Kalas och dålig kondition.

hela världens hunger samlad i mig

(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)

Det här är mitt absolut busigaste inlägg någonsin. Jag sitter nämligen i det lilla, trånga utrymmet bakom butiken och skriver. Jag bloggar med andra ord på jobbet. Otroligt lurigt. Men jag kände att jag det måste ha gått tre evigheter sedan jag sist var aktiv på internet, för så mycket har hänt.

För det första har skolan börjat. Allt är bra. Det kändes så otroligt skönt efter första dagen, eller kanske efter första veckan, när allting bara släppte.
Jag blev lugn när jag insåg att jag tycker om faktiskt alla i klassen. Självklart kommer vi att bråka och konkurera med varandra. Men jag är tillräckligt naiv för att inte tänka på det nu.
NV1B.
Jag måste bara lära mig att säga det utan att det känns som en del av någon annans liv.
Själva skolan verkar också vara det som passar mig. Sålänge inlärningsmetoderna inte blir alltför frisläppta så kommer allt förmodligen att ordna sig. Vi börjar läsa enligt schema på måndag.... (to be continued)

Innebandyn har också dragit igång och om en vecka ska jag spela cup med damerna. Är jag i form? Svar nej. Jag misstänker att jag är en såndär människotyp som bara är vältränad när jag inte har möjlighet att visa det. Synd för alla andra som går miste om en proffs som jag, liksom.
Låt oss bara hoppas att världen är på lite bra humör nästa lördag, så att jag inte ramlar över sargen eller snubblar över mig själv på planen. Man ska vara försiktig med sånnadär farliga bollsporter.

Förra helgen var intensiv, med middag och övernattning hos Rebecca och långpromenader kors och tvärs genom staden. Den nuvarande verkar inte bli mycket bättre. Som jag skrev tidigare, så jobbar jag idag med att inventera butiken, vilket för min del går ut på att knappa in siffror i Excel, eftersom ingen utav de andra antställda besitter sådana kunskaper. Jag är på rad 690 och mina ögon gör lite ont. Någon borde ge mig en kaka. När jag är klar här ska jag fixa i ordning mig själv så gott det går för att sedan gå/åka hem till Salle på artonårskalas. Jag har köpt den sötaste presenten och skrivit en födelsedagshaiku. Tyvärr kan jag bara stanna där ett par timmar, eftersom mamma bestämt att vi ska ha kräftskiva hemma ikväll. Skaldjur är obehagliga. De går så fult.

Som tur är så har min inovativa familj kommit på att vi ska arrangera med en projektor och filmduk på altanen och ha "Att angöra en brygga" i bakgrunden under middagen. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Idag springer Julia tjejmilen! Jag vill att alla ska ge sitt stöd till henne och sörja lite för att jag inte är med.

Byxor + tyll

Jag lovade och jag gjorde. Bilden är alltså från tisdag förra veckan när vi tog bilderna med Lollos kläder.

Ge nu Lousie Waern ordentligt med konstruktiv (obs, helst trevlig) kritik för hennes konst.

Jag tycker i alla fall att hon är jätteduktig.

Med smak av något nytt

toaletten, spegeln,

jag har stirrat färdigt i den

och vem blir inte ful i 60 watts ljus?

(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)

Jag gjorde precis en räd till köket och satte på tevatten, hällde upp lite av ett av mina favorittéer, grön chai, i en tesil och njöt av ångorna när vattnet slog mot bladen. Försökte få harmonin att lägga sig lite över paniken. Tänka på det blåa muminhuset i den lugna dalen och lugna, filosofiska strofer på finlandssvenska.
För här sitter jag nu. Och imorgon kommer alldeles för snart.

Det är svårt det här med gymnasiet. Från ungefär december i nian fram tills någon gång fram emot slutet av sommaren har samtalsämnet valet sakta kulminerat för att nu nå sin absoluta topp. Man försöker diskutera något annat, men oron för att göra fel, avundsjukan och nyfikenheten tar över och så är man tillbaka. Det går inte att förstå att det man pratat om i över ett halvår nu faktiskt ska hända på riktigt. Ett stort och på något sätt påhitteavgörande steg. Ett steg som på något sätt bara känts som ännu en övning, en uppgift man ska vara klar med till ett visst datum och gå igenom gemensamt och inte som något som faktiskt kommer att ändra en del av ens liv. Av mitt liv. Och ditt.
Och självklart går alla andras tankar också genom mitt huvud. Tänk om jag gjort fel.
Eller, tänk om jag gjort rätt, men så blir det fel.
Fel människor att krocka med, fel vanor och fel bussar att trängas på om mornarna.
Det är tyngre än man tror.

Idag satt jag på biblioteket i en timma och väntade på Jennie. Jag föröskte varva ett slitet exemplar av matematik B med Bob Hanssons Heja Världen (som jag läst säkert tio gånger innan) och slukade enkla filosofier mellan de linjära funktionerna. Det var skönt. Jag borde köpa en egen Heja Världen att ha under skolbänken, i sängen och på bussen. Kanske kan jag hjälpa människor runt mig med kloka citat? Eller så kan jag i alla fall tänka att jag gör det, och må lite bra.

Usch vad jag känner mig dum nu. Tänk om hela min klass tycker att jag är helt efterbliven när jag börjar prata om mumindalen, sjungande transvestiter och estradpoesi istället för...ja, vad det nu kan vara. Undrar just vilken stämpel som är värst, socialthandikappad, alldeles för efter eller bara, kort och gott idiot. Hmm. Ful ingår nog i alla alternativen. Hmm. Vad är okej att ha på sig? Var går gränserna mellan tråkig, alldeles för alternativ och normal? Och vad vill jag egentligen vara? Hmm. Vad är viktigast nu när jag ska bli en mogen gymnasieelev? Att inte bry sig så enormt mycket om nya starka vänskapsband och fokusera på studierna (med förhoppningar om att slippa mobbning och total utfrysning) eller att låta popularitetspoängen gå före? Ska man aldrig växa ifrån skolhierarkin? Jag blir trött på allt nu.



varför finns det inga kvoter

för idioter?

Sommarbild.

Way out west 08

nej, jag mår inte dåligt

gör Gustaf?

Ganska snart.

it's something in the way you said
"I hate you cause you breath"

(The wildfire - Mando Diao)


Ehh. Egentligen vill jag ingenting med att skriva här idag. Förmodligen är det vill bara mitt behov av att ständigt hävda mig som samarbetar med mitt moderna internetberoende och min brist på idéer om saker att göra. Faktum är att allt egentligen händer, bara att jag är dålig på att märka det. Saker börjar få ett mönster igen, med jobb (som visserligen är så gott som slut för sommaren) vänner och kvällsrutiner. Ganska skönt. Kanske ett tecken på att jag saknar vardagen och skolan..

Eller, gör jag det?
Malin sa på träningen idag att Sofia gått någon kurs i matte och fysik för att förbereda sig, Johanna kollar scheman på nätet varje dag och vad gör jag? Köper lite suddgummin och blommiga kollegieblock på Wettergrens och hoppas på det bästa? Svar ja. Inte ens nervositeten har satt in på allvar ännu, trots att jag vet att den kommer. Rätt snart.
Ska jag vara ärlig så vet jag ju faktiskt ingenting.
Donnergymnasiet, natur, Göteborg. Intagingspoäng 295, min poäng 320. Kanske har jag en chans. Jag tänker i alla fall inte ge upp utan att kämpa. Det börjar om trettiotre minuter, nio timmar och sex dagar. Klara färdiga gå.

Regn och fotomodeller.

fråga mig aldrig var jag kommer ifrån
fråga mig var jag är

(Hisingen luktar gräs - Navid Modiri och gudarna)


Det var mycket blött att åka moppe idag, och mycket farligt. Däcken hade inte något som helst grepp på vägen och jag var bara lite livrädd några gånger. Jaja. Vissa risker får man väl helt enkelt stå ut med när ens föräldrar och familj envisas med att bo på landet.
Precis som jag befarat kommer att få jobba två dagar till den här veckan, utöver igår. Det är väl inte så farligt egentligen, jag får både pengar till lite höstkläder och något att göra, men något tar ändå emot lite. Hmm...
Jag börjar väl få nog av sura tanter.

På torsdag börjar inomhusträningen igen (i alla fall för mig, förlåt till laget för mitt lilla inslag av otrohet) och ärligt talat känner jag mig faktiskt helt "fit-for-fight" som det heter. Sprang en faktiskt ganska snabb 5-6 kilometers runda med mamma igår och upptäckte att mina muskler faktiskt är relativt fräscha. Skönt. Dessutom har jag saknat innebandyn ganska mycket och kommer att njuta alla träningsminuter. Tror jag.

Louise Waern är en konstnär. Faktiskt.
Idag fick vi möjligthet att låna fotostudion på Aranäs och lekte i den hela dagen. Eller ja, lekte och lekte, vi fick faktiskt hålla oss ganska seriösa när bossen Lollo var på språng. Och faktiskt var det ju hennes kläder, hennes barn, som vi skulle jobba med.
Jag och Rebecca agerade modeller, Astrid var mästerfotograf. Steff fixade en del med ljuset och filmade. Alltihopa blev, till slut, otroligt bra. Om ni har tur kanske jag lägger upp någon av bilderna här, när vi är klara med att redigera bakgrunden (den "duk" som fanns i studion och som man använder som bakgrund hade slitits en hel termin och hade något mindre hål..).
Nu ska jag äta tomatsoppa och kanske se en muminfilm. Känns lite som om det är läge för det idag. Om jag orkar så skriver jag om och lägger upp lite bilder från Stockholmsturen som jag och Steff gjorde i förra veckan.
Puss och kram.

Skratt och idrottsprestationer

jag älskar mitt meningslösa liv
hur är ditt liv?

(I Stockholm - Lars Winnerbäck)

Förut hittade jag ett brev med mitt lånekort och ett lånekvitto i. Hade jag ens märkt att jag glömt kortet? Svar nej. Förmodligen ett tecken på att jag kommer att sluta mina dagar allt för tidigt i en ond cirkel av glömska.

Igår var Johanna, Julia och Jennie (aka J*4) här och spelade Rappakalja, drack te och åt dyr brownie från matglädjen i anneberg. Åh vad det var skönt att bara kunna träffa dem allihop samtidigt igen. Det var ett konstigt tryck på mig som bara släppte när vi satt och skrattade i min blåa soffa. Tillbaka på jorden, på något sätt. Tillbaka där jag ska vara.
Synd bara att efter lättnaden följde rädslan för att det ska gå för lång tid innan vi ses igen.

Idrotten ska ta över mitt liv den kommande veckan. Men tyvärr inte på ett särskilt hälsosamt sätt.
Det faller sig nämligen så, att de dagar som jag tänker lägga på att vila ut mig och göra mig mentalt redo att börja på världens hyper-gymnasieskola, är samma dagar som några gubbar i Moskva 2001 valde till de dagar då Kina skulle arrangera OS. Alltså kommer jag att kunna spendera exakt hur många minuter/timmar/dagar som helst framför tv:n. Dessutom regnar det friskt. Wiiho!

Tyvärr måste jag först spendera minst en dag till på Lady G och packa upp lådor. Dessutom ska jag också hinna med lite roligare saker, som riktiga träningar, fotografering med Lollos klänningar och, om saker går som nästan planerat, Skara sommarland och tältning. Och Timo på kulturkalaset!

En lycka i en kväll.

Han kom in på scenen och visste att han var en hjälte, en gud.
Klockan var ungefär elva på kvällen. Det var inte kallt. På scenen stod instrument belysta av något svagt blått sken, i bakgrunden syntes ett stort BD-märke.
Och jag grät.

Det gick inte att förstå, ens efter konserten, vad exakt det var som hade hänt. Efter sista låten (No time for us akustisk, Henrik själv på scen akompanjerad av gråtande fans) stod jag och alla runt mig bara kvar och stirrade. Ingen ville reagera. Allting var bara så konstigt och ogreppbart.
Sedan var jag trött och frös och gick smått stapplande iväg till en bil med Steffs mamma i och somnade där.

Jag har väl egentligen inte rätt att kalla mig själv extrem hängiven BD-tjej. Och jag vet faktiskt inte om jag vill titelera mig så heller. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte vill det. Det har trots allt, utan att jag märkt det själv, gått ett tag sedan jag la silverstjärnor och kajal på hyllan nu. Broder Daniel räddade aldrig mitt liv.
Och ändå.
Ändå var gårdagskvällen så enorm.

Det var Henriks falska toner och hans akustiska gitarr, det var bandets ärlighet, respekt och trots allt gläjde över vad de gjorde i och med hyllningskonserten till Anders, det var alla de melodier, alla de slingor som jag känner igen så väl och som jag så snabbt relaterar till. Det var en lycka. En lycka som varade i en kväll.

Nya intryck.

why can't you leave me tomorrow instead?

(Summercat - Billie the vision and the dancers)

Nu har jag kommit hem ifrån och överlevt min andra festival av tre den här sommaren. Åh, vad jag trots allt är glad. Vi såg en massa artister jag knappt minns namnet på, allt från små, söta blonda pianister till Jennies farliga favoritband Raised Fist och technoband som såg ut ungefär som bröderna fluff. Jag träffade massa roliga människor (några av dem kanske till och med kommer ihåg att de träffat mig efteråt...) och skrattade och sov på ett hårt liggunderlag.

Det fanns många höjdpunkter. Slagsmålsklubbens galna spelning där hela emmabodafestivalen dansade samtidigt och skrek till Kasta Sten, när jag och Lollo råkade gå ner från tältet och upptäckte världssöta sångerskan Nellie Mckay och blev jätteförtjusta, alla solstunder på Astrids picknickfilt och min stolthet när jag lyckades använda trangiaköket. Dock finns det inget som slår sista kvällen. Billie the vision-spelningen. Vi stod framme vid staketet och väntade en ganska kort timma. Allt var bra. Sedan exploderade det. Dans, skrik och glädje. Konserten var minst lika bra som den i Borlänge, om inte ännu bättre.

ALLT var bra.

Efteråt sprang jag, Lollo och en tjej vi träffat som senare visade sig heta Emma iväg för att köpa t-shirtar åt dem (jag hade ju redan min snygga från Peace and Love..) och sedan mot baksidan av scenen för att leta rätt på bandet. Vi hittade dem ganska omgående och vi pratade och kramade och blev signerade av (i alla fall då) världens bästa band. Jag fick ett bandets spelschema med Lars autograf på. Han ritade ett hjärta också. Iiihhh!

Sedan satt vi och lyssnade på Raised Fist (på behörigt avstånd visserligen) och åt muminkex och pratade tills vi frös så vi skakade i augustinatten.

När vi sedan kom hem visade de negativa sidorna sig lite. Jag var tvungen att paniktvätta alla kläder eftersom jag och Steff åker till Stockholm tidigt imorgon (gahh! jag som längtat så länge!) och det visade sig att någon hade snott både min och Steffs kamera. Då blev jag jättetrött och grät lite. Sedan gjorde det inte så mycket längre och nu är allt bra igen.

Det regnar ute och jag saknar J upphöjt i fyra. Fast lite mer Jennie (förlåt Johanna och Julia). Hon borde komma hem nu. Vi måste ju prestentera våra Skara Sommarland-planer och skratta och kanske snart ha en riktigt myskväll på min nybyggda inglasade altan. Det kommer att kännas konstigt att börja skolan utan dem.