looks like christmas came early
for me
(Moving to New York - The Wombats)
Veckoslut igen och jag känner vissa symtom av skrivkramp. Det finns någon typ av rastlöshet i söndagkvällar, trots att man har fått sovmorgon av sin dramalärare imorgon, trots att alla arbeten är gjorda, att soffan är mjuk och att det finns clementiner hemma. Jag vet inte vad det beror på. Kanske mörkret? Den kommande veckan är ju trots allt årets svartaste. Långa nätter och dagar som tagit slut innan eleverna i Nv1B kommit ut ifrån skolan ens. Fast förmodligen ändå inte. Förmodligen är det något annat. Förmodligen går det att bota genom att fingra lite på mina finfina födelsedagspresenter. Och genom att äta några till skumtomtar.
Och idag hoppas jag verkligen på söndagmiddag. Det är något med mig och mat som går i perioder. Ibland är det bara så fruktansvärt gott att äta. Sålänge det är ordentligt och varsamt gjort så. Då kan jag känna att maten nästan är något fint. Färger och dofter och smaker. Ibland går det till och med så långt att jag mår lite dåligt när man lagar mat sådär slarvigt. Några billiga, äckliga kötbullar och färdigskurna potatisklyftor, säkert importerade. Bara pasta och wienerkorv. Bara rostade mackor när man kan äta riktig lunch! Oj vad jag svamlar nu. Hoppas verkligen att jag är påväg uppåt och kan tillåta mig själv lite nudelsoppa och knäckebröd imorgon. Utan att ha dukat ordentligt först.
Jag är också inne i en annan mindre kris. Den här veckan har jag tränat en gång. Ni som känner mig vet ju att standard är kanske fem gånger i veckan. En gång är inte okej. Jag har blivit helt seg i huvudet och är noll pepp på träningen imorgon. Hjälp? Tiden bara försvinner. Jag får börja ta med mitt sociala liv in på gymmet. Inte fika med vännerna längre utan gå ut och springa istället. Eller något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar