Med smak av något nytt

toaletten, spegeln,

jag har stirrat färdigt i den

och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)

Jag gjorde precis en räd till köket och satte på tevatten, hällde upp lite av ett av mina favorittéer, grön chai, i en tesil och njöt av ångorna när vattnet slog mot bladen. Försökte få harmonin att lägga sig lite över paniken. Tänka på det blåa muminhuset i den lugna dalen och lugna, filosofiska strofer på finlandssvenska.
För här sitter jag nu. Och imorgon kommer alldeles för snart.

Det är svårt det här med gymnasiet. Från ungefär december i nian fram tills någon gång fram emot slutet av sommaren har samtalsämnet valet sakta kulminerat för att nu nå sin absoluta topp. Man försöker diskutera något annat, men oron för att göra fel, avundsjukan och nyfikenheten tar över och så är man tillbaka. Det går inte att förstå att det man pratat om i över ett halvår nu faktiskt ska hända på riktigt. Ett stort och på något sätt påhitteavgörande steg. Ett steg som på något sätt bara känts som ännu en övning, en uppgift man ska vara klar med till ett visst datum och gå igenom gemensamt och inte som något som faktiskt kommer att ändra en del av ens liv. Av mitt liv. Och ditt.
Och självklart går alla andras tankar också genom mitt huvud. Tänk om jag gjort fel.
Eller, tänk om jag gjort rätt, men så blir det fel.
Fel människor att krocka med, fel vanor och fel bussar att trängas på om mornarna.
Det är tyngre än man tror.

Idag satt jag på biblioteket i en timma och väntade på Jennie. Jag föröskte varva ett slitet exemplar av matematik B med Bob Hanssons Heja Världen (som jag läst säkert tio gånger innan) och slukade enkla filosofier mellan de linjära funktionerna. Det var skönt. Jag borde köpa en egen Heja Världen att ha under skolbänken, i sängen och på bussen. Kanske kan jag hjälpa människor runt mig med kloka citat? Eller så kan jag i alla fall tänka att jag gör det, och må lite bra.

Usch vad jag känner mig dum nu. Tänk om hela min klass tycker att jag är helt efterbliven när jag börjar prata om mumindalen, sjungande transvestiter och estradpoesi istället för...ja, vad det nu kan vara. Undrar just vilken stämpel som är värst, socialthandikappad, alldeles för efter eller bara, kort och gott idiot. Hmm. Ful ingår nog i alla alternativen. Hmm. Vad är okej att ha på sig? Var går gränserna mellan tråkig, alldeles för alternativ och normal? Och vad vill jag egentligen vara? Hmm. Vad är viktigast nu när jag ska bli en mogen gymnasieelev? Att inte bry sig så enormt mycket om nya starka vänskapsband och fokusera på studierna (med förhoppningar om att slippa mobbning och total utfrysning) eller att låta popularitetspoängen gå före? Ska man aldrig växa ifrån skolhierarkin? Jag blir trött på allt nu.



varför finns det inga kvoter

för idioter?