Fotograferingsfasa och halstabletter.

vilken färg har själen älskling?

(Pärlor - Kent)


Tisdagar har de senaste veckorna gjort en klar omkörning av måndagarna. Tisdag-jag-hatar-dig-tisdag-begreppet har liksom försvunnit i och med att onsdagen blev någon sorts extra helg där jag själv kan planera min tid. Rätt skönt att slippa meningslösheten. Däremot jobbigt att alltid känna sig stressad och otillräcklig på måndagar (en trend människor i min omgivning känt av?)
Jag rekommenderar i alla fall alla att på något sätt smita undan från att ha jobbiga onsdagar. Om du är en kaffe-latte-mamma med hög lön och jobb 75% av veckan - var ledig på onsdagen. Om du är en plågad gymnasieelev - slappna av i mitten på veckan. Det får positiva konsekenser. Bevisat av mig.

Jag överlevde skolfotot även i år, med viss möda och ansträngning i form av stela leenden, och är nu nöjd och glad tills nästa år. Det är ungefär som med tandläkarbesök, det här med skolfotodagen. Ve och fasa. Som tur var så var jag ändå glad hela dagen. Det var ett mycket skumt väder med regnbågar och solgnistor och mest för små paraplyer. Sådant tycker jag om.

Var också på gymmet och rodde galet i roddmaskinen med Julia och jämförde kalorier i olika halstabletter. Chockerande siffror. Visste ni att det bara skiljer ca 33 % på kalorimängden i såkallade sockerfira halstabletter och tablettaskar med ett innehåll bestående av 100 % godis? Sådant skrämmer mig. Det är ingen idé att försöka äta normalt. Allt är dödligt. Utom möjligtvis frukt (idag: ett äpple, en klementin och en banan).

Imorgon kommer sotaren hit till huset. Jag vet inte riktigt vad han kommer att hitta på. Anna säger att jag ska släppa in honom i huset, men det känns aningen riskabelt. Kan jag inte bara låtsas att jag sover och lyssna på morgonpasset i P3 hela morgonen? Kanske äta en mycket diskret havregrynsfrukost i ett mörkt kök och sedan slappna av när han tröttnat på att ringa på dörren?
Hmmm.. This is a complicated task. And I'm not sure that I'm really suited for it.

Det är löv under mina skor för de har en tygbotten. Det är blåsor i mina händer ifrån en träna-armarna-maskin på gymmet. Jag borde skriva en dikt om det.
Godnatt.

Poesi och tekniktrubbel

lost in their overcoats
waiting for the sunset

(Old friends - Simon & Garfunkel)

Söndagkväll är här igen, min mobiltelefon visar mig en ödesdiger "blue-screen-of-death" och jag är tjock på varma bullar. Simon & Garfunkel-skivan går varm på cd-spelaren. Jag tänker inte på min telefon egentligen. Alltså, den betyder ingenting. Eh. Tänkte bara att du som skickade ett sms nu någon gång under kvällen skulle veta att jag inte fått det och....jag vet inte.

I fredags var jag på Håkan Hellström på Liseberg,vilket redan borde ha framgått ganska tydligt. Nästan. Det var sjukt och fint och alla dansade och jag skrek. Som vanligt i extas efter en konsert som jag längtat till utan att veta om det. Sedan vaknade jag ganska tidigt på lördagen och besökte bokmässan tillsammans med Elisabeth och Klara. Kaosmysigt och Bob Hansson verkar vara en härlig människa. Jag hittade dessutom det som kan vara årets onödigaste, men finaste köp. Ett exemplar av "Stora boken om Mumin", med berättelseutdrag, dikter, sånger, serier, recept, listor och allt man kan önska sig. Eller, ja, allt man kan önska sig om man nu råkar vara en något tillskruvad femton snart sexton åring utan särskilt mycket mer än tankar. Till boken hittade jag också några pins med muminmotiv, bland annat en fantastisk gul knapp med Lilla My och texten "Vartenda knytt har rätt att vara ilsket"på. Sanna ord.

Sedan var jag trött och ensam och lite tragisk lördag kväll. Åt fullkornspasta, hostade och tävlade mot mig själv i frågesporter på svt för ingen var hemma. Jag somnade klockan tio.
Imorse jobbade jag i butiken med bara morgonpasset (obs, Bob Hansson igen! hjärta!) som sällskap och var förvånande effektiv. Om det nu är en fördel när man har timlön. Hm.
På kvällen åt jag bullar och drack äcklig mjölk som smakade kallt och barndom till och blev tjock. Och ganska glad.
På mitt skrivbord ligger en strut med polkagrisar. Jag ska äta av dem imorgon igen. De tar nog aldrig slut. Tack Björn.
Bredvid står gitarren med många sånger i. Det var ett tag sen jag spelade. Kanske ska jag ge mig på hippielåten som jag älskar att lyssna på på youtube..if you're going to san fransisco, remember to wear some flowers in your hair...
Ovanför står anteckningsböckerna. En har jag just stängt. Skrev en dikt om lyckotårar och den här hösten som har börjat.
Jag skrev inte om ensamma lördagar för de betyder ingenting.

Idag fick jag mail av Bissan från Kastlösa, fast egentligen kommer han ifrån Lund. Han skrev att de hade läst dikten jag skrivit om min gudsbild inför en fullsatt domkyrka därnere i skåne och att alla de nya konfirmanderna där hade valt att använda den. Det var ett fint brev. Nu ska jag sova.
Godnatt.

Det var en till dröm

tog mitt hjärta för tredje gången en höstfredag nu.

magi och skumkonfetti.

När alla clownerna

har gått från jobben

så visslar fåglarna i träden

det finns ingen poäng i att vara fri längre

För jag vet att den här natten kommer döda mig

Oh-oh ooh yeah

Om jag inte får va med dig

Klubbland

Folk säger att allt är för konsten

Inget för berömmelsen

Men ni ser ut som dockor i kulisser

Åh, vad jag saknar Ernst-Hugo...

för patetik är konst och konst är att förstå

Det har blivit svårt att älska,

när all kärlek lett till besvikelse

Och compadres

Lever på gränsen till förintelse

Och compadres, ni trodde man kunde svika kärlek

Oh-oh ooh yeah

Men det kan man inte

Jag vet att du är ledsen

Jag är ledsen med

För allt som är kvar är en dröm om vad kärlek kunde va

Jag läser aldrig Proust igen

För slutet gör för ont i mig

Slutet har just börjat mellan dig och mig

En saga, en längtan och ett nödvändigt slöseri

knyttet.

Långt bort var hemulerna med stora tunga steg

och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg

och knyttet tog av skorna och han suckade och sa:

hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

(Vem ska trösta knyttet? - Tove Jansson)

Bengans, världens bästa skivbutik, kommer nog att ruinera mig tillslut. Idag var jag på solig höstutflykt till majorna tillsammans med Richard och vi åt glass och slösade pengar på modern kultur. Jag köpte "Give up" med The Postal Service ( Ben Gibbards ursöta projekt "vid sidan av" Death cab for cutie), "Night falls over Kortedala" med Jens Lekman ( innehållandes min och Jennies förälskelse "I'm leaving you because I don't love you"), "Markusevangeliet" med Markus Krunegård och "Vem ska trösta knyttet?" inläst på cd i samma version som jag har på film (ja, jag köpte den till mig. Mumindalen är min förälskälse, melankoli, harmoni och tillflykt) Och människor frågar varför jag sover så bra? Hah! Det är ju bara Tove Jansson!Jag köpte dessutom en mycket prisvärd dubbelcd med Simon & Garfunkel, eftersom alla jag träffar tror att jag lyssnar på dem och jag tröttnat på att göra dem besvikna. Så råkar ju musiken vara väldigt vacker också...

Och på internet visar alla hemsidor vackra Afrika bilder för mig och mamma. Äntligen är det nästan bestämt att vi åker nästa höst. Jag ska längta så ofta jag hinner. Tänk bara, flodhästar!
Man tröttnar så fort på att se världen på film när man väl börjat känna den på rikigt. Vår Kina resa förra året är fortfarande något jag tänker på jätteofta. Förmodligen har jag aldrig fått så många intryck på en gång förut. Chocken har kanske lagt sig lagom tills nästa år...
Fast det blir nog Paris emellan. Och eventuellt charterresa, eller vad säger du Julia?
Imorgon ska jag lösa upp smarties i Klaras kök. Eller ja, jag antar att det blir köket, för det är väl där man förvarar diverse olika kärl och kökstermometrar även om man bor i majorna?

Och i helgen är det Håkan Hellström och bokmässan. September är bra mysigt ändå. Sålänge Håkan låter bli alla sina nya låtar och jag får prata med Bob Hansson och köpa onödiga pocketböcker.

Intervjuplanering och vackerhet.

oh take me back to the start

(The scientist - Coldplay)

Idag var det så otroligt vackert ute när jag skulle åka hem från Stefan, att jag höll på att ramla av mopeden vid ett flertal tillfällen. Först sken kvällssolen ikapp med löven precis när jag körde ut från villaområdet. Det liksom gnistrade! Sedan tycktes konturerna på alla ängar jag körde för bi extra skarpa, som när någon använt en redigeringsfunktion för att öka skärpan i en bild. Det såg magiskt ut. Oj om jag hade en kamera.

Vet ni hur svårt det är att tycka om att göra något man tvingas till att göra? Att skriva är ett av mina största fritidsintressen. Jag lägger tid här, i mina dagböcker, i anteckningsblock och olika worddokument. Men när skolan plötsligt vill att jag ska göra något så säger det bara stopp. Som när vi skulle skriva dikter i åttan och det enda jag kunde göra var att leka med bokstäver och ord som börjar på samma bokstav (jag tror t.ex Julia minns mitt melankoliska, inte allt för seriösa verk "om fåglar fryser fast" ur den blåa svenskaboken med katten och alla "jag ser dig" på olika språk på framsidan).
Nu ska vi skriva ett reportage om en person i vår klass och min första tanke var "Jaaa!, något jag tycker om". Jag är inte riktigt lika säker längre. Försökte komma på frågor att ställa till mitt stackars intervjuoffer Irwinder, men kom inte djupare än "äter ni indisk mat hemma?". Håhå jaja. Ibland kommer motgångar.

Såg filmen Hotel Rwanda igår hos Steff. Jag grät inte. Det gör jag mest till Titanic och Disney och sånt. Nej, jag satt bara och stirrade rätt in i bildskärmen och kände mig som den mest korkade, svenska människa som finns. Ibland tror jag att jag vet vad rättvisa är. Jag tror att jag tycker att det ska vara så och jag skriver artiklar och höjer rösten i diskussioner för min sak. Jag köper ekologiska kläder och fairtrade te och tänker som Bob Hansson: Heja världen.
Men jag är så feg. Och det spelar ingen roll att jag ätit ananas, vinddruvor och druckit kravmärkt saft idag, det spelar ingen roll att jag leker hälsosam och naturlig. Det går ändå inte att ändra på.

Helg och hårfärg.

Solen går ner bakom bergen på någon gammal skärgårdsö,
å Lou Reed lutar sig fram och viskar
”Navid, Navid, Navid, Navid så vill jag också dö”

(Om jag ska dö - Navid Modiri och Gudarna)

Jag tycker inte om uttrycket "Thank God it's friday". Men idag var det ganska skönt att komma hem från tåget, säga godnatt till lillasyster och dra på sig mjukisbyxorna. Tänka: Nu kan jag bara sitta här en stund. En lugn stund. Synd att jag borstat tänderna redan, annars hade jag gärna druckit mera te.

Idag fick jag ta fram mina allra absolut händigaste sidor för att färga Jennies hår gyllenbrunt. Hennes systrar sa att det var tråk-brun, jag sa naturligt. Naturligt brun. Det gick bra, om man bortser från att Jennie och Jennies badrum fick lite färg här och var. Sedan blev jag tjock på lösgodisdöskallar och popcorn. Vi såg "Tillsammans blir man mindre ensam" och kröp ihop i Jennies mammas fåtöljer. Jag försökte förklara att Audrey Tautou är snygg i ungefär varannan mening. Jennie gav igen med att säga att den-andra-franska skådespelaren var bättre. Och sedan skrattade vi och inga monster åt upp Jennie på hennes väg hem från pendeltåget jag skulle åka med.

Jag måste verkligen skaffa mig ett nyss bussblock. Mina krav är ganska höga, på storlek och tjocklek och så, och helst ska det vara fint. Mitt förra är slutskrivet och rödblommigt. Någon som vet var det nya finns? Så att jag bara kan köpa det?
Tyvärr så är det så mycket annat som jag måste köpa (skyller på vårat kommersiella samhälle).
Jag måste stödja skivindustrin och spendera en massa pengar på Bengans. Varje dag lägger en ny skivbutik ned, lägg en krona på cdskivorna! (typ. skit i det där med cancerfonder och sånt).
Jag måste betala Anna pengar för kläderna jag beställt ur en katalog.
Jag måste köpa nytt fritidskort. När man väl haft den en gång går det inte att klara sig utan.
Jag måste köpa onödiga sjalar och stickade strumpor.

Något som jag också skulle behöva köpa är varma skor, men oturligt nog så finns det bara skinnstövlar. Visserligen finns de i lite olika varianter, såsom höga, låga, skrynkliga, raka, platta, spetsiga, klackade och oklackade, men inte Johanna-anpassade. Varför finns det inget fint?
Jag får väl prata med mina vänner som går design och kräva framsteg på denna punkt. A Change we can believe in, som min världsmedborgar-frände Barack Obama säger.

Idag har jag ätit noll bananer. Jag har dock ätit tre äpplen och en liten kladdkaka med grädde.
Och nu ska jag lyssna på Navid Modiri.
Godnatt.

Tåg och bananer

Enough’s not enough,
I never ask why

(Song for sunshine - Belle & Sebastian)

Idag har jag ätit fyra bananer. Kanske borde jag byta namn på bloggen och ägna mig endast åt att dokumentera frukt. Det borde vara ett vinnande koncept, i alla fall om man ser till alla blogg-tipsare och blogg-coacher som förekommer överallt i media och ständigt tjatar om hur unikt allt ska vara. Jag undrar just hur unika de känner sig när de läser sina egna tips i någon annans krönika...

Idag var tåget tjugofem minuter försenat och jag var inte stressad. Det är ett tecken på bra.
Istället blev jag kollektiv-trafikisk-miljönisse-filosofisk och började fundera över Västtrafiks bristande system (som så många gånger tidigare, när tristessen slagit till). Varför kostar en resa med tåg från Kungsbacka till Göteborg tur och retur 80 kronor när det kostar så mycket mindre att åka bil? Vad har man att skylla ifrån sig på? Och människor klagar på bensinpriser och jag klagar på dem.

Annars känner jag mig mest nöjd. Nöjd över att Klara vet att choklad inte löser sig i varmvatten, utan bildar en slammmning, nöjd över att min samhällsprojekts-grupp äger alla, tusen cred till Linnea, Victoria, Sofia och min kära kusin Jenny, nöjd över att jag sprang på innebandyplan och sköt en massa nästan mål och några riktiga, nöjd över att jag åt soppa, kollade på idol och pluggade franska samtidigt. Nöjd över att jag ska prata med Steff och längta till lördag nu.
Nöjd över hur len Lars röst är när han sjunger sagor om Pablo för mig. Jag tror på sagor ikväll.

Kanske borde jag lära mig dansa, tänker jag nu. Det är höstkväll och nog borde jag lära mig dansa. Min mamma skickade just ett sms om snusmumriken. Det är nog höstluft i mumindalen också. Som i " Sent i November".
Jag borde lära mig dansa som kanske en blandning mellan Timo Räisänen och Rihanna. Jag får öva under min säng där ingen ser att jag inte når till tårna om jag böjer mig ned.

A rush of blood to the head

höst och pendeltåg

I was just guessin' at numbers and figures

pulling your puzzles apart

questions of science, science and progress

do not speak as loud as my heart

(The Scientist - Coldplay)

Sitter helt nöjd i datorstolen, med nyrakade ben, klarskriven Bob Dylan - rewiew och använda muskler. Idag sprang jag runt som en galning på Nordstan och spelade gatuteater. Jag kom på vad sjuksköterska heter på franska, bara sådär, under något konstigt läxförhör. Det var ärtor till lunchen. Kort sagt: Åh vad jag ändå var glad i skolan idag. En fin dag. Enkel. Och människor runt mig gav mig många skratt. Ja till idag.

På träningen lyckades jag dock bli riktigt irriterad fram emot slutet. Det har ändå verkat arta sig ganska bra med flick/dam-lagen i Varla, tränare har börjat dyka upp, folk börjar komma på träningarna och alla är glada. Damlaget och 92:orna tränar tillsammans tills alla bättre lösningar kommer. Men idag kändes det bara....konstigt. De yngsta tjejerna i damlaget är 17, alltså ett år yngre, och ändå var det som om vi var barn och de vuxna idag. Vi var de som inte riktigt går att prata med, som hela tiden är en nivå under och som bara finns på träningen för att de äldre ska ha några att träningsspela emot.

Förstår inte både lag och tränare att de förmodligen inte får ihop något lag utan oss den här säsongen? Är inte vi lika viktiga då, är det inte viktigt att vi tränar helt och hållet tillsammans så att vi kommer in i laget och lagkänslan? Annars får vi ju inte ens en ärlig chans att spela på samma nivå som alla damspelarna. Vi får inte samma förutsättningar, så kändes det idag.

Och det är synd, för jag tycker så mycket om innebandyn just nu.

Annars...har jag ätit tre bananer idag. Pratat med Jennie i telefon. Lagt till en Rihanna-låt i mitt iTunes bibliotek. Och nu ska jag sova.

Och vad vore livet utan raggsockar?

Well I feel like they're talking in a language I don't speak
And they’re talking it to me

(Talk - Coldplay)

Jag har överlevt min andra schemalagda gymnasievecka, gjort saker nonstop och sovit hela helgen. Nu är klockan tjugo över fyra, det är söndag och hela dagen har jag gjort absolut ingenting. Tragiken lyser igenom. Till mitt försvar har jag trots allt försökt grabba tag i olika sysselsättningar såsom att skriva ( ca 1 timma imorse), spela gitarr (ca ½ timma nyss), spela piano (ca 40 minuter för ett tag sen) och läsa i Trollkarlens Hatt av Tove Jansson som jag lånat om från biblioteket ( ca 40 minuter också för ett tag sen). Inget har fått mig att fastna. Jag är nu rastlös och funderar på att baka bullar. Det tycker jag om.

Vad gör människor såhär, andra helgen i september? Det verkar totalt omöjligt att få tag på dem och tvinga med dem på fika. Jennie är i Danmark, på Julias telefon svarar en kall eurovoice-röst och Malin är...bara borta (lögn, jag vet att hon är i Göteborg).
Och till råga på allt har jag ingen kamera att ta kort på höstlöven med. Fotodag hade annars varit ganska mysigt. Eller varmchoklad.
Varför svarar ingen när jag vill dricka varm choklad?

Hösten är en allmänt trevlig årstid. Stickade kläder, varm choklad (som i min värld bara är tillåtet ungefär samma period på året som älgjakten, det gör den fantastiska drycken extra god och är ganska smidigt), vackra färger, roliga svampar och den där sköna luften som bara finns på hösten. Klar luft. Ren. Lite kall.
Dessutom har julångesten inte börjat än. Det går liksom inte att börja tänka på tomtar och paket innan haloween. Hah! Och vad vore livet utan raggsockar?

En praktisk sak med tråkiga dagar är att man hinner tänka mycket på viktiga, tråkiga saker. Idag har jag till exempel tänkt på:
* Att jag är arg på valet i USA. Mamma sa att John McCain gått om Barack Obama enligt en undersökning som gjorts efter republikanernas konvent. Vad tänker människor med?
Tycker man att USA är ett friskt land, så kan man ju ta sig en titt på statistiken jag såg i Metro häromdagen, som mycket tydligt visade omvärldens stöd för Obama. Alla länder utom just USA självt tycker alltså att man inte ska sätta en smått krigsbesatt gubbe på världstronen. Well. Världen idag.

*Framtiden. Jag kom fram till : 0 saker. Är det förresten någon som vet vilka högskolor man behöver meritpoäng för att komma in på? Jag förstår nämligen ingenting.

*Hur många foton som får plats på datorn jag ska få ta över. Jag har ingen aning om hur många jag har ens, så det blev lite av en abstrakt tankeövning.

*Snusmumrikens ålder. OBS, detta var inte en tråkig tanke. Det är däremot ett mycket stort mysterium. Han är nämligen (och tycks alltid ha varit) kapabel till att vandra runt själv ena halvan av året, bara bärandes på ett tält och sin munharmonika, men samtidigt mycket glad över att få leka med mumintrollet och de andra barnen i mumindalen (Sniff, Lilla My och Snorkfröken) andra halvan av året. En liten slutsats är nog att varelserna i Mumindalen med omnäjd inte har någon ålder.

Livsstilsfilosofi

a duracel kanin-
thats energy in swedish

(Sixteen - Timo Räisänen)

Ät som en munk och minska risken för cancer. Hoppas naturkunskaps-Ferry tycker att det är tillräckligt misstänksamt. För att vara ett offer för mina naturvetenskapligt granskande ögon, alltså. Jodå. Här går vi framåt med stormsteg. Jag är minsann naturvetare nu, och tro inget annat.

Träning idag för tredje gången den här veckan och jag mår bra. Det är inte ljug och hittepå när alla sportfreaks säger att man blir pigg och välmående av att träna mycket. Det är helt enkelt sanningen. Tur att jag har vänner som tror på samma sak. Äpplen och joggingturer och skratt.

Jag har en almanacka med ugglor. Anledningen till att jag valde ett sådant motiv var att jag hoppades på att jag för första gången skulle använda min kalender om den hade en trevlig och tilltalande framsida. Men icke. Jag sitter fortfarande och utmanar mig själv med att komma ihåg hela mitt intensiva liv i huvudet. Tyvärr är det precis som med ekvationerna i skolan. Det är bara roligt tills man misslyckas. Stackars de som drabbas. Stackars mig, det blir förmodlingen jag.

Nästa helg ska jag i alla fall jobba med att hålla i en fiskdamm för barn. Jag minns det från...NU!

Bob Dylan och ett missförstånd.

The wake up call to a rented room
Sounded like an alarm of impending doom
To warn us it's only a matter of time
Before we all burn

(Grapevine Fires - Death cab for cutie)


Sitter och lyssnar på Death cab och funderar över diverse olika amerikanska kulturpersoner från 60-talet. Hmm. Det är inte helt jättekul. Hade jag haft ett normalt liv hade jag vetat om det var något bra på tv ivkäll. Det har jag inte.
Jag får baka en äpplekaka istället.

Imorse var bussen till Eketrägatan full och jag och Sofia blev sena till en svenskalektion med en petra-lärare som upplyste klassen om att hon hatade sena ankomster. Jag begriper mig inte på stombuss-systemet. Jag begriper mig inte på hur folk hanterar stomnbuss-systemet.
Ungefär 90 % av alla passagerare ska till stationen Lindholmen. Det har västtrafik förstått. Därför skickar de ungefär fyra bussar med slutstation Lindholmen per en buss med slutstation Eketrägatan. Där ligger inte problemet.
Det uppstår istället när det är passagerarnas tur att förstå. Nästan alla som ska till Lindholmen verkar helt omedvetna om att de har egna bussar att åka på, utan tränger sig istället på de bussar som vi-som-ska-någon-annanstanns måste åka med. Det gör mig irriterad när jag tänker på det. När jag blir utsatt för det gör det mig mer stressad. Och varm, för att det blir så trångt. En del har även barnvagnar med sig i kollektivtrafiken. En barnvagn = arean av åtta kontorsgubbar. Ingen förstår mig.

Imorgon ska jag gymma med Julia och picknicka med mina finfina klasskamrater och träffa steff.
Dessutom ska det regna.