Musikreflektioner och fortsatt tankegång.

all I know is there's something new real near

(2008 - Hello Saferide)

Jag räknade just antalet skivor på den lilla hyllan ovanför mitt skrivbord på mitt rum och fick det till 43 stycken. Jag har säkert 20 till på svalvägen. Plus alla som jag inte behöver köpa själv eftersom de står i den stora skivhyllan i vardagsrummet hos pappa. The Smiths, The Cardigans, minst halva Kent-samlingen, Jenny Wilson, U2, Depeche Mode och en massa andra guldkorn. Hm. Jag kan nog faktiskt se mig själv som en riktig och ärlig supporter av musikbranshen. Känns ju helt okej.

Alldeles nyss tog jag fram familjens varmaste tjänare, den tysta miljövänliga dammsugaren, ur städskåpet och körde en rejäl runda i mitt lilla rum på andra våningen. Sedan rensade jag skrivbordet, tände de tre ljusen på den rosa blomtallriken från indiska och la Hello Saferides senaste i skivspelaren. Jag önskar jag hade en kamera, så skulle ni få se hur fint jag har det. På skrivbordet ligger två mycket små skruvmejslar bara för att. Kanske för att fullborda estetiken i det hela.

Jag blev också riktigt glad när jag längst ned i den eviga pappershög som tenderar att uppstå i min närhet hittade Billie the visions spelschema ifrån emmabodafestivalen med ett tunt, grönt rebellhjärta och Lars signatur längst ned. Fjorton sånger som kändes lite närmre än vad sommarkvällar vanligtvis gör första veckan i december. Speciellt om man ägnade gårdagen åt att i sex timmar i sträck sitta och fundera på franska verb, energiargumentationer, musikhistoria på engelska och annat som skolan tycker är lämpligt för mig att göra på helgerna. Resultatet blev förmodligen inte ens bra. Saker gör mig så trött. Och jag har inga pengar till att köpa te.

Om fem eller fyra dagar fyller jag sexton. Beror lite på hur man räknar och så. I USA har man stora sweet-sixteen-kalas har jag sett på tv. Mitt liv är nog lite mindre glamoröst än livet på andra sidan atlanten. Jag är nöjd sålänge jag får en lussebulle och en kram. Kanske lite frost på morgonen också. Jag har ringt alla släktingar med något litet undantag för de som kanske har bråkat och jag har bestämt med pappa att vi ska äta soppa, att jag kanske kommer sent för att jag ska skriva uppsats i skolan. Men egentligen vill jag inte bli äldre hela tiden. Jag vill gärna upptäcka nya saker och så, men fylla år känns meningslöst redan efter femton gånger. Alltså, jag förstår de som vill fylla arton och gå ut och festa. Jag förstår alla som skaffar falsklegg och frågar kusiner om de kan köpa ut på systemet, som känner att de inte får någon respekt för att de är för små. Alla som längtar ut i livet som det heter. För mig....jag vet inte. Jag tycker om filosofi och poesi och sånt utan åldersgräns. Och när livet nu fungerar så att man måste växa upp, så måste man väl inte göra det enligt normerna? Jag kommer nog att hoppa i vattenpölar när jag är 57. Jag har pratat och försökt få respekt sedan jag fyllde tolv ungefär. Och livet är ju hela tiden. Jag tror inte att det lönar sig att längta tills det ska börja.