Sockerchock och indietoner.

You've got the answers
you've got the facts
but I know the truth

(Love and Youth - Jenny Wilson)


Det är måndagmorgon den sista augusti och jag har fallit nedför förnedringens sista trappsteg genom att för första gången i mitt liv ägna en timma åt webtv. Jag drack tropisk juice under tiden.
Det måste sägas att de senaste dagarna har varit aningen upp och ned. För det första bröt jag allt vad sockerrestruktioner heter och åt cirka två normala årsförbrukningar av glass inom loppet av tre dagar. På det tillkom lite lösgodis samt två bullar. För det andra åkte jag en regnig biltur till lager 157 utanför Borås, i jakt på något att ersätta mina trasiga byxor med. Tre uttröttande timmar och en fika senare hade jag hittat 0,00 byxor/jeans/något att ha på sig på underkroppen och fick nöja mig med att på en hel dag bara ha hittat två stycken baslinnen. De heter Johanna. På söndagen hade jag lite onda aningar och låg kvar i sängen rätt länge innan jag släpade mig upp till en morgonpromenad följt av familjedag på ullevi. Sportnörden inom mig var ändå lite lycklig över att få se Sverige vinna dubbelseger i finnkampen. Indienörden inom mig var tillfälligt mycket olycklig eftersom jag precis innan vi åkte hade upptäckt att min fina dröm om att vara med i göteborgs indiekör krossats till smulor av göteborgs innebandyförbund som lagt alla mina matcher på samma tider som körrepen.

Ändå hoppade jag på spårvagnen upp till chalmers för att träffa sjunga upp och träffa körfolket, vilket i morse visade sig vara ett mycket fint drag, eftersom jag på söndagmorgonen måste ha varit aningen borta. Jag läste fel på datumen. Nu är allt frid och fröjd och faktum är att min lycka över att jag inom de närmsta veckorna kommer att kunna börja kalla mig för körmedlem, överglänser det mesta.

Så nu i veckan börjar det där riktiga livet igen. Det nya schemat, som är ganska hanterbart och kom på mailen idag, drar igång efter en skolvecka med "introduktion i naturvetenskapligt tänkande" och lite paddlande på stora delsjön. Försäsongsträningen i innebandy är över och imorgon är det dags första riktiga träningstillfället i nya klubben Onsala ibk. Jag misstänker att jag kommer att göra bort mig, allt annat känns mest löjligt. Men jag ska ändå ta den här hösten med storm. Jag känner mig lite laddad.

Älgbiffar och gravitation.

when I lost myself and a different meaning
shot down and post, imagine although it's
hundreds of dreams
they can place around you

(No one sleeps when I'm awake - The sounds)

Idag gick jag min allra första dag i tvåan och kände mig lite stor jämfört med alla de nya ettorna. Mest kände jag mig trött. Men lite stor ändå. Lite vuxen. Och det kan väl jag behöva, som mindre än två år från min student sitter här utan varken jobb eller ens aningar om framtiden. Jag orkar inte tänka över mitt eget liv, det gör mig bara stressad. Förhoppningsvis blir den här veckan inte så hemsk i alla fall, i helgen blir det fullt upp och i veckan hinner jag träna så mycket jag vill.

Att bero på träning så tog jag mig ett litet steg närmare ett avklarat göteborgsvarv i helgen, när jag sprang midnattsloppet och märkte att min kropp faktiskt klarar av att springa en mil utan att jag är helt slut efteråt. Trots att jag väl inte gjorde någon topprestation, så kände jag mig ändå lite säkrare i mig själv. Som om jag utgjorde en lite större tyngd i löparskorna, liksom. Inte för att jag känner av den känslan något nämnvärt nu när jag, efter att ha ansträngt mig för att inte somna under eftermiddagen, sitter i soffan och är helt proppmätt på mammas älgfärsbiffar och en massa svampstuvning. Nu känner jag just tyngd i allmänhet. Min egen vikt i kilo gånger gravitationskraften på niokommaåttiotvå, så som det står i fysikboken.

Och jag känner mig lite som Hannah i Per Nilssons ungdomsböcker som sätter lappar över hela väggarna och undrar hur stor del av livet som går åt till att tänka på det. Jag ligger en bit över den normala procenten, det vill jag lova. Jag fastnar liksom till med jämna mellanrum, i nuet.

Och det sitter kvar...

gullholmen.

emmabodafestival.

familj.

havet vid hunnebo.

en julikväll.

växa.

norrländsk stillhet.

Tillfreds med hängmattor

kom och slå sönder mig värld
det är allt jag begär

(Flen/Paris - Kent)

Jag ska nu göra någonsorts upprustning av saker och ting här. Några korta saker kan jag nämligen konstatera rörande mitt tämligen ointressanta liv. 1. Jag gillar att skriva. Älskar det, vore kanske mer sanningsenligt. 2. Jag behöver skriva för att liksom orka med alla saker som händer i mitt liv och utanför det. 3. Vore det då inte en klok slutsats att rusta upp intressen som rör ordbubblande och formuleringsspottande? Svar: Jo. Därför, kära läsare, ber jag er att lite snällt knuffa på mig så att jag inte gör sådana här totalt onödiga hål i min blogg. Min blogg är en i syskonskaran av små knubbiga bebisar jag har och jag vill inte låta den lämnas alldeles övergiven. Jag vet att ni finns. Skriv en kommentar ibland. Kritisera mig, älska mig, skäll ut mig.

Men, jag ska lämna er ifred för nu. Istället kan jag stolt meddela att jag än så länge är helt odrabbad av allt vad skolångest heter. Jag har till och med, hör och häpna, mycket prydligt knåpat igenom några tal i matteboken, för att väcka hjärnan från koma. På mitt rum ligger en liten hög av nya, fina kollegieblock i återvunnet papper och en almanacka med regnbågsfärgade krokodiler. Jag blir inte stressad av att se på dem. Kanske har jag nått någonsorts mognadsnivå under mitt förmodligen mest filosofiska och lugna sommarlov hittills. Ja, för vad har jag egentligen gjort i sommar? Människor i min omgivning som är medvetna om hur mina dagar vanligvis ser ut, vet att jag inte har tid över särskilt ofta. Det finns så mycket som är mysigt att göra! Och i sommar var tanken att detta "göra" skulle bli ett sommarjobb i kombination med mitt nyaste träningsintresse, orientering. Men så fick jag inget jobb. Veckan innan sommarlovet slog det ned som en mindre sten i huvudet på mig, jag hade tio veckor av absolut ingenting framför mig. Det sätter väl skräck i vilken människa som helst. Så ni kan ju förstå lite hur jag, vanligvis sysselsatt med tre saker samtidigt, kände.

Om jag hade varit lite duktigare hade jag väl startat något projekt. Lärt mig sy utan att förstöra det jag har i händerna. Byggt magrutor. Skrivit en bok, blivit bäst på matlagning, engagerat mig i lokala föreningar. Men, jag är ju ändå bara jag. Och så här efteråt, när jag ser tillbaka på "tio veckor av ingenting", så innehåller de ganska mycket ändå. Precis som jag tänkt så höll jag igång med tränignen, om än inte lika intentsivt. Jag orienterade en del, precis som jag tänkt mig, ni borde prova denna grymt underskattade sport. Lera i skorna och pinnar i håret och frihet. Jag träffade mina vänner och min pojkvän, var på två festivaler, badade massvis i havet och blev solbränd. Men mest av allt har jag bara varvat ned. Jag tror att jag läst säkert 40 böcker under de veckor jag varit i olika sommarstugor, i hamockar, hängmattor och på picknickfiltar. Och det känns bra. Nu är jag med igen. Snart börjar innebandy och skola, friskis och svettis hade premiär för sitt höstschema igår. Kanske hittar jag på lite nya saker också, vem vet? :)