trees are brown now
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Det här med bloggandet går verkligen upp och ned. Nu har alla cyberspace invånare fått vara utan mina små visdomsord i lite drygt en vecka, på gott och ont. Frukta dock inte. Jag överger er inte i första taget.
Idag är dan före dan före dopparedan som det heter. Jag är mycket nöjd trots att julmysfaktorn på 7 grader varmt och en eftermiddag vid datorn är rätt låg. Mina julklappar i år är mästerliga, kan jag upplysa alla lyckliga släktingar om, och de är klurigt och finurligt inslagna. Dessutom har jag och familjen hunnit med en del julbak sedan skolan slutade och jag föll i lovkoma. En skev men vacker pepparkaksmodell av muminhuset står nu på vårt ostämda piano.
Jag har, överhuvudtaget, en ganska lugn inställning till julfirande i år. Jag vet att julafton inte kommer att bli årets bästa dag precis, men jag ska göra det bästa av det och försöka att slappna av. Det kommer att bli jobbigt. Det kommer att bli klistrigt och klaustrobofiskt och findukat. I värsta fall ska jag fly in på mitt rum och andas i en fyrkant några minuter. Linnea har lärt mig. Dessutom ska jag passa på att få ut så mycket som möjligt av allt bra med julen, så här dagarna innan. Förutom det redan avklarade julklappsinköpen, julbaket och julklappsrimmen, så ska jag träffa mina vänner, se på gamla julkalendrar och vältra mig i århundradets bästa kolsyrade dryck: julmust.
Är det någon mer än jag som tycker att årets julklapp är ett mycket knepigt koncept? Varje år tjatas det om materialism och överkonsumtion, för att inte tala om det ganska slitna ordspråket "det är tanken som räknas". Ändå utses varje år den mest trendiga och behövliga prylen att gömma under granen. Helst dyraste varianten på bild i aftonbladet-expressen-gt. Det är ju så man undrar. Varför är inte kramen årets julklapp? Eller besöket på mormors ålderdomshem? Jag tänker på sanningen i Navid Modiris ord då han sjunger om den svenska ensamheten. Och vem ska egentligen trösta Gösta med...en platt-tv? Gps? Media är ett mysterium. Människor är ett mysterium. Och till skillnad från de i julavsnitten av Midsummer Murders, så finns inte lösningen gömd i ett lurigt vittnesmål eller en spegel på fel ställe. Lösningen finns bara hos de som vågar göra något.
För att övergå till en lite mer lustig fundering: igår lyssnade jag på en av familjens åttioelva julskivor, på en rättså överpampig version av Rudolph the Red Nosed Reindeer och följande tanke slog mig. Vem uppfann Rudolf? Många sångtexter är flummiga, och det finns ofta skäl att misstänka viss narkotikapåverkan hos författaren ifråga, men här snackar vi inte svår-pop utan folkvisa. Julfolkvisa, observera. Jag undrar nu: vem skrev låten? under vilka omständigheter? är den överhuvudtaget lämplig att behålla som trevlig trallsång? Nej, jag tänker inte söka på wikipedia. Ja, jag är intresserad av era åsikter. På tal om obehagligheter, såg jag ett avsnitt av gossip girl i veckan, driven av ren nyfikenhet och den naturliga instinkten att hänga med i vad folk pratar om. Jag säger bara: Huuuhhh...
Min lilla jullista:
*Har ätit mig sockerhög på skumtomtar (x)
*Har varit på finstämd julkonsert (x)
*Har shoppat på julmarknad (x)
*Har bakat fina pepparkakor (x)
*Har bakat fula pepparkakor (x)
*Har tagit med mig mat från ett julbord hem ( )
*Har klätt en julgran (x)
*Har klätt två julgranar (x)
*Har klätt tre julgranar ( )
*Har fått ett enda litet ynka god jul-sms ( )
*Har rimmat på julklappar (x)
22 december 2008
14 december 2008
Med hälsan i behåll
looks like christmas came early
for me
(Moving to New York - The Wombats)
Veckoslut igen och jag känner vissa symtom av skrivkramp. Det finns någon typ av rastlöshet i söndagkvällar, trots att man har fått sovmorgon av sin dramalärare imorgon, trots att alla arbeten är gjorda, att soffan är mjuk och att det finns clementiner hemma. Jag vet inte vad det beror på. Kanske mörkret? Den kommande veckan är ju trots allt årets svartaste. Långa nätter och dagar som tagit slut innan eleverna i Nv1B kommit ut ifrån skolan ens. Fast förmodligen ändå inte. Förmodligen är det något annat. Förmodligen går det att bota genom att fingra lite på mina finfina födelsedagspresenter. Och genom att äta några till skumtomtar.
Och idag hoppas jag verkligen på söndagmiddag. Det är något med mig och mat som går i perioder. Ibland är det bara så fruktansvärt gott att äta. Sålänge det är ordentligt och varsamt gjort så. Då kan jag känna att maten nästan är något fint. Färger och dofter och smaker. Ibland går det till och med så långt att jag mår lite dåligt när man lagar mat sådär slarvigt. Några billiga, äckliga kötbullar och färdigskurna potatisklyftor, säkert importerade. Bara pasta och wienerkorv. Bara rostade mackor när man kan äta riktig lunch! Oj vad jag svamlar nu. Hoppas verkligen att jag är påväg uppåt och kan tillåta mig själv lite nudelsoppa och knäckebröd imorgon. Utan att ha dukat ordentligt först.
Jag är också inne i en annan mindre kris. Den här veckan har jag tränat en gång. Ni som känner mig vet ju att standard är kanske fem gånger i veckan. En gång är inte okej. Jag har blivit helt seg i huvudet och är noll pepp på träningen imorgon. Hjälp? Tiden bara försvinner. Jag får börja ta med mitt sociala liv in på gymmet. Inte fika med vännerna längre utan gå ut och springa istället. Eller något.
for me
(Moving to New York - The Wombats)
Veckoslut igen och jag känner vissa symtom av skrivkramp. Det finns någon typ av rastlöshet i söndagkvällar, trots att man har fått sovmorgon av sin dramalärare imorgon, trots att alla arbeten är gjorda, att soffan är mjuk och att det finns clementiner hemma. Jag vet inte vad det beror på. Kanske mörkret? Den kommande veckan är ju trots allt årets svartaste. Långa nätter och dagar som tagit slut innan eleverna i Nv1B kommit ut ifrån skolan ens. Fast förmodligen ändå inte. Förmodligen är det något annat. Förmodligen går det att bota genom att fingra lite på mina finfina födelsedagspresenter. Och genom att äta några till skumtomtar.
Och idag hoppas jag verkligen på söndagmiddag. Det är något med mig och mat som går i perioder. Ibland är det bara så fruktansvärt gott att äta. Sålänge det är ordentligt och varsamt gjort så. Då kan jag känna att maten nästan är något fint. Färger och dofter och smaker. Ibland går det till och med så långt att jag mår lite dåligt när man lagar mat sådär slarvigt. Några billiga, äckliga kötbullar och färdigskurna potatisklyftor, säkert importerade. Bara pasta och wienerkorv. Bara rostade mackor när man kan äta riktig lunch! Oj vad jag svamlar nu. Hoppas verkligen att jag är påväg uppåt och kan tillåta mig själv lite nudelsoppa och knäckebröd imorgon. Utan att ha dukat ordentligt först.
Jag är också inne i en annan mindre kris. Den här veckan har jag tränat en gång. Ni som känner mig vet ju att standard är kanske fem gånger i veckan. En gång är inte okej. Jag har blivit helt seg i huvudet och är noll pepp på träningen imorgon. Hjälp? Tiden bara försvinner. Jag får börja ta med mitt sociala liv in på gymmet. Inte fika med vännerna längre utan gå ut och springa istället. Eller något.
11 december 2008
Vinterland.
Någon sorts gud måste det ju helt enkelt finnas när ett helt lätt snöfall drar in över staden - mitt på ens födelsedag.
8 december 2008
Mer hastigt, mindre lustigt
love will fill your lungs to sing along
(Relay Race - Billie the vision & the dancers)
Puuhh. Hej och hallå. Måste säga att det har varit en berg - och dalbanedag. Mycket ilska, en del självömkan, många skratt och en känsla av att innerst inne vara lite nöjd. Allt kommer att lösa sig. J’espère bien que toutes les choses que se passe dans ma vie va vraiment résoudre, som jag skrev i min franska dagbok igår. Fint språk det där ändå.
Att bero på franska så lider jag av mindre panik angående mina individuella val. Ojojoj. Varje gång jag tänker på det är det som om jag sugs in i ett stort svart hål som ingen studievägledare i världen kan hjälpa mig upp ur. Så många saker, så viktiga beslut, så oviktiga beslut, så många som inte vill säga till mig hur jag ska göra. Skolsystemet säger jag bara, finurligt men jävligt. Ibland, oftast på tåget hem, funderar jag på att revoltera mot mig själv och bara välja kurser som sångensemble och friluftsliv och sånt. Jag undrar just hur det kommer att gå om jag vågar.
Är det någon som håller med om att lussebullen lätt tar hem priset som bästa bulle? Alltså, bättre bakverk får man ju leta efter. Det är gott, speciellt, det har russin på toppen och är dessutom alldeles gult mitt i allt vintrigt. Åhh vad gott. Jag skulle förmodligen kunna leva på lussebullar, clementiner och apotekarens julmust hela december. Fast jag skulle nog inte må så bra. Människor som min tränare och min mamma skulle irritera sig. Men jag säger att jag skulle kunna, gott folk, och jag är ganska säker på min sak.
Imorgon ska jag köpa mina nästan första julklappar. När mina pengar tar slut får ni småkakor allihop.
(Relay Race - Billie the vision & the dancers)
Puuhh. Hej och hallå. Måste säga att det har varit en berg - och dalbanedag. Mycket ilska, en del självömkan, många skratt och en känsla av att innerst inne vara lite nöjd. Allt kommer att lösa sig. J’espère bien que toutes les choses que se passe dans ma vie va vraiment résoudre, som jag skrev i min franska dagbok igår. Fint språk det där ändå.
Att bero på franska så lider jag av mindre panik angående mina individuella val. Ojojoj. Varje gång jag tänker på det är det som om jag sugs in i ett stort svart hål som ingen studievägledare i världen kan hjälpa mig upp ur. Så många saker, så viktiga beslut, så oviktiga beslut, så många som inte vill säga till mig hur jag ska göra. Skolsystemet säger jag bara, finurligt men jävligt. Ibland, oftast på tåget hem, funderar jag på att revoltera mot mig själv och bara välja kurser som sångensemble och friluftsliv och sånt. Jag undrar just hur det kommer att gå om jag vågar.
Är det någon som håller med om att lussebullen lätt tar hem priset som bästa bulle? Alltså, bättre bakverk får man ju leta efter. Det är gott, speciellt, det har russin på toppen och är dessutom alldeles gult mitt i allt vintrigt. Åhh vad gott. Jag skulle förmodligen kunna leva på lussebullar, clementiner och apotekarens julmust hela december. Fast jag skulle nog inte må så bra. Människor som min tränare och min mamma skulle irritera sig. Men jag säger att jag skulle kunna, gott folk, och jag är ganska säker på min sak.
Imorgon ska jag köpa mina nästan första julklappar. När mina pengar tar slut får ni småkakor allihop.
7 december 2008
Musikreflektioner och fortsatt tankegång.
all I know is there's something new real near
(2008 - Hello Saferide)
Jag räknade just antalet skivor på den lilla hyllan ovanför mitt skrivbord på mitt rum och fick det till 43 stycken. Jag har säkert 20 till på svalvägen. Plus alla som jag inte behöver köpa själv eftersom de står i den stora skivhyllan i vardagsrummet hos pappa. The Smiths, The Cardigans, minst halva Kent-samlingen, Jenny Wilson, U2, Depeche Mode och en massa andra guldkorn. Hm. Jag kan nog faktiskt se mig själv som en riktig och ärlig supporter av musikbranshen. Känns ju helt okej.
Alldeles nyss tog jag fram familjens varmaste tjänare, den tysta miljövänliga dammsugaren, ur städskåpet och körde en rejäl runda i mitt lilla rum på andra våningen. Sedan rensade jag skrivbordet, tände de tre ljusen på den rosa blomtallriken från indiska och la Hello Saferides senaste i skivspelaren. Jag önskar jag hade en kamera, så skulle ni få se hur fint jag har det. På skrivbordet ligger två mycket små skruvmejslar bara för att. Kanske för att fullborda estetiken i det hela.
Jag blev också riktigt glad när jag längst ned i den eviga pappershög som tenderar att uppstå i min närhet hittade Billie the visions spelschema ifrån emmabodafestivalen med ett tunt, grönt rebellhjärta och Lars signatur längst ned. Fjorton sånger som kändes lite närmre än vad sommarkvällar vanligtvis gör första veckan i december. Speciellt om man ägnade gårdagen åt att i sex timmar i sträck sitta och fundera på franska verb, energiargumentationer, musikhistoria på engelska och annat som skolan tycker är lämpligt för mig att göra på helgerna. Resultatet blev förmodligen inte ens bra. Saker gör mig så trött. Och jag har inga pengar till att köpa te.
Om fem eller fyra dagar fyller jag sexton. Beror lite på hur man räknar och så. I USA har man stora sweet-sixteen-kalas har jag sett på tv. Mitt liv är nog lite mindre glamoröst än livet på andra sidan atlanten. Jag är nöjd sålänge jag får en lussebulle och en kram. Kanske lite frost på morgonen också. Jag har ringt alla släktingar med något litet undantag för de som kanske har bråkat och jag har bestämt med pappa att vi ska äta soppa, att jag kanske kommer sent för att jag ska skriva uppsats i skolan. Men egentligen vill jag inte bli äldre hela tiden. Jag vill gärna upptäcka nya saker och så, men fylla år känns meningslöst redan efter femton gånger. Alltså, jag förstår de som vill fylla arton och gå ut och festa. Jag förstår alla som skaffar falsklegg och frågar kusiner om de kan köpa ut på systemet, som känner att de inte får någon respekt för att de är för små. Alla som längtar ut i livet som det heter. För mig....jag vet inte. Jag tycker om filosofi och poesi och sånt utan åldersgräns. Och när livet nu fungerar så att man måste växa upp, så måste man väl inte göra det enligt normerna? Jag kommer nog att hoppa i vattenpölar när jag är 57. Jag har pratat och försökt få respekt sedan jag fyllde tolv ungefär. Och livet är ju hela tiden. Jag tror inte att det lönar sig att längta tills det ska börja.
(2008 - Hello Saferide)
Jag räknade just antalet skivor på den lilla hyllan ovanför mitt skrivbord på mitt rum och fick det till 43 stycken. Jag har säkert 20 till på svalvägen. Plus alla som jag inte behöver köpa själv eftersom de står i den stora skivhyllan i vardagsrummet hos pappa. The Smiths, The Cardigans, minst halva Kent-samlingen, Jenny Wilson, U2, Depeche Mode och en massa andra guldkorn. Hm. Jag kan nog faktiskt se mig själv som en riktig och ärlig supporter av musikbranshen. Känns ju helt okej.
Alldeles nyss tog jag fram familjens varmaste tjänare, den tysta miljövänliga dammsugaren, ur städskåpet och körde en rejäl runda i mitt lilla rum på andra våningen. Sedan rensade jag skrivbordet, tände de tre ljusen på den rosa blomtallriken från indiska och la Hello Saferides senaste i skivspelaren. Jag önskar jag hade en kamera, så skulle ni få se hur fint jag har det. På skrivbordet ligger två mycket små skruvmejslar bara för att. Kanske för att fullborda estetiken i det hela.
Jag blev också riktigt glad när jag längst ned i den eviga pappershög som tenderar att uppstå i min närhet hittade Billie the visions spelschema ifrån emmabodafestivalen med ett tunt, grönt rebellhjärta och Lars signatur längst ned. Fjorton sånger som kändes lite närmre än vad sommarkvällar vanligtvis gör första veckan i december. Speciellt om man ägnade gårdagen åt att i sex timmar i sträck sitta och fundera på franska verb, energiargumentationer, musikhistoria på engelska och annat som skolan tycker är lämpligt för mig att göra på helgerna. Resultatet blev förmodligen inte ens bra. Saker gör mig så trött. Och jag har inga pengar till att köpa te.
Om fem eller fyra dagar fyller jag sexton. Beror lite på hur man räknar och så. I USA har man stora sweet-sixteen-kalas har jag sett på tv. Mitt liv är nog lite mindre glamoröst än livet på andra sidan atlanten. Jag är nöjd sålänge jag får en lussebulle och en kram. Kanske lite frost på morgonen också. Jag har ringt alla släktingar med något litet undantag för de som kanske har bråkat och jag har bestämt med pappa att vi ska äta soppa, att jag kanske kommer sent för att jag ska skriva uppsats i skolan. Men egentligen vill jag inte bli äldre hela tiden. Jag vill gärna upptäcka nya saker och så, men fylla år känns meningslöst redan efter femton gånger. Alltså, jag förstår de som vill fylla arton och gå ut och festa. Jag förstår alla som skaffar falsklegg och frågar kusiner om de kan köpa ut på systemet, som känner att de inte får någon respekt för att de är för små. Alla som längtar ut i livet som det heter. För mig....jag vet inte. Jag tycker om filosofi och poesi och sånt utan åldersgräns. Och när livet nu fungerar så att man måste växa upp, så måste man väl inte göra det enligt normerna? Jag kommer nog att hoppa i vattenpölar när jag är 57. Jag har pratat och försökt få respekt sedan jag fyllde tolv ungefär. Och livet är ju hela tiden. Jag tror inte att det lönar sig att längta tills det ska börja.
3 december 2008
Istället för Merci-choklad
time time time
see what's become of me
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Ett allmänt tips till alla som vill satsa på en lyckad look en vanlig onsdag: satsa inte på att bli mig.
Jag vaknade imorse och insåg att jag hade världens fetaste hår och att jag inte hade tid att duscha rent det. Redan där hade det börjat. När jag sedan skulle sätta upp det gudsförgätna håret i en knut, upptäckte jag till min förfäran att jag såg ut precis som Klas i årets julkalender "Skägget i brevlådan" (ja, jag har sett alla tre avsnitten och tycker att barnprogram stimulerar mitt intellekt). Jag såg ut som en man! Och inte bara det, jag såg ut som en man med fusk-backslick. Absolut inte okej. Då fick jag en snilleblixt. Smink är kvinnligt. Jag gör mitt bästa med mascara - och rougeborstarna och dagen är räddad. Alltså, redan där borde jag som ni förstår bara ha struntat i mitt hår och gått till tåget. Men icke. Istället fick jag tillbringa hela min väg till skolan med att med hjälp av mina tumvantar liksom dutta bort delar av den rödbruna färgen från kinderna. Jag kände mig som Bridget Jones i andra filmen, när hon är på den viktiga advokatmiddagen och har sminkat sig i bilen påväg dit. Ingen vacker syn.
Annars går det framåt. Jag har satt mig själv på en anti-förkylningskur som utgörs av citrusfrukter och, enligt Julia, livsfarliga hostmedecintabletter. Kanske lite kramar skulle göra susen också. Och lite mer jul! Jag är jättesugen på att köpa presenter, baka och lyssna på familjens årliga favorit; dubbel cd:n Absolut Christmas. För att inte tala om julkalendern! Hohoho, riktigt, riktigt mysigt faktiskt. Nu när det faktiskt är december och tiden har kommit ikapp.
Jag måste bara passa på lite snabbt, innan tröttheten slår till och jag måste lyssna på min nya skiva och sova, att tacka alla underbara människor för deras existens. Självklart Steff, min pojke och älsk som räddar mig hela tiden. Julia och Jennie som vill komma hit nästa vecka och skratta tills vi får ont i huvudet. Sofia som köpter te till mig i skolcafét när jag hostat så mycket på natten. Malin som är bitter på de nya fjortisarna i laget. Ella, Klara, Linnea och alla andra som sätter guldkant på vardagen. Filip och Salle som bara vill dricka te och prata för att ord kan vara så bra. Richard som har hittat trafiktrolle på youtube och min finfina fabulösa familj. Tack...
...det där kändes lite som ett oscarstal. Coolt.
see what's become of me
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Ett allmänt tips till alla som vill satsa på en lyckad look en vanlig onsdag: satsa inte på att bli mig.
Jag vaknade imorse och insåg att jag hade världens fetaste hår och att jag inte hade tid att duscha rent det. Redan där hade det börjat. När jag sedan skulle sätta upp det gudsförgätna håret i en knut, upptäckte jag till min förfäran att jag såg ut precis som Klas i årets julkalender "Skägget i brevlådan" (ja, jag har sett alla tre avsnitten och tycker att barnprogram stimulerar mitt intellekt). Jag såg ut som en man! Och inte bara det, jag såg ut som en man med fusk-backslick. Absolut inte okej. Då fick jag en snilleblixt. Smink är kvinnligt. Jag gör mitt bästa med mascara - och rougeborstarna och dagen är räddad. Alltså, redan där borde jag som ni förstår bara ha struntat i mitt hår och gått till tåget. Men icke. Istället fick jag tillbringa hela min väg till skolan med att med hjälp av mina tumvantar liksom dutta bort delar av den rödbruna färgen från kinderna. Jag kände mig som Bridget Jones i andra filmen, när hon är på den viktiga advokatmiddagen och har sminkat sig i bilen påväg dit. Ingen vacker syn.
Annars går det framåt. Jag har satt mig själv på en anti-förkylningskur som utgörs av citrusfrukter och, enligt Julia, livsfarliga hostmedecintabletter. Kanske lite kramar skulle göra susen också. Och lite mer jul! Jag är jättesugen på att köpa presenter, baka och lyssna på familjens årliga favorit; dubbel cd:n Absolut Christmas. För att inte tala om julkalendern! Hohoho, riktigt, riktigt mysigt faktiskt. Nu när det faktiskt är december och tiden har kommit ikapp.
Jag måste bara passa på lite snabbt, innan tröttheten slår till och jag måste lyssna på min nya skiva och sova, att tacka alla underbara människor för deras existens. Självklart Steff, min pojke och älsk som räddar mig hela tiden. Julia och Jennie som vill komma hit nästa vecka och skratta tills vi får ont i huvudet. Sofia som köpter te till mig i skolcafét när jag hostat så mycket på natten. Malin som är bitter på de nya fjortisarna i laget. Ella, Klara, Linnea och alla andra som sätter guldkant på vardagen. Filip och Salle som bara vill dricka te och prata för att ord kan vara så bra. Richard som har hittat trafiktrolle på youtube och min finfina fabulösa familj. Tack...
...det där kändes lite som ett oscarstal. Coolt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
