Jag hatar Volvo.

Hur dömmer man människor?
Jag tror att alla har sina egna sätt där. Ingen låtsas om det, men alla gör det ändå. Jag kommer på mig själv ibland. För, egentligen kanske den där tjejen på stationen som kommenterar ens kläder med några viskningar och en fnysning, inte måste vara helt intelligensbefriad. Hon kanske bara inte tycker om....mig? Och dömmer människor på ett annat sätt, bara. Ser världen ur andra ögon. Ögon jag aldrig provat och inte förstår mig på, och som faktiskt irriterar mig, ja, så mycket att jag tycker att hon dömmer fel. Hur kan jag veta rätt och fel? Jag tror inte att det ens finns, det finns bara olika sätt att se saker. Så djup är jag idag. Om jag ens är det, för jag är bara förvirrad. Allmänt felplacerad. Fast rätt och fel fanns ju inte. Alltså är jag bara allmänt konstigt placerad om man ser det ur en viss vinkel.

Idag regnade det. Och jag kände mig dum, bara för att min gitarrväska ser lite rolig ut, och för att jag var den enda som inte tagit på mig långärmat. Ingen är visst särskilt naiv. Eller så tycker människor bara inte om att frysa. Jag har hört att man kan gå ner i vikt av att frysa. Men, man kan också gå ner i vikt av att basta. Lite motsägelsefullt.

Volvo. Jag rullar. Sveriges största bilföretag, som inte ens äger sig själva, utan ägs av Ford. Eller ägdes av Ford, tills nyss. Och nu ska de bli uppköpta igen. Av någon eller något. Jag hatar Volvo av tre enkla anledningar.
1.Företag som gör så mycket ändringar att det uppmärksammas i media, löper en storrisk att orsaka en fråga på våra nutidskryss i skolan. Nutidskryss i sin tur har en förmåga att sänka mitt betyg i samhällskunskap. Alltså: Jag hatar Volvo för uppmärksamheten.
2. Hur kan ett företag vara så dumt att det börjar bygga stora uppsvällda bilar(jag tror fortfarande att alla som har en XC90 går upp varje morgon och pumpar upp den med en cykelpump. Eller bäddmadrasspump, om de inte har cykel.) när både modet och förnuftet säger att man ska bidra till att rädda världen genom att bygga miljöbilar? Alltså: Jag hatar Volvo för idiotin.
3. Blå tåget är fult. Alltså: Jag hatar Volvo för att de inte kan anställa en smart chef till besöks- och PR avdelningen.

Mot tjejmilen!

Dagens äventyr hette Blodomloppet. Det hela började med att jag åt pasta hela dagen, för en nästan garanterad överlevnad. De borde stå på paketen. "För en nästan garanterad överlevnad av svinjobbiga saker". Jag, Julia Ling, och hennes vän Julia 2 tog tåget till Göteborg. Redan då uppstod problem, eftersom tåget kom till Kållered innan jag ens hittat dem, och då hade vi blivit lite panikslagna allihop. När vi kommit över det, hittat rätt spårvagn, och efter en del velande förbi firmafester i Slottskogen, kommit fram till starten hade jag hunnit bli lite nervös för det där "nästan" på pastapaketen. Efter några skivor vattenmelon som någon gudomlig människa stod och delade ut, så kändes det i alla fall lite bättre, och det bar av mot uppvärmning på äkta Friskis och Svettis manér. Julia Ling fattade ingenting, och jag och vännen Julia 2 skrattade lite åt hennes tafatta försök. Efter några schlagerlåtar och hoppande gjorde sig allvaret påminnt igen, iform av nedräkning och pangpangpang start!

Julia Ling flög iväg som en galning, och jag flög efter så gott jag kunde. Efter två kilometer blev det hemskt. Jag trodde aldrig jag skulle överleva(varför springer jag överhuvudtaget?), men någonstanns vid fyra och en halv kilometer fann jag någon obefintlig motivation och sprang som en galning in i mål. Förmodligen blev tiden usel, jag sprang verkligen segt de där dödliga kilometrarna. Efteråt kändes det i alla fall skönt, och vi ser nu framemot Tjejmilen, någon gång senare. Jag ska träna med Julia Ling hela sommaren, så jag klarar det utan att bli döende på vägen. Och så ska vi bilda ett lag, och få picknickkorg. Ordet picknick är kul. Jag kan inga andra ord med två "ck". I alla fall inte efter klockan nio på kvällen. Mycket av min redan klena intelligens försvinner då.

Påväg mot parkeringen efter loppet idag ritade jag hjärtan på asfalten, med vattnet som var kvar i min enorma vattenflaska. Vid det tredje hjärtat var det någon som ropade "Fint!" från en balkong. Då blev jag glad, för det var fint. Fint fint fint!

Jag vill så solrosor.
I want to live, where soul meets body

Bibliotekdagen.

Idag var det så varmt att när jag kom hem till Jennie var jag tvungen att ta av mig massa kläder, och bara ha på mig min klänning. Det var helt förfärligt. Speciellt som jag var tvungen att dölja mina ärr-prickiga ben under ett par hudfärgade strumpbyxor. Jag avskyr hudfärgade strumpbyxor, men jag avskyr mina ben ännu mer. Fast mest av allt avskyr jag dilemman. Tur att Jennie är snäll och lånar ut sina läskiga hudfärgade strumpbyxor i alla fall, för annars vet man aldrig hur det hade blivit. Inte ens jag mår nog särskilt bra av att mitt på stan bryta ihop någonstans, för att mina ben är för fula. Det är ju tragiskt.

Sommaren skrämmer mig lite. Man är så skrämmande omedveten under sommaren, hela årstiden känns som ett annat liv efteråt. Eller, så är det för mig i alla fall. Jag är rädd för det. För att göra alla overkliga sommarsaker, för hela friheten. Det borde jag inte vara. Jag borde vara glad och bara titta på moln. Kanske är jag inte mogen nog för sommaren. När blir jag det?
Och hur lagar man rebellhjärtan som bara krossats av tiden?

Jag lånade en Solja Krapu bok. Jag funderar på att idolförklara henne.

Citronpasta.

Jag gick hem från kyrkan idag, i takt till Mp3n. Jag rekommenderar inte State of The Ark som gå-hem-musik, de byter tempo alldeles för ofta. Det blev nästan intervallträning, där på trottoaren. Till sist kom jag hem i alla fall. Och sen jag gjorde det har Julia ringt mig två gånger och ändrat sig angående om vi ska springa alla de där varven i Kungsbackaskogen ikväll eller inte. Just nu ser det ut som om vi ska det. Det känns rätt jobbigt. Uschuschsuch.

Vår gräsmatta är grön nu. Den lyser grönt, nästan luktar grönt. Och är full av mördarsniglar, bruna. Tur att det inte är fläckiga i alla fall, fläckiga är värst.

Det var längesen jag hade tid till att inte göra någonting nu. Varför har jag ett behov av att inte göra någonting? Jag känner nästan inga andra människor som har det. Och just jag av alla människor, som gör så mycket saker som är regelbundna. Andra människor har ju tid till att inte göra någonting. Och de utnyttjar det inte! Ahh! Onödiga onödiga faktum, dumma dumma värld!

Igår åt jag citronpasta. Gott.

Och varför är jag ens vaken?

Varför känns det alltid som om man druckit mycket mer saft, när man druckig Fun-light? Hela magen känns just nu ( klockan 03:06 ) som en enda fun-light-boll. Jag tänker ofrånkomligt på Glitteringlys Sonja Krapu bok, med dikten med lightprodukterna som rullar som bara lightprodutker kan rulla. Hela jag blir förmodligen en lightprodukt snart, och börjar rulla runt här i Jennies lilla röda hus, mitt i natten. Vi har Harry Potter-night och ska se alla filmerna på en natt. Tyvärr kom vi inte igång innan halv elva, så vi är inte ens klara med nummer två.

Varför är jag ens vaken?

Jag borde vara fruktansvärt trött, eftersom jag hela veckan ställt upp som duktig värd för en av 24 finländska utbytesstudenter i fem dagar ( därav min frånvaro här ) och sprungit runt som en galning för att göra bästa möjliga intryck på "gästerna". Jag är totalt utsliten nu, förstås. Orkar inte alla en miljon krav. Bara det att jag, samma dag som vi tog ett ganska högtidligt avsked av våra finska gäster, skrev ett fysikprov på 12 A4 sidor,utan att riktigt vara vid medvetande, och sedan begav mig hit för att se på filmerna. Förmodligen får jag fusk-sova lite när Harry ska springa från varulven i tredje filmen. Det är ändå tråkigt.

Veckoslut.

Det värsta med elvanyheterna är att man inser att klockan faktiskt är elva, och att man fortfarande ligger i sängen, trots att dagen började för längesen. Förmodligen är det väl inte så många i min ålder som 1. Lyssnar på radio regelbundet(och då inte på någon kanal som bara spelar 50 Cent, 50 Cent och 50 Cents kusinbarn, som satsat på en karriär inom samma bransh) och 2. Vaknar vid åtta, nio tiden på helger och absolut inte sover klockan elva. Ändå ligger jag fortfarande i sängen när elvanyheterna börjar. Och när de slutar. Antingen är det tragik, eller så är jag bara lite lätt neurotisk.

Idag såg jag en nioåring som hade Cheep Monday-jeans på sig. Hur kan man ha jeans i dam/tonårs-storlek innan man ens slutat tredje klass? Jag blev riktigt skrämd. Fult var det också.

Från min altan är moln en spännande sak. Det är enkelt att bara låtsas att man har lite fantasi, och sedan ligga på rygg och berätta sagor för sig själv om alla molngubbar och molngummor man ser. Riktigt underhållande, i alla fall en söndag som den här. En solig söndag. En solig riktigt jävla tråkig söndag.
God Kväll.

Somrigt.

Jag undrar hur många liv solen har räddat. Det måste vara miljoner, mitt inräknat. Det är nästan löjligt hur glad man blir så fort det är sommar ute, och man kan cykla barfota eller sitta i gräset och ha klänning på sig. Och trots att det finns säkert massvis med biologiska förklaringar så tycker jag att solen förtjänar en hedersmedalj.
Jag köpte tushpennor igår, men ingen skrivbok, för affärerna tycker att man ska betala så fruktansvärt mycket för en sån. Jag skulle vilja ha en med blommor på, helst broderade, men de är allra dyrast. Ganska onödigt. Jag är ju faktiskt i behov av en skrivbok. Andra saker man är i behov av är inte så dyra. Som vatten, tillexempel. Vatten är en billig sak. Och nudlar. Varför kan då inte skrivböcker räknas in där? Är det inte essensielt nog? Tydligen inte. Så, idag fick jag använda tushpennorna på löspapper. Snart kommer det ligga sönderkladdade papper i hela mitt rum. Hjälp!

Vad är skillnaden mellan att andväna tiden, och att bara se den passera?


Jag tror att skillnade är att när man bara ser den passera tänker man på saker som vad det är för skillnad på att använda tid och på att se den passera, men när man använder tiden är man fullt upptagen av att använda den.
God kväll.