vi en trevlig familj och jag var en del av den och mådde bra. Skönt.
Fast vi gjorde inga popcorn.
Träffade Lollo i en Göteborgstad full av liv och löv och lördagsshopping. Köpte något som hette grandma-3/4-topp. 75 % mormor? Pratade om nya klänningarna och vattenfall. Spännande! Synd bara att det inte fanns metro på tåget hem och att nypressad juice på café aldrig är lika god som färskpressad. En fråga om tillsatt socker?
Synd också att jag inte kom ihåg att Steff (gulligast) givit mig en fairtrademärkt-jättegod-mörk chokladkaka innan jag köpte dyrt och lite gammalt godis på pressbyrån.
Jag undrar om det är synd om några människor idag. Det finns väl egentligen ingen som vill bli tyckt synd om, men det finns många som ägnar sig åt att tycka synd. Alldeles för få faktiskt som ägnar sig åt att istället bry sig om och älska. Konstigt. Fast också väldigt svårt och jag är nog inte alls filosofisk ikväll. Bara fylld av synonymer och andra bra ord. Hjälp det går fort att skriva idag. Fingrarna bara flyger över tangentbordet.
På nyheterna och vädret sa de att det skulle bli storm och regn. Jag väntar på droppar på taket men hör inga. Ibland tror jag att det ljuger för att hetsa upp folk lite.
Jag önskar att min skivspelare kunde fungera. P3 och sånt i all ära, men alltid går det inte bra att somna till allt. Trots att jag är ganska immun. Trots att jag kan stava ordet mångfald.
forgive me them saturday nights
1 oktober 2008
And she'd never have to know what it's like when your heart breaks...
från kalla krig till varma vintrar
svarta hav
(Våga vara rädd - Kent)
Lyssnar på soundtracket till filmen vi såg i skolan idag (Into the wild - grymt bra film) och håller på att bli kär i en artist som det förmodligen är pinsamt att jag inte känner till sedan tidigare. Eddie Vedder heter han och låtarna är jättefina Johanna-låtar. Blir nästan lite filosofidjup av bara gitarrkompet. Annars känner jag bara extremt mycket för att köpa Hello Saferides skiva en kväll som den här. Ni som inte har hört singeln "Anna" är varmt rekommenderade att sätta på P3 i cirka ett dygn. Ni är garanterade minst en spelning av låten plus en massa annat bra.
Oktober, oktober, månaden för hösthosta, skolprov och mörkare dagar. Känns lite tungt att det regnade första dagen då. Att det liksom inte motsatte sig mina ickeförväntningar. Som tur är har jag mina lugna pendeltågsmornar och min orange väskskrivbok.
Dessutom har jag nu ett nästan färdigskrivet svenskareportage att lugna ned mig åt. Väldigt skönt. Att det sedan förmodligen inte är så mycket att komma med är ett senare problem. Man ska leva i nuet, som det ju heter.
Och vad har jag mer tänkt? Jag har tänkt att vinnaren av den-säsongen-av-top-model som hade final idag såg ut som Miss America och var bara lite söt. Jag brukar alltid tycka att tjejen som kommer trea är bäst. Frågan är då bara om det är några av världens mest modekunniga personer eller jag som har dålig smak. Min gissning är att de har fel. Det är ofta de eller den som har fel. Livet blir så mycket enklare då.
Idag är det inga stjärnor ute. Jag undrar om de finns.
Godnatt.
svarta hav
(Våga vara rädd - Kent)
Lyssnar på soundtracket till filmen vi såg i skolan idag (Into the wild - grymt bra film) och håller på att bli kär i en artist som det förmodligen är pinsamt att jag inte känner till sedan tidigare. Eddie Vedder heter han och låtarna är jättefina Johanna-låtar. Blir nästan lite filosofidjup av bara gitarrkompet. Annars känner jag bara extremt mycket för att köpa Hello Saferides skiva en kväll som den här. Ni som inte har hört singeln "Anna" är varmt rekommenderade att sätta på P3 i cirka ett dygn. Ni är garanterade minst en spelning av låten plus en massa annat bra.
Oktober, oktober, månaden för hösthosta, skolprov och mörkare dagar. Känns lite tungt att det regnade första dagen då. Att det liksom inte motsatte sig mina ickeförväntningar. Som tur är har jag mina lugna pendeltågsmornar och min orange väskskrivbok.
Dessutom har jag nu ett nästan färdigskrivet svenskareportage att lugna ned mig åt. Väldigt skönt. Att det sedan förmodligen inte är så mycket att komma med är ett senare problem. Man ska leva i nuet, som det ju heter.
Och vad har jag mer tänkt? Jag har tänkt att vinnaren av den-säsongen-av-top-model som hade final idag såg ut som Miss America och var bara lite söt. Jag brukar alltid tycka att tjejen som kommer trea är bäst. Frågan är då bara om det är några av världens mest modekunniga personer eller jag som har dålig smak. Min gissning är att de har fel. Det är ofta de eller den som har fel. Livet blir så mycket enklare då.
Idag är det inga stjärnor ute. Jag undrar om de finns.
Godnatt.
30 september 2008
Fotograferingsfasa och halstabletter.
vilken färg har själen älskling?
(Pärlor - Kent)
Tisdagar har de senaste veckorna gjort en klar omkörning av måndagarna. Tisdag-jag-hatar-dig-tisdag-begreppet har liksom försvunnit i och med att onsdagen blev någon sorts extra helg där jag själv kan planera min tid. Rätt skönt att slippa meningslösheten. Däremot jobbigt att alltid känna sig stressad och otillräcklig på måndagar (en trend människor i min omgivning känt av?)
Jag rekommenderar i alla fall alla att på något sätt smita undan från att ha jobbiga onsdagar. Om du är en kaffe-latte-mamma med hög lön och jobb 75% av veckan - var ledig på onsdagen. Om du är en plågad gymnasieelev - slappna av i mitten på veckan. Det får positiva konsekenser. Bevisat av mig.
Jag överlevde skolfotot även i år, med viss möda och ansträngning i form av stela leenden, och är nu nöjd och glad tills nästa år. Det är ungefär som med tandläkarbesök, det här med skolfotodagen. Ve och fasa. Som tur var så var jag ändå glad hela dagen. Det var ett mycket skumt väder med regnbågar och solgnistor och mest för små paraplyer. Sådant tycker jag om.
Var också på gymmet och rodde galet i roddmaskinen med Julia och jämförde kalorier i olika halstabletter. Chockerande siffror. Visste ni att det bara skiljer ca 33 % på kalorimängden i såkallade sockerfira halstabletter och tablettaskar med ett innehåll bestående av 100 % godis? Sådant skrämmer mig. Det är ingen idé att försöka äta normalt. Allt är dödligt. Utom möjligtvis frukt (idag: ett äpple, en klementin och en banan).
Imorgon kommer sotaren hit till huset. Jag vet inte riktigt vad han kommer att hitta på. Anna säger att jag ska släppa in honom i huset, men det känns aningen riskabelt. Kan jag inte bara låtsas att jag sover och lyssna på morgonpasset i P3 hela morgonen? Kanske äta en mycket diskret havregrynsfrukost i ett mörkt kök och sedan slappna av när han tröttnat på att ringa på dörren?
Hmmm.. This is a complicated task. And I'm not sure that I'm really suited for it.
Det är löv under mina skor för de har en tygbotten. Det är blåsor i mina händer ifrån en träna-armarna-maskin på gymmet. Jag borde skriva en dikt om det.
Godnatt.
(Pärlor - Kent)
Tisdagar har de senaste veckorna gjort en klar omkörning av måndagarna. Tisdag-jag-hatar-dig-tisdag-begreppet har liksom försvunnit i och med att onsdagen blev någon sorts extra helg där jag själv kan planera min tid. Rätt skönt att slippa meningslösheten. Däremot jobbigt att alltid känna sig stressad och otillräcklig på måndagar (en trend människor i min omgivning känt av?)
Jag rekommenderar i alla fall alla att på något sätt smita undan från att ha jobbiga onsdagar. Om du är en kaffe-latte-mamma med hög lön och jobb 75% av veckan - var ledig på onsdagen. Om du är en plågad gymnasieelev - slappna av i mitten på veckan. Det får positiva konsekenser. Bevisat av mig.
Jag överlevde skolfotot även i år, med viss möda och ansträngning i form av stela leenden, och är nu nöjd och glad tills nästa år. Det är ungefär som med tandläkarbesök, det här med skolfotodagen. Ve och fasa. Som tur var så var jag ändå glad hela dagen. Det var ett mycket skumt väder med regnbågar och solgnistor och mest för små paraplyer. Sådant tycker jag om.
Var också på gymmet och rodde galet i roddmaskinen med Julia och jämförde kalorier i olika halstabletter. Chockerande siffror. Visste ni att det bara skiljer ca 33 % på kalorimängden i såkallade sockerfira halstabletter och tablettaskar med ett innehåll bestående av 100 % godis? Sådant skrämmer mig. Det är ingen idé att försöka äta normalt. Allt är dödligt. Utom möjligtvis frukt (idag: ett äpple, en klementin och en banan).
Imorgon kommer sotaren hit till huset. Jag vet inte riktigt vad han kommer att hitta på. Anna säger att jag ska släppa in honom i huset, men det känns aningen riskabelt. Kan jag inte bara låtsas att jag sover och lyssna på morgonpasset i P3 hela morgonen? Kanske äta en mycket diskret havregrynsfrukost i ett mörkt kök och sedan slappna av när han tröttnat på att ringa på dörren?
Hmmm.. This is a complicated task. And I'm not sure that I'm really suited for it.
Det är löv under mina skor för de har en tygbotten. Det är blåsor i mina händer ifrån en träna-armarna-maskin på gymmet. Jag borde skriva en dikt om det.
Godnatt.
28 september 2008
Poesi och tekniktrubbel
lost in their overcoats
waiting for the sunset
(Old friends - Simon & Garfunkel)
Söndagkväll är här igen, min mobiltelefon visar mig en ödesdiger "blue-screen-of-death" och jag är tjock på varma bullar. Simon & Garfunkel-skivan går varm på cd-spelaren. Jag tänker inte på min telefon egentligen. Alltså, den betyder ingenting. Eh. Tänkte bara att du som skickade ett sms nu någon gång under kvällen skulle veta att jag inte fått det och....jag vet inte.
I fredags var jag på Håkan Hellström på Liseberg,vilket redan borde ha framgått ganska tydligt. Nästan. Det var sjukt och fint och alla dansade och jag skrek. Som vanligt i extas efter en konsert som jag längtat till utan att veta om det. Sedan vaknade jag ganska tidigt på lördagen och besökte bokmässan tillsammans med Elisabeth och Klara. Kaosmysigt och Bob Hansson verkar vara en härlig människa. Jag hittade dessutom det som kan vara årets onödigaste, men finaste köp. Ett exemplar av "Stora boken om Mumin", med berättelseutdrag, dikter, sånger, serier, recept, listor och allt man kan önska sig. Eller, ja, allt man kan önska sig om man nu råkar vara en något tillskruvad femton snart sexton åring utan särskilt mycket mer än tankar. Till boken hittade jag också några pins med muminmotiv, bland annat en fantastisk gul knapp med Lilla My och texten "Vartenda knytt har rätt att vara ilsket"på. Sanna ord.
Sedan var jag trött och ensam och lite tragisk lördag kväll. Åt fullkornspasta, hostade och tävlade mot mig själv i frågesporter på svt för ingen var hemma. Jag somnade klockan tio.
Imorse jobbade jag i butiken med bara morgonpasset (obs, Bob Hansson igen! hjärta!) som sällskap och var förvånande effektiv. Om det nu är en fördel när man har timlön. Hm.
På kvällen åt jag bullar och drack äcklig mjölk som smakade kallt och barndom till och blev tjock. Och ganska glad.
På mitt skrivbord ligger en strut med polkagrisar. Jag ska äta av dem imorgon igen. De tar nog aldrig slut. Tack Björn.
Bredvid står gitarren med många sånger i. Det var ett tag sen jag spelade. Kanske ska jag ge mig på hippielåten som jag älskar att lyssna på på youtube..if you're going to san fransisco, remember to wear some flowers in your hair...
Ovanför står anteckningsböckerna. En har jag just stängt. Skrev en dikt om lyckotårar och den här hösten som har börjat.
Jag skrev inte om ensamma lördagar för de betyder ingenting.
Idag fick jag mail av Bissan från Kastlösa, fast egentligen kommer han ifrån Lund. Han skrev att de hade läst dikten jag skrivit om min gudsbild inför en fullsatt domkyrka därnere i skåne och att alla de nya konfirmanderna där hade valt att använda den. Det var ett fint brev. Nu ska jag sova.
Godnatt.
waiting for the sunset
(Old friends - Simon & Garfunkel)
Söndagkväll är här igen, min mobiltelefon visar mig en ödesdiger "blue-screen-of-death" och jag är tjock på varma bullar. Simon & Garfunkel-skivan går varm på cd-spelaren. Jag tänker inte på min telefon egentligen. Alltså, den betyder ingenting. Eh. Tänkte bara att du som skickade ett sms nu någon gång under kvällen skulle veta att jag inte fått det och....jag vet inte.
I fredags var jag på Håkan Hellström på Liseberg,vilket redan borde ha framgått ganska tydligt. Nästan. Det var sjukt och fint och alla dansade och jag skrek. Som vanligt i extas efter en konsert som jag längtat till utan att veta om det. Sedan vaknade jag ganska tidigt på lördagen och besökte bokmässan tillsammans med Elisabeth och Klara. Kaosmysigt och Bob Hansson verkar vara en härlig människa. Jag hittade dessutom det som kan vara årets onödigaste, men finaste köp. Ett exemplar av "Stora boken om Mumin", med berättelseutdrag, dikter, sånger, serier, recept, listor och allt man kan önska sig. Eller, ja, allt man kan önska sig om man nu råkar vara en något tillskruvad femton snart sexton åring utan särskilt mycket mer än tankar. Till boken hittade jag också några pins med muminmotiv, bland annat en fantastisk gul knapp med Lilla My och texten "Vartenda knytt har rätt att vara ilsket"på. Sanna ord.
Sedan var jag trött och ensam och lite tragisk lördag kväll. Åt fullkornspasta, hostade och tävlade mot mig själv i frågesporter på svt för ingen var hemma. Jag somnade klockan tio.
Imorse jobbade jag i butiken med bara morgonpasset (obs, Bob Hansson igen! hjärta!) som sällskap och var förvånande effektiv. Om det nu är en fördel när man har timlön. Hm.
På kvällen åt jag bullar och drack äcklig mjölk som smakade kallt och barndom till och blev tjock. Och ganska glad.
På mitt skrivbord ligger en strut med polkagrisar. Jag ska äta av dem imorgon igen. De tar nog aldrig slut. Tack Björn.
Bredvid står gitarren med många sånger i. Det var ett tag sen jag spelade. Kanske ska jag ge mig på hippielåten som jag älskar att lyssna på på youtube..if you're going to san fransisco, remember to wear some flowers in your hair...
Ovanför står anteckningsböckerna. En har jag just stängt. Skrev en dikt om lyckotårar och den här hösten som har börjat.
Jag skrev inte om ensamma lördagar för de betyder ingenting.
Idag fick jag mail av Bissan från Kastlösa, fast egentligen kommer han ifrån Lund. Han skrev att de hade läst dikten jag skrivit om min gudsbild inför en fullsatt domkyrka därnere i skåne och att alla de nya konfirmanderna där hade valt att använda den. Det var ett fint brev. Nu ska jag sova.
Godnatt.
Det var en till dröm
tog mitt hjärta för tredje gången en höstfredag nu.
magi och skumkonfetti.
När alla clownerna
har gått från jobben
så visslar fåglarna i träden
det finns ingen poäng i att vara fri längre
För jag vet att den här natten kommer döda mig
Oh-oh ooh yeah
Om jag inte får va med dig
Klubbland
Folk säger att allt är för konsten
Inget för berömmelsen
Men ni ser ut som dockor i kulisser
Åh, vad jag saknar Ernst-Hugo...
för patetik är konst och konst är att förstå
Det har blivit svårt att älska,
när all kärlek lett till besvikelse
Och compadres
Lever på gränsen till förintelse
Och compadres, ni trodde man kunde svika kärlek
Oh-oh ooh yeah
Men det kan man inte
Jag vet att du är ledsen
Jag är ledsen med
För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va
Jag läser aldrig Proust igen
För slutet gör för ont i mig
Slutet har just börjat mellan dig och mig
23 september 2008
En saga, en längtan och ett nödvändigt slöseri
knyttet.Långt bort var hemulerna med stora tunga steg
och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg
och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:
hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?
(Vem ska trösta knyttet? - Tove Jansson)
Bengans, världens bästa skivbutik, kommer nog att ruinera mig tillslut. Idag var jag på solig höstutflykt till majorna tillsammans med Richard och vi åt glass och slösade pengar på modern kultur. Jag köpte "Give up" med The Postal Service ( Ben Gibbards ursöta projekt "vid sidan av" Death cab for cutie), "Night falls over Kortedala" med Jens Lekman ( innehållandes min och Jennies förälskelse "I'm leaving you because I don't love you"), "Markusevangeliet" med Markus Krunegård och "Vem ska trösta knyttet?" inläst på cd i samma version som jag har på film (ja, jag köpte den till mig. Mumindalen är min förälskälse, melankoli, harmoni och tillflykt) Och människor frågar varför jag sover så bra? Hah! Det är ju bara Tove Jansson!Jag köpte dessutom en mycket prisvärd dubbelcd med Simon & Garfunkel, eftersom alla jag träffar tror att jag lyssnar på dem och jag tröttnat på att göra dem besvikna. Så råkar ju musiken vara väldigt vacker också...
Och på internet visar alla hemsidor vackra Afrika bilder för mig och mamma. Äntligen är det nästan bestämt att vi åker nästa höst. Jag ska längta så ofta jag hinner. Tänk bara, flodhästar!
Man tröttnar så fort på att se världen på film när man väl börjat känna den på rikigt. Vår Kina resa förra året är fortfarande något jag tänker på jätteofta. Förmodligen har jag aldrig fått så många intryck på en gång förut. Chocken har kanske lagt sig lagom tills nästa år...
Fast det blir nog Paris emellan. Och eventuellt charterresa, eller vad säger du Julia?
Imorgon ska jag lösa upp smarties i Klaras kök. Eller ja, jag antar att det blir köket, för det är väl där man förvarar diverse olika kärl och kökstermometrar även om man bor i majorna?
Man tröttnar så fort på att se världen på film när man väl börjat känna den på rikigt. Vår Kina resa förra året är fortfarande något jag tänker på jätteofta. Förmodligen har jag aldrig fått så många intryck på en gång förut. Chocken har kanske lagt sig lagom tills nästa år...
Fast det blir nog Paris emellan. Och eventuellt charterresa, eller vad säger du Julia?
Imorgon ska jag lösa upp smarties i Klaras kök. Eller ja, jag antar att det blir köket, för det är väl där man förvarar diverse olika kärl och kökstermometrar även om man bor i majorna?
Och i helgen är det Håkan Hellström och bokmässan. September är bra mysigt ändå. Sålänge Håkan låter bli alla sina nya låtar och jag får prata med Bob Hansson och köpa onödiga pocketböcker.
21 september 2008
Intervjuplanering och vackerhet.
oh take me back to the start
(The scientist - Coldplay)
Idag var det så otroligt vackert ute när jag skulle åka hem från Stefan, att jag höll på att ramla av mopeden vid ett flertal tillfällen. Först sken kvällssolen ikapp med löven precis när jag körde ut från villaområdet. Det liksom gnistrade! Sedan tycktes konturerna på alla ängar jag körde för bi extra skarpa, som när någon använt en redigeringsfunktion för att öka skärpan i en bild. Det såg magiskt ut. Oj om jag hade en kamera.
Vet ni hur svårt det är att tycka om att göra något man tvingas till att göra? Att skriva är ett av mina största fritidsintressen. Jag lägger tid här, i mina dagböcker, i anteckningsblock och olika worddokument. Men när skolan plötsligt vill att jag ska göra något så säger det bara stopp. Som när vi skulle skriva dikter i åttan och det enda jag kunde göra var att leka med bokstäver och ord som börjar på samma bokstav (jag tror t.ex Julia minns mitt melankoliska, inte allt för seriösa verk "om fåglar fryser fast" ur den blåa svenskaboken med katten och alla "jag ser dig" på olika språk på framsidan).
Nu ska vi skriva ett reportage om en person i vår klass och min första tanke var "Jaaa!, något jag tycker om". Jag är inte riktigt lika säker längre. Försökte komma på frågor att ställa till mitt stackars intervjuoffer Irwinder, men kom inte djupare än "äter ni indisk mat hemma?". Håhå jaja. Ibland kommer motgångar.
Såg filmen Hotel Rwanda igår hos Steff. Jag grät inte. Det gör jag mest till Titanic och Disney och sånt. Nej, jag satt bara och stirrade rätt in i bildskärmen och kände mig som den mest korkade, svenska människa som finns. Ibland tror jag att jag vet vad rättvisa är. Jag tror att jag tycker att det ska vara så och jag skriver artiklar och höjer rösten i diskussioner för min sak. Jag köper ekologiska kläder och fairtrade te och tänker som Bob Hansson: Heja världen.
Men jag är så feg. Och det spelar ingen roll att jag ätit ananas, vinddruvor och druckit kravmärkt saft idag, det spelar ingen roll att jag leker hälsosam och naturlig. Det går ändå inte att ändra på.
(The scientist - Coldplay)
Idag var det så otroligt vackert ute när jag skulle åka hem från Stefan, att jag höll på att ramla av mopeden vid ett flertal tillfällen. Först sken kvällssolen ikapp med löven precis när jag körde ut från villaområdet. Det liksom gnistrade! Sedan tycktes konturerna på alla ängar jag körde för bi extra skarpa, som när någon använt en redigeringsfunktion för att öka skärpan i en bild. Det såg magiskt ut. Oj om jag hade en kamera.
Vet ni hur svårt det är att tycka om att göra något man tvingas till att göra? Att skriva är ett av mina största fritidsintressen. Jag lägger tid här, i mina dagböcker, i anteckningsblock och olika worddokument. Men när skolan plötsligt vill att jag ska göra något så säger det bara stopp. Som när vi skulle skriva dikter i åttan och det enda jag kunde göra var att leka med bokstäver och ord som börjar på samma bokstav (jag tror t.ex Julia minns mitt melankoliska, inte allt för seriösa verk "om fåglar fryser fast" ur den blåa svenskaboken med katten och alla "jag ser dig" på olika språk på framsidan).
Nu ska vi skriva ett reportage om en person i vår klass och min första tanke var "Jaaa!, något jag tycker om". Jag är inte riktigt lika säker längre. Försökte komma på frågor att ställa till mitt stackars intervjuoffer Irwinder, men kom inte djupare än "äter ni indisk mat hemma?". Håhå jaja. Ibland kommer motgångar.
Såg filmen Hotel Rwanda igår hos Steff. Jag grät inte. Det gör jag mest till Titanic och Disney och sånt. Nej, jag satt bara och stirrade rätt in i bildskärmen och kände mig som den mest korkade, svenska människa som finns. Ibland tror jag att jag vet vad rättvisa är. Jag tror att jag tycker att det ska vara så och jag skriver artiklar och höjer rösten i diskussioner för min sak. Jag köper ekologiska kläder och fairtrade te och tänker som Bob Hansson: Heja världen.
Men jag är så feg. Och det spelar ingen roll att jag ätit ananas, vinddruvor och druckit kravmärkt saft idag, det spelar ingen roll att jag leker hälsosam och naturlig. Det går ändå inte att ändra på.
19 september 2008
Helg och hårfärg.
Solen går ner bakom bergen på någon gammal skärgårdsö,
å Lou Reed lutar sig fram och viskar
”Navid, Navid, Navid, Navid så vill jag också dö”
(Om jag ska dö - Navid Modiri och Gudarna)
Jag tycker inte om uttrycket "Thank God it's friday". Men idag var det ganska skönt att komma hem från tåget, säga godnatt till lillasyster och dra på sig mjukisbyxorna. Tänka: Nu kan jag bara sitta här en stund. En lugn stund. Synd att jag borstat tänderna redan, annars hade jag gärna druckit mera te.
Idag fick jag ta fram mina allra absolut händigaste sidor för att färga Jennies hår gyllenbrunt. Hennes systrar sa att det var tråk-brun, jag sa naturligt. Naturligt brun. Det gick bra, om man bortser från att Jennie och Jennies badrum fick lite färg här och var. Sedan blev jag tjock på lösgodisdöskallar och popcorn. Vi såg "Tillsammans blir man mindre ensam" och kröp ihop i Jennies mammas fåtöljer. Jag försökte förklara att Audrey Tautou är snygg i ungefär varannan mening. Jennie gav igen med att säga att den-andra-franska skådespelaren var bättre. Och sedan skrattade vi och inga monster åt upp Jennie på hennes väg hem från pendeltåget jag skulle åka med.
Jag måste verkligen skaffa mig ett nyss bussblock. Mina krav är ganska höga, på storlek och tjocklek och så, och helst ska det vara fint. Mitt förra är slutskrivet och rödblommigt. Någon som vet var det nya finns? Så att jag bara kan köpa det?
Tyvärr så är det så mycket annat som jag måste köpa (skyller på vårat kommersiella samhälle).
Jag måste stödja skivindustrin och spendera en massa pengar på Bengans. Varje dag lägger en ny skivbutik ned, lägg en krona på cdskivorna! (typ. skit i det där med cancerfonder och sånt).
Jag måste betala Anna pengar för kläderna jag beställt ur en katalog.
Jag måste köpa nytt fritidskort. När man väl haft den en gång går det inte att klara sig utan.
Jag måste köpa onödiga sjalar och stickade strumpor.
Något som jag också skulle behöva köpa är varma skor, men oturligt nog så finns det bara skinnstövlar. Visserligen finns de i lite olika varianter, såsom höga, låga, skrynkliga, raka, platta, spetsiga, klackade och oklackade, men inte Johanna-anpassade. Varför finns det inget fint?
Jag får väl prata med mina vänner som går design och kräva framsteg på denna punkt. A Change we can believe in, som min världsmedborgar-frände Barack Obama säger.
Idag har jag ätit noll bananer. Jag har dock ätit tre äpplen och en liten kladdkaka med grädde.
Och nu ska jag lyssna på Navid Modiri.
Godnatt.
å Lou Reed lutar sig fram och viskar
”Navid, Navid, Navid, Navid så vill jag också dö”
(Om jag ska dö - Navid Modiri och Gudarna)
Jag tycker inte om uttrycket "Thank God it's friday". Men idag var det ganska skönt att komma hem från tåget, säga godnatt till lillasyster och dra på sig mjukisbyxorna. Tänka: Nu kan jag bara sitta här en stund. En lugn stund. Synd att jag borstat tänderna redan, annars hade jag gärna druckit mera te.
Idag fick jag ta fram mina allra absolut händigaste sidor för att färga Jennies hår gyllenbrunt. Hennes systrar sa att det var tråk-brun, jag sa naturligt. Naturligt brun. Det gick bra, om man bortser från att Jennie och Jennies badrum fick lite färg här och var. Sedan blev jag tjock på lösgodisdöskallar och popcorn. Vi såg "Tillsammans blir man mindre ensam" och kröp ihop i Jennies mammas fåtöljer. Jag försökte förklara att Audrey Tautou är snygg i ungefär varannan mening. Jennie gav igen med att säga att den-andra-franska skådespelaren var bättre. Och sedan skrattade vi och inga monster åt upp Jennie på hennes väg hem från pendeltåget jag skulle åka med.
Jag måste verkligen skaffa mig ett nyss bussblock. Mina krav är ganska höga, på storlek och tjocklek och så, och helst ska det vara fint. Mitt förra är slutskrivet och rödblommigt. Någon som vet var det nya finns? Så att jag bara kan köpa det?
Tyvärr så är det så mycket annat som jag måste köpa (skyller på vårat kommersiella samhälle).
Jag måste stödja skivindustrin och spendera en massa pengar på Bengans. Varje dag lägger en ny skivbutik ned, lägg en krona på cdskivorna! (typ. skit i det där med cancerfonder och sånt).
Jag måste betala Anna pengar för kläderna jag beställt ur en katalog.
Jag måste köpa nytt fritidskort. När man väl haft den en gång går det inte att klara sig utan.
Jag måste köpa onödiga sjalar och stickade strumpor.
Något som jag också skulle behöva köpa är varma skor, men oturligt nog så finns det bara skinnstövlar. Visserligen finns de i lite olika varianter, såsom höga, låga, skrynkliga, raka, platta, spetsiga, klackade och oklackade, men inte Johanna-anpassade. Varför finns det inget fint?
Jag får väl prata med mina vänner som går design och kräva framsteg på denna punkt. A Change we can believe in, som min världsmedborgar-frände Barack Obama säger.
Idag har jag ätit noll bananer. Jag har dock ätit tre äpplen och en liten kladdkaka med grädde.
Och nu ska jag lyssna på Navid Modiri.
Godnatt.
18 september 2008
Tåg och bananer
Enough’s not enough,
I never ask why
(Song for sunshine - Belle & Sebastian)
Idag har jag ätit fyra bananer. Kanske borde jag byta namn på bloggen och ägna mig endast åt att dokumentera frukt. Det borde vara ett vinnande koncept, i alla fall om man ser till alla blogg-tipsare och blogg-coacher som förekommer överallt i media och ständigt tjatar om hur unikt allt ska vara. Jag undrar just hur unika de känner sig när de läser sina egna tips i någon annans krönika...
Idag var tåget tjugofem minuter försenat och jag var inte stressad. Det är ett tecken på bra.
Istället blev jag kollektiv-trafikisk-miljönisse-filosofisk och började fundera över Västtrafiks bristande system (som så många gånger tidigare, när tristessen slagit till). Varför kostar en resa med tåg från Kungsbacka till Göteborg tur och retur 80 kronor när det kostar så mycket mindre att åka bil? Vad har man att skylla ifrån sig på? Och människor klagar på bensinpriser och jag klagar på dem.
Annars känner jag mig mest nöjd. Nöjd över att Klara vet att choklad inte löser sig i varmvatten, utan bildar en slammmning, nöjd över att min samhällsprojekts-grupp äger alla, tusen cred till Linnea, Victoria, Sofia och min kära kusin Jenny, nöjd över att jag sprang på innebandyplan och sköt en massa nästan mål och några riktiga, nöjd över att jag åt soppa, kollade på idol och pluggade franska samtidigt. Nöjd över att jag ska prata med Steff och längta till lördag nu.
Nöjd över hur len Lars röst är när han sjunger sagor om Pablo för mig. Jag tror på sagor ikväll.
Kanske borde jag lära mig dansa, tänker jag nu. Det är höstkväll och nog borde jag lära mig dansa. Min mamma skickade just ett sms om snusmumriken. Det är nog höstluft i mumindalen också. Som i " Sent i November".
Jag borde lära mig dansa som kanske en blandning mellan Timo Räisänen och Rihanna. Jag får öva under min säng där ingen ser att jag inte når till tårna om jag böjer mig ned.
I never ask why
(Song for sunshine - Belle & Sebastian)
Idag har jag ätit fyra bananer. Kanske borde jag byta namn på bloggen och ägna mig endast åt att dokumentera frukt. Det borde vara ett vinnande koncept, i alla fall om man ser till alla blogg-tipsare och blogg-coacher som förekommer överallt i media och ständigt tjatar om hur unikt allt ska vara. Jag undrar just hur unika de känner sig när de läser sina egna tips i någon annans krönika...
Idag var tåget tjugofem minuter försenat och jag var inte stressad. Det är ett tecken på bra.
Istället blev jag kollektiv-trafikisk-miljönisse-filosofisk och började fundera över Västtrafiks bristande system (som så många gånger tidigare, när tristessen slagit till). Varför kostar en resa med tåg från Kungsbacka till Göteborg tur och retur 80 kronor när det kostar så mycket mindre att åka bil? Vad har man att skylla ifrån sig på? Och människor klagar på bensinpriser och jag klagar på dem.
Annars känner jag mig mest nöjd. Nöjd över att Klara vet att choklad inte löser sig i varmvatten, utan bildar en slammmning, nöjd över att min samhällsprojekts-grupp äger alla, tusen cred till Linnea, Victoria, Sofia och min kära kusin Jenny, nöjd över att jag sprang på innebandyplan och sköt en massa nästan mål och några riktiga, nöjd över att jag åt soppa, kollade på idol och pluggade franska samtidigt. Nöjd över att jag ska prata med Steff och längta till lördag nu.
Nöjd över hur len Lars röst är när han sjunger sagor om Pablo för mig. Jag tror på sagor ikväll.
Kanske borde jag lära mig dansa, tänker jag nu. Det är höstkväll och nog borde jag lära mig dansa. Min mamma skickade just ett sms om snusmumriken. Det är nog höstluft i mumindalen också. Som i " Sent i November".
Jag borde lära mig dansa som kanske en blandning mellan Timo Räisänen och Rihanna. Jag får öva under min säng där ingen ser att jag inte når till tårna om jag böjer mig ned.
15 september 2008
A rush of blood to the head
höst och pendeltåg
I was just guessin' at numbers and figures
pulling your puzzles apart
questions of science, science and progress
do not speak as loud as my heart
(The Scientist - Coldplay)
Sitter helt nöjd i datorstolen, med nyrakade ben, klarskriven Bob Dylan - rewiew och använda muskler. Idag sprang jag runt som en galning på Nordstan och spelade gatuteater. Jag kom på vad sjuksköterska heter på franska, bara sådär, under något konstigt läxförhör. Det var ärtor till lunchen. Kort sagt: Åh vad jag ändå var glad i skolan idag. En fin dag. Enkel. Och människor runt mig gav mig många skratt. Ja till idag.
På träningen lyckades jag dock bli riktigt irriterad fram emot slutet. Det har ändå verkat arta sig ganska bra med flick/dam-lagen i Varla, tränare har börjat dyka upp, folk börjar komma på träningarna och alla är glada. Damlaget och 92:orna tränar tillsammans tills alla bättre lösningar kommer. Men idag kändes det bara....konstigt. De yngsta tjejerna i damlaget är 17, alltså ett år yngre, och ändå var det som om vi var barn och de vuxna idag. Vi var de som inte riktigt går att prata med, som hela tiden är en nivå under och som bara finns på träningen för att de äldre ska ha några att träningsspela emot.
Förstår inte både lag och tränare att de förmodligen inte får ihop något lag utan oss den här säsongen? Är inte vi lika viktiga då, är det inte viktigt att vi tränar helt och hållet tillsammans så att vi kommer in i laget och lagkänslan? Annars får vi ju inte ens en ärlig chans att spela på samma nivå som alla damspelarna. Vi får inte samma förutsättningar, så kändes det idag.
Och det är synd, för jag tycker så mycket om innebandyn just nu.
Annars...har jag ätit tre bananer idag. Pratat med Jennie i telefon. Lagt till en Rihanna-låt i mitt iTunes bibliotek. Och nu ska jag sova.
14 september 2008
Och vad vore livet utan raggsockar?
Well I feel like they're talking in a language I don't speak
And they’re talking it to me
(Talk - Coldplay)
Jag har överlevt min andra schemalagda gymnasievecka, gjort saker nonstop och sovit hela helgen. Nu är klockan tjugo över fyra, det är söndag och hela dagen har jag gjort absolut ingenting. Tragiken lyser igenom. Till mitt försvar har jag trots allt försökt grabba tag i olika sysselsättningar såsom att skriva ( ca 1 timma imorse), spela gitarr (ca ½ timma nyss), spela piano (ca 40 minuter för ett tag sen) och läsa i Trollkarlens Hatt av Tove Jansson som jag lånat om från biblioteket ( ca 40 minuter också för ett tag sen). Inget har fått mig att fastna. Jag är nu rastlös och funderar på att baka bullar. Det tycker jag om.
Vad gör människor såhär, andra helgen i september? Det verkar totalt omöjligt att få tag på dem och tvinga med dem på fika. Jennie är i Danmark, på Julias telefon svarar en kall eurovoice-röst och Malin är...bara borta (lögn, jag vet att hon är i Göteborg).
Och till råga på allt har jag ingen kamera att ta kort på höstlöven med. Fotodag hade annars varit ganska mysigt. Eller varmchoklad.
Varför svarar ingen när jag vill dricka varm choklad?
Hösten är en allmänt trevlig årstid. Stickade kläder, varm choklad (som i min värld bara är tillåtet ungefär samma period på året som älgjakten, det gör den fantastiska drycken extra god och är ganska smidigt), vackra färger, roliga svampar och den där sköna luften som bara finns på hösten. Klar luft. Ren. Lite kall.
Dessutom har julångesten inte börjat än. Det går liksom inte att börja tänka på tomtar och paket innan haloween. Hah! Och vad vore livet utan raggsockar?
En praktisk sak med tråkiga dagar är att man hinner tänka mycket på viktiga, tråkiga saker. Idag har jag till exempel tänkt på:
* Att jag är arg på valet i USA. Mamma sa att John McCain gått om Barack Obama enligt en undersökning som gjorts efter republikanernas konvent. Vad tänker människor med?
Tycker man att USA är ett friskt land, så kan man ju ta sig en titt på statistiken jag såg i Metro häromdagen, som mycket tydligt visade omvärldens stöd för Obama. Alla länder utom just USA självt tycker alltså att man inte ska sätta en smått krigsbesatt gubbe på världstronen. Well. Världen idag.
*Framtiden. Jag kom fram till : 0 saker. Är det förresten någon som vet vilka högskolor man behöver meritpoäng för att komma in på? Jag förstår nämligen ingenting.
*Hur många foton som får plats på datorn jag ska få ta över. Jag har ingen aning om hur många jag har ens, så det blev lite av en abstrakt tankeövning.
*Snusmumrikens ålder. OBS, detta var inte en tråkig tanke. Det är däremot ett mycket stort mysterium. Han är nämligen (och tycks alltid ha varit) kapabel till att vandra runt själv ena halvan av året, bara bärandes på ett tält och sin munharmonika, men samtidigt mycket glad över att få leka med mumintrollet och de andra barnen i mumindalen (Sniff, Lilla My och Snorkfröken) andra halvan av året. En liten slutsats är nog att varelserna i Mumindalen med omnäjd inte har någon ålder.
And they’re talking it to me
(Talk - Coldplay)
Jag har överlevt min andra schemalagda gymnasievecka, gjort saker nonstop och sovit hela helgen. Nu är klockan tjugo över fyra, det är söndag och hela dagen har jag gjort absolut ingenting. Tragiken lyser igenom. Till mitt försvar har jag trots allt försökt grabba tag i olika sysselsättningar såsom att skriva ( ca 1 timma imorse), spela gitarr (ca ½ timma nyss), spela piano (ca 40 minuter för ett tag sen) och läsa i Trollkarlens Hatt av Tove Jansson som jag lånat om från biblioteket ( ca 40 minuter också för ett tag sen). Inget har fått mig att fastna. Jag är nu rastlös och funderar på att baka bullar. Det tycker jag om.
Vad gör människor såhär, andra helgen i september? Det verkar totalt omöjligt att få tag på dem och tvinga med dem på fika. Jennie är i Danmark, på Julias telefon svarar en kall eurovoice-röst och Malin är...bara borta (lögn, jag vet att hon är i Göteborg).
Och till råga på allt har jag ingen kamera att ta kort på höstlöven med. Fotodag hade annars varit ganska mysigt. Eller varmchoklad.
Varför svarar ingen när jag vill dricka varm choklad?
Hösten är en allmänt trevlig årstid. Stickade kläder, varm choklad (som i min värld bara är tillåtet ungefär samma period på året som älgjakten, det gör den fantastiska drycken extra god och är ganska smidigt), vackra färger, roliga svampar och den där sköna luften som bara finns på hösten. Klar luft. Ren. Lite kall.
Dessutom har julångesten inte börjat än. Det går liksom inte att börja tänka på tomtar och paket innan haloween. Hah! Och vad vore livet utan raggsockar?
En praktisk sak med tråkiga dagar är att man hinner tänka mycket på viktiga, tråkiga saker. Idag har jag till exempel tänkt på:
* Att jag är arg på valet i USA. Mamma sa att John McCain gått om Barack Obama enligt en undersökning som gjorts efter republikanernas konvent. Vad tänker människor med?
Tycker man att USA är ett friskt land, så kan man ju ta sig en titt på statistiken jag såg i Metro häromdagen, som mycket tydligt visade omvärldens stöd för Obama. Alla länder utom just USA självt tycker alltså att man inte ska sätta en smått krigsbesatt gubbe på världstronen. Well. Världen idag.
*Framtiden. Jag kom fram till : 0 saker. Är det förresten någon som vet vilka högskolor man behöver meritpoäng för att komma in på? Jag förstår nämligen ingenting.
*Hur många foton som får plats på datorn jag ska få ta över. Jag har ingen aning om hur många jag har ens, så det blev lite av en abstrakt tankeövning.
*Snusmumrikens ålder. OBS, detta var inte en tråkig tanke. Det är däremot ett mycket stort mysterium. Han är nämligen (och tycks alltid ha varit) kapabel till att vandra runt själv ena halvan av året, bara bärandes på ett tält och sin munharmonika, men samtidigt mycket glad över att få leka med mumintrollet och de andra barnen i mumindalen (Sniff, Lilla My och Snorkfröken) andra halvan av året. En liten slutsats är nog att varelserna i Mumindalen med omnäjd inte har någon ålder.
4 september 2008
Livsstilsfilosofi
a duracel kanin-
thats energy in swedish
(Sixteen - Timo Räisänen)
Ät som en munk och minska risken för cancer. Hoppas naturkunskaps-Ferry tycker att det är tillräckligt misstänksamt. För att vara ett offer för mina naturvetenskapligt granskande ögon, alltså. Jodå. Här går vi framåt med stormsteg. Jag är minsann naturvetare nu, och tro inget annat.
Träning idag för tredje gången den här veckan och jag mår bra. Det är inte ljug och hittepå när alla sportfreaks säger att man blir pigg och välmående av att träna mycket. Det är helt enkelt sanningen. Tur att jag har vänner som tror på samma sak. Äpplen och joggingturer och skratt.
Jag har en almanacka med ugglor. Anledningen till att jag valde ett sådant motiv var att jag hoppades på att jag för första gången skulle använda min kalender om den hade en trevlig och tilltalande framsida. Men icke. Jag sitter fortfarande och utmanar mig själv med att komma ihåg hela mitt intensiva liv i huvudet. Tyvärr är det precis som med ekvationerna i skolan. Det är bara roligt tills man misslyckas. Stackars de som drabbas. Stackars mig, det blir förmodlingen jag.
Nästa helg ska jag i alla fall jobba med att hålla i en fiskdamm för barn. Jag minns det från...NU!
thats energy in swedish
(Sixteen - Timo Räisänen)
Ät som en munk och minska risken för cancer. Hoppas naturkunskaps-Ferry tycker att det är tillräckligt misstänksamt. För att vara ett offer för mina naturvetenskapligt granskande ögon, alltså. Jodå. Här går vi framåt med stormsteg. Jag är minsann naturvetare nu, och tro inget annat.
Träning idag för tredje gången den här veckan och jag mår bra. Det är inte ljug och hittepå när alla sportfreaks säger att man blir pigg och välmående av att träna mycket. Det är helt enkelt sanningen. Tur att jag har vänner som tror på samma sak. Äpplen och joggingturer och skratt.
Jag har en almanacka med ugglor. Anledningen till att jag valde ett sådant motiv var att jag hoppades på att jag för första gången skulle använda min kalender om den hade en trevlig och tilltalande framsida. Men icke. Jag sitter fortfarande och utmanar mig själv med att komma ihåg hela mitt intensiva liv i huvudet. Tyvärr är det precis som med ekvationerna i skolan. Det är bara roligt tills man misslyckas. Stackars de som drabbas. Stackars mig, det blir förmodlingen jag.
Nästa helg ska jag i alla fall jobba med att hålla i en fiskdamm för barn. Jag minns det från...NU!
2 september 2008
Bob Dylan och ett missförstånd.
The wake up call to a rented room
Sounded like an alarm of impending doom
To warn us it's only a matter of time
Before we all burn
(Grapevine Fires - Death cab for cutie)
Sitter och lyssnar på Death cab och funderar över diverse olika amerikanska kulturpersoner från 60-talet. Hmm. Det är inte helt jättekul. Hade jag haft ett normalt liv hade jag vetat om det var något bra på tv ivkäll. Det har jag inte.
Jag får baka en äpplekaka istället.
Imorse var bussen till Eketrägatan full och jag och Sofia blev sena till en svenskalektion med en petra-lärare som upplyste klassen om att hon hatade sena ankomster. Jag begriper mig inte på stombuss-systemet. Jag begriper mig inte på hur folk hanterar stomnbuss-systemet.
Ungefär 90 % av alla passagerare ska till stationen Lindholmen. Det har västtrafik förstått. Därför skickar de ungefär fyra bussar med slutstation Lindholmen per en buss med slutstation Eketrägatan. Där ligger inte problemet.
Det uppstår istället när det är passagerarnas tur att förstå. Nästan alla som ska till Lindholmen verkar helt omedvetna om att de har egna bussar att åka på, utan tränger sig istället på de bussar som vi-som-ska-någon-annanstanns måste åka med. Det gör mig irriterad när jag tänker på det. När jag blir utsatt för det gör det mig mer stressad. Och varm, för att det blir så trångt. En del har även barnvagnar med sig i kollektivtrafiken. En barnvagn = arean av åtta kontorsgubbar. Ingen förstår mig.
Imorgon ska jag gymma med Julia och picknicka med mina finfina klasskamrater och träffa steff.
Dessutom ska det regna.
Sounded like an alarm of impending doom
To warn us it's only a matter of time
Before we all burn
(Grapevine Fires - Death cab for cutie)
Sitter och lyssnar på Death cab och funderar över diverse olika amerikanska kulturpersoner från 60-talet. Hmm. Det är inte helt jättekul. Hade jag haft ett normalt liv hade jag vetat om det var något bra på tv ivkäll. Det har jag inte.
Jag får baka en äpplekaka istället.
Imorse var bussen till Eketrägatan full och jag och Sofia blev sena till en svenskalektion med en petra-lärare som upplyste klassen om att hon hatade sena ankomster. Jag begriper mig inte på stombuss-systemet. Jag begriper mig inte på hur folk hanterar stomnbuss-systemet.
Ungefär 90 % av alla passagerare ska till stationen Lindholmen. Det har västtrafik förstått. Därför skickar de ungefär fyra bussar med slutstation Lindholmen per en buss med slutstation Eketrägatan. Där ligger inte problemet.
Det uppstår istället när det är passagerarnas tur att förstå. Nästan alla som ska till Lindholmen verkar helt omedvetna om att de har egna bussar att åka på, utan tränger sig istället på de bussar som vi-som-ska-någon-annanstanns måste åka med. Det gör mig irriterad när jag tänker på det. När jag blir utsatt för det gör det mig mer stressad. Och varm, för att det blir så trångt. En del har även barnvagnar med sig i kollektivtrafiken. En barnvagn = arean av åtta kontorsgubbar. Ingen förstår mig.
Imorgon ska jag gymma med Julia och picknicka med mina finfina klasskamrater och träffa steff.
Dessutom ska det regna.
30 augusti 2008
Kalas och dålig kondition.
hela världens hunger samlad i mig
(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)
Det här är mitt absolut busigaste inlägg någonsin. Jag sitter nämligen i det lilla, trånga utrymmet bakom butiken och skriver. Jag bloggar med andra ord på jobbet. Otroligt lurigt. Men jag kände att jag det måste ha gått tre evigheter sedan jag sist var aktiv på internet, för så mycket har hänt.
För det första har skolan börjat. Allt är bra. Det kändes så otroligt skönt efter första dagen, eller kanske efter första veckan, när allting bara släppte.
Jag blev lugn när jag insåg att jag tycker om faktiskt alla i klassen. Självklart kommer vi att bråka och konkurera med varandra. Men jag är tillräckligt naiv för att inte tänka på det nu.
NV1B.
Jag måste bara lära mig att säga det utan att det känns som en del av någon annans liv.
Själva skolan verkar också vara det som passar mig. Sålänge inlärningsmetoderna inte blir alltför frisläppta så kommer allt förmodligen att ordna sig. Vi börjar läsa enligt schema på måndag.... (to be continued)
Innebandyn har också dragit igång och om en vecka ska jag spela cup med damerna. Är jag i form? Svar nej. Jag misstänker att jag är en såndär människotyp som bara är vältränad när jag inte har möjlighet att visa det. Synd för alla andra som går miste om en proffs som jag, liksom.
Låt oss bara hoppas att världen är på lite bra humör nästa lördag, så att jag inte ramlar över sargen eller snubblar över mig själv på planen. Man ska vara försiktig med sånnadär farliga bollsporter.
Förra helgen var intensiv, med middag och övernattning hos Rebecca och långpromenader kors och tvärs genom staden. Den nuvarande verkar inte bli mycket bättre. Som jag skrev tidigare, så jobbar jag idag med att inventera butiken, vilket för min del går ut på att knappa in siffror i Excel, eftersom ingen utav de andra antställda besitter sådana kunskaper. Jag är på rad 690 och mina ögon gör lite ont. Någon borde ge mig en kaka. När jag är klar här ska jag fixa i ordning mig själv så gott det går för att sedan gå/åka hem till Salle på artonårskalas. Jag har köpt den sötaste presenten och skrivit en födelsedagshaiku. Tyvärr kan jag bara stanna där ett par timmar, eftersom mamma bestämt att vi ska ha kräftskiva hemma ikväll. Skaldjur är obehagliga. De går så fult.
Som tur är så har min inovativa familj kommit på att vi ska arrangera med en projektor och filmduk på altanen och ha "Att angöra en brygga" i bakgrunden under middagen. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.
Idag springer Julia tjejmilen! Jag vill att alla ska ge sitt stöd till henne och sörja lite för att jag inte är med.
(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)
Det här är mitt absolut busigaste inlägg någonsin. Jag sitter nämligen i det lilla, trånga utrymmet bakom butiken och skriver. Jag bloggar med andra ord på jobbet. Otroligt lurigt. Men jag kände att jag det måste ha gått tre evigheter sedan jag sist var aktiv på internet, för så mycket har hänt.
För det första har skolan börjat. Allt är bra. Det kändes så otroligt skönt efter första dagen, eller kanske efter första veckan, när allting bara släppte.
Jag blev lugn när jag insåg att jag tycker om faktiskt alla i klassen. Självklart kommer vi att bråka och konkurera med varandra. Men jag är tillräckligt naiv för att inte tänka på det nu.
NV1B.
Jag måste bara lära mig att säga det utan att det känns som en del av någon annans liv.
Själva skolan verkar också vara det som passar mig. Sålänge inlärningsmetoderna inte blir alltför frisläppta så kommer allt förmodligen att ordna sig. Vi börjar läsa enligt schema på måndag.... (to be continued)
Innebandyn har också dragit igång och om en vecka ska jag spela cup med damerna. Är jag i form? Svar nej. Jag misstänker att jag är en såndär människotyp som bara är vältränad när jag inte har möjlighet att visa det. Synd för alla andra som går miste om en proffs som jag, liksom.
Låt oss bara hoppas att världen är på lite bra humör nästa lördag, så att jag inte ramlar över sargen eller snubblar över mig själv på planen. Man ska vara försiktig med sånnadär farliga bollsporter.
Förra helgen var intensiv, med middag och övernattning hos Rebecca och långpromenader kors och tvärs genom staden. Den nuvarande verkar inte bli mycket bättre. Som jag skrev tidigare, så jobbar jag idag med att inventera butiken, vilket för min del går ut på att knappa in siffror i Excel, eftersom ingen utav de andra antställda besitter sådana kunskaper. Jag är på rad 690 och mina ögon gör lite ont. Någon borde ge mig en kaka. När jag är klar här ska jag fixa i ordning mig själv så gott det går för att sedan gå/åka hem till Salle på artonårskalas. Jag har köpt den sötaste presenten och skrivit en födelsedagshaiku. Tyvärr kan jag bara stanna där ett par timmar, eftersom mamma bestämt att vi ska ha kräftskiva hemma ikväll. Skaldjur är obehagliga. De går så fult.
Som tur är så har min inovativa familj kommit på att vi ska arrangera med en projektor och filmduk på altanen och ha "Att angöra en brygga" i bakgrunden under middagen. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.
Idag springer Julia tjejmilen! Jag vill att alla ska ge sitt stöd till henne och sörja lite för att jag inte är med.
23 augusti 2008
Byxor + tyll
Jag lovade och jag gjorde. Bilden är alltså från tisdag förra veckan när vi tog bilderna med Lollos kläder.
Ge nu Lousie Waern ordentligt med konstruktiv (obs, helst trevlig) kritik för hennes konst.
Jag tycker i alla fall att hon är jätteduktig.
20 augusti 2008
Med smak av något nytt
toaletten, spegeln,
jag har stirrat färdigt i den
och vem blir inte ful i 60 watts ljus?
(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)
Jag gjorde precis en räd till köket och satte på tevatten, hällde upp lite av ett av mina favorittéer, grön chai, i en tesil och njöt av ångorna när vattnet slog mot bladen. Försökte få harmonin att lägga sig lite över paniken. Tänka på det blåa muminhuset i den lugna dalen och lugna, filosofiska strofer på finlandssvenska.
För här sitter jag nu. Och imorgon kommer alldeles för snart.
Det är svårt det här med gymnasiet. Från ungefär december i nian fram tills någon gång fram emot slutet av sommaren har samtalsämnet valet sakta kulminerat för att nu nå sin absoluta topp. Man försöker diskutera något annat, men oron för att göra fel, avundsjukan och nyfikenheten tar över och så är man tillbaka. Det går inte att förstå att det man pratat om i över ett halvår nu faktiskt ska hända på riktigt. Ett stort och på något sätt påhitteavgörande steg. Ett steg som på något sätt bara känts som ännu en övning, en uppgift man ska vara klar med till ett visst datum och gå igenom gemensamt och inte som något som faktiskt kommer att ändra en del av ens liv. Av mitt liv. Och ditt.
Och självklart går alla andras tankar också genom mitt huvud. Tänk om jag gjort fel.
Eller, tänk om jag gjort rätt, men så blir det fel.
Fel människor att krocka med, fel vanor och fel bussar att trängas på om mornarna.
Det är tyngre än man tror.
Idag satt jag på biblioteket i en timma och väntade på Jennie. Jag föröskte varva ett slitet exemplar av matematik B med Bob Hanssons Heja Världen (som jag läst säkert tio gånger innan) och slukade enkla filosofier mellan de linjära funktionerna. Det var skönt. Jag borde köpa en egen Heja Världen att ha under skolbänken, i sängen och på bussen. Kanske kan jag hjälpa människor runt mig med kloka citat? Eller så kan jag i alla fall tänka att jag gör det, och må lite bra.
Usch vad jag känner mig dum nu. Tänk om hela min klass tycker att jag är helt efterbliven när jag börjar prata om mumindalen, sjungande transvestiter och estradpoesi istället för...ja, vad det nu kan vara. Undrar just vilken stämpel som är värst, socialthandikappad, alldeles för efter eller bara, kort och gott idiot. Hmm. Ful ingår nog i alla alternativen. Hmm. Vad är okej att ha på sig? Var går gränserna mellan tråkig, alldeles för alternativ och normal? Och vad vill jag egentligen vara? Hmm. Vad är viktigast nu när jag ska bli en mogen gymnasieelev? Att inte bry sig så enormt mycket om nya starka vänskapsband och fokusera på studierna (med förhoppningar om att slippa mobbning och total utfrysning) eller att låta popularitetspoängen gå före? Ska man aldrig växa ifrån skolhierarkin? Jag blir trött på allt nu.
varför finns det inga kvoter
för idioter?
jag har stirrat färdigt i den
och vem blir inte ful i 60 watts ljus?
(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)
Jag gjorde precis en räd till köket och satte på tevatten, hällde upp lite av ett av mina favorittéer, grön chai, i en tesil och njöt av ångorna när vattnet slog mot bladen. Försökte få harmonin att lägga sig lite över paniken. Tänka på det blåa muminhuset i den lugna dalen och lugna, filosofiska strofer på finlandssvenska.
För här sitter jag nu. Och imorgon kommer alldeles för snart.
Det är svårt det här med gymnasiet. Från ungefär december i nian fram tills någon gång fram emot slutet av sommaren har samtalsämnet valet sakta kulminerat för att nu nå sin absoluta topp. Man försöker diskutera något annat, men oron för att göra fel, avundsjukan och nyfikenheten tar över och så är man tillbaka. Det går inte att förstå att det man pratat om i över ett halvår nu faktiskt ska hända på riktigt. Ett stort och på något sätt påhitteavgörande steg. Ett steg som på något sätt bara känts som ännu en övning, en uppgift man ska vara klar med till ett visst datum och gå igenom gemensamt och inte som något som faktiskt kommer att ändra en del av ens liv. Av mitt liv. Och ditt.
Och självklart går alla andras tankar också genom mitt huvud. Tänk om jag gjort fel.
Eller, tänk om jag gjort rätt, men så blir det fel.
Fel människor att krocka med, fel vanor och fel bussar att trängas på om mornarna.
Det är tyngre än man tror.
Idag satt jag på biblioteket i en timma och väntade på Jennie. Jag föröskte varva ett slitet exemplar av matematik B med Bob Hanssons Heja Världen (som jag läst säkert tio gånger innan) och slukade enkla filosofier mellan de linjära funktionerna. Det var skönt. Jag borde köpa en egen Heja Världen att ha under skolbänken, i sängen och på bussen. Kanske kan jag hjälpa människor runt mig med kloka citat? Eller så kan jag i alla fall tänka att jag gör det, och må lite bra.
Usch vad jag känner mig dum nu. Tänk om hela min klass tycker att jag är helt efterbliven när jag börjar prata om mumindalen, sjungande transvestiter och estradpoesi istället för...ja, vad det nu kan vara. Undrar just vilken stämpel som är värst, socialthandikappad, alldeles för efter eller bara, kort och gott idiot. Hmm. Ful ingår nog i alla alternativen. Hmm. Vad är okej att ha på sig? Var går gränserna mellan tråkig, alldeles för alternativ och normal? Och vad vill jag egentligen vara? Hmm. Vad är viktigast nu när jag ska bli en mogen gymnasieelev? Att inte bry sig så enormt mycket om nya starka vänskapsband och fokusera på studierna (med förhoppningar om att slippa mobbning och total utfrysning) eller att låta popularitetspoängen gå före? Ska man aldrig växa ifrån skolhierarkin? Jag blir trött på allt nu.
varför finns det inga kvoter
för idioter?
16 augusti 2008
14 augusti 2008
Ganska snart.
it's something in the way you said
"I hate you cause you breath"
(The wildfire - Mando Diao)
Ehh. Egentligen vill jag ingenting med att skriva här idag. Förmodligen är det vill bara mitt behov av att ständigt hävda mig som samarbetar med mitt moderna internetberoende och min brist på idéer om saker att göra. Faktum är att allt egentligen händer, bara att jag är dålig på att märka det. Saker börjar få ett mönster igen, med jobb (som visserligen är så gott som slut för sommaren) vänner och kvällsrutiner. Ganska skönt. Kanske ett tecken på att jag saknar vardagen och skolan..
Eller, gör jag det?
Malin sa på träningen idag att Sofia gått någon kurs i matte och fysik för att förbereda sig, Johanna kollar scheman på nätet varje dag och vad gör jag? Köper lite suddgummin och blommiga kollegieblock på Wettergrens och hoppas på det bästa? Svar ja. Inte ens nervositeten har satt in på allvar ännu, trots att jag vet att den kommer. Rätt snart.
Ska jag vara ärlig så vet jag ju faktiskt ingenting.
Donnergymnasiet, natur, Göteborg. Intagingspoäng 295, min poäng 320. Kanske har jag en chans. Jag tänker i alla fall inte ge upp utan att kämpa. Det börjar om trettiotre minuter, nio timmar och sex dagar. Klara färdiga gå.
"I hate you cause you breath"
(The wildfire - Mando Diao)
Ehh. Egentligen vill jag ingenting med att skriva här idag. Förmodligen är det vill bara mitt behov av att ständigt hävda mig som samarbetar med mitt moderna internetberoende och min brist på idéer om saker att göra. Faktum är att allt egentligen händer, bara att jag är dålig på att märka det. Saker börjar få ett mönster igen, med jobb (som visserligen är så gott som slut för sommaren) vänner och kvällsrutiner. Ganska skönt. Kanske ett tecken på att jag saknar vardagen och skolan..
Eller, gör jag det?
Malin sa på träningen idag att Sofia gått någon kurs i matte och fysik för att förbereda sig, Johanna kollar scheman på nätet varje dag och vad gör jag? Köper lite suddgummin och blommiga kollegieblock på Wettergrens och hoppas på det bästa? Svar ja. Inte ens nervositeten har satt in på allvar ännu, trots att jag vet att den kommer. Rätt snart.
Ska jag vara ärlig så vet jag ju faktiskt ingenting.
Donnergymnasiet, natur, Göteborg. Intagingspoäng 295, min poäng 320. Kanske har jag en chans. Jag tänker i alla fall inte ge upp utan att kämpa. Det börjar om trettiotre minuter, nio timmar och sex dagar. Klara färdiga gå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
