You know, in Sweden, we ask chance.

Oh, Wendy, can't you see?



Det blev en del problem med Helsingborgsresan, fast till sist blev den av ändå. Jag fick knapra Dextrosol hela natten för att överhuvudtaget kunna stå upp(jobbigt det här med konserter). Jag fattar inte varför jag blir så trött jämt, medan alla andra kan springa runt och göra hur mycket som helst! Lite orättvist. Fast, när det gäller Timo och Mando Diao, så måste man ju faktiskt hålla sig vaken. Dessutom strippade Timo! Det har jag saknat sedan Trägårn i vintras, omöjligt att svimma då!

Fredagen ägnades helhjärtat åt mer eller mindre frivillig sömn, efter att vi kommit hem runt fyra-halvfem på morgonen. På kvällen var jag dock tvungen att fly hem till Jennie, eftersom pappa och Anna kommit på den brillianta (<------ironi) idén att ha Grannfest. Med stort G. Elva vuxna och nio barn eller vad det var. Jag har lärt mig på senare år att grannfester mest går ut på att alla vuxna ska bli lagom fulla(men, det gör ju inget, vi bor ju så nära ändå hö hö hö), att alla barn ska få äta chips och leka pantgömme( dubbla pluspoäng där, då håller de ju sig borta samtidigt som de blir roade) och att ordet "grannfest" låter så Svensson-fint. Alltså hade jag all anledning att lämna huset så fort jag kunde.

Hemma hos Jennie åt vi vegetarisk mat, städade och blev tjocka medan alla blev fulla hemma hos mig. Vi såg på Eva och Adam. Jag är så avundsjuk på dem. Jag vill också ha ett så enkelt liv och ha en lärare som kallas för giraffen! Jag villvillvill!

På lördagen åkte jag hem till Salle och sov där över natten, tillsammans med de vanliga männikorna från teatern. Det var jätteskönt att få träffa dem igen. Det är så få gånger jag känner mig så...naturlig annars. De är som min familj på något sätt. Inte för att Jennie och Malin inte är riktiga vänner. Tvärtom, jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det de är för mig. Men, det är annorlunda. Hur vet jag inte. Det bara är så.


Mitt liv är ett ända förvirrande. Allting är så konstigt. Det snurrar runt mig och jag sitter still i mitten, helt oförmögen att förstå och följa med. Jag vill bara skrika. Skrika bort det. Men det går inte. Det går inte.

I watch my baby from the seaside

Och det regnar igen.

I am the fire burning, desperatly
but you're controling me
release me


Och det är kväll igen. Snart blir det natt och jag får ont i nacken och ögonen av att stirra på en skärm ståendes på ett fult, grått skrivbord. Så är det när det är sommar. Och jag trivs trots allt ganska bra med det. Det är faktiskt inte alls synd om mig just nu. Lite synd är det dock om Steff och Alex uppe i Hunnebostrand, om det regnar lika mycket på dem som det gör på oss här nere. Jag skänker dem en tanke eller två innan jag somnar sen.
Lite synd är det också om människorna som stressar på semestern.
Föräldrarna som shoppar sina barn lyckliga tills de tröttnat på de nya tv-spelen och behöver bli lite lyckliga igen.
Det är ganska mycket synd om turisterna i Göteborg, som åker höjdskräcken på Liseberg och betlalar kanske femtio, hundra, hundrafemtio kronor för att frysa på en paddanbåt i hamnen.
Jag är ju i alla fall inte blöt om mina fötter.

Jag är också fruktansvärt mogen. Idag har jag nämligen handlat på Ikea. Nej, jag skojar inte. Jag har handlat på Ikea.
*Tid för tyst betraktelse*

Förtjänar inte det ganska många vuxenpoäng?

Dessutom är jag lycklig, eftersom jag ska åka iväg på konsert på torsdag, och jag hittade Kurragömma i Mumindalen på Rusta. Mumintroll är så otroligt godhjärtade varelser. De är mina idoler. Lyckan är ett mumintroll!

Godkväll.

Min största talang.

Jag måste verkligen vara världsmästare på att tycka synd om mig själv. Världens bästa på alla punkter, från snyftande till bortskämdhet till att se allmänt tragisk ut till att inte orka ta tag i saker. Liten och tyst och ensam. Fast ändå inte. Bara allmänt förvirrad.
Som en dag som idag. Här sitter jag framför världens snyftfilm på ettan och äter chips. Chips en onsdag. Bara tanken är rätt äcklig. Och så tänker jag på att jag inte har några nära vänner, och att alla andra hela tiden prioriterar andra framför mig. Fast det egentligen inte alls är så. Fast det egentligen är tvärtom, det är alldeles säkert jag som inte tänker på dem. Men det är så mycket enklare att tycka synd om sig själv. Jag är så bra på det. AHHH!

Jag behöver telefonsamtal, och det snart.

Idag var jag hos Jennie hela dagen. Det var ganska skönt att dricka te ur glas igen, efter så lång tid borta från allt som känns vanligt. Det är något visst med att bränna fingrarna på vaniljte. Vi var ner vid Lygnen en kort stund också, men vi badade bara våra fötter, vattnet var så kallt. Kallare än vad havet var i måndag.
Innan jag åkte hann vi börja se på Mysteriet på Greveholm, och Jennie har lovat mig filmkväll när vi ska se alla avsnitt. Det är helt enkelt omöjligt att inte älska hela serien!

Jag ser snobbig ut i min nya klocka. Samtidigt så måste jag ju ha på mig den, nu när jag fått den. Fast jag måste erkänna att den skär sig mot min vanliga H&M-outfit. Livet är lite jobbigt.

Priset för äppelkaka.

Att träffa Anna i Göteborg kändes helt klart konstigt, men det var i allra högsta grad trevligt. Vi hade en jätteskön dag (kanske med undantag för när jag upptäckte priset för en liten bit äpplekaka på cafét i Vasastan) och nu har jag ont i benen efter att ha sprungit runt hela sommarstan.

Det är något med den här friheten. Undrar om den är bra för mig. Jag får nästan panik så fort det är något jag måste göra. Läskigt. Sommaren skrämmer mig. Och vad är det förresten jag kallar frihet? Här sitter jag nu. Klockan är fem över halv tolv. Det är skit på tv, och jag har ont i knäna. Jag har köpt en ny blus och fyra skivor, och det har gjort mig löjligt tillfälligt materiellt lycklig. Imorse läste jag Bob Hansson dikter och fick inspiration, men egentligen var det säkert bara rent plagiat. Imorgon ska jag träffa fler vänner och leva fler minuter. Samma sak ska jag göra nästa dag, och nästa. Och var finns friheten? Vad är frihet överhuvudtaget? Och varför kostar äppelkaka med äcklig vaniljsås nästan 35 kronor?

Återfunnen.

Jag har varit med om några av de konstigaste, underbaraste och mest betydande veckorna i mitt liv. Förhoppningsvis har jag fått vänner för livet, över hela södra Sverige, och de håller som bäst på att planera upp det resterande av min sommar med diverse tågresor till Malmö och Norrköping och Växjö och så vidare.
Men självklart var det skönt att komma hem. Hur konstigt det än kändes, så var det skönt.
Jag har varit hemma i två dygn nu, och hunnit återhämta mig hyffsat. Idag var jag vid havet med mamma hela dagen, åt pepparkaka och blev varm. Tur att havet var betydligt svalare.

Sedan var jag på biblioteket och lånade diktsamlingar att läsa i min lillebrors hängmatta.
Sommaren är en bra uppfinning, jag brukar få läst en hel del. Dessutom är det så otroligt skönt att ligga i skuggan med en kopp te(eller, iste kanske, om det är för varmt) med en bok och en anteckningsbok och bara njuta lite av att man är vid liv. Och, ja, jag vet att jag har konstiga intressen, men visst är det ändå ganska skönt att leva?

Nu har jag suttit vid datorn i ganska många timmar, hårt arbetandes med att ladda upp och redigera de 334 lägerbilderna. Jag måste erkänna att jag börjar tröttna lite. Datorer är bra, fast livsfarliga. Tänk så mycket onödig tid som bara försvinner här! ´
Imorgon ska jag återse Göteborg och visa runt en av mina nya bekantskaper från Lund till de bästa platsera att besöka. Det lutar åt Second-hand shopping och timmar på café. Vi har nog en hel del att prata om, trots att det bara vae två dygn sedan lägret tog slut. Konstigt.

Sedan så är det ju The Ark-konsert på lördag igen. Ihhh! Jag har saknat Ola sedan april. Och så ska jag träffa alla trevliga fans igen!
Sommaren flyter på, och jag flyter med. Det är riktigt skönt, och jag ska försöka njuta nu. Och blogga under tiden.
God kväll.