Min största talang.

Jag måste verkligen vara världsmästare på att tycka synd om mig själv. Världens bästa på alla punkter, från snyftande till bortskämdhet till att se allmänt tragisk ut till att inte orka ta tag i saker. Liten och tyst och ensam. Fast ändå inte. Bara allmänt förvirrad.
Som en dag som idag. Här sitter jag framför världens snyftfilm på ettan och äter chips. Chips en onsdag. Bara tanken är rätt äcklig. Och så tänker jag på att jag inte har några nära vänner, och att alla andra hela tiden prioriterar andra framför mig. Fast det egentligen inte alls är så. Fast det egentligen är tvärtom, det är alldeles säkert jag som inte tänker på dem. Men det är så mycket enklare att tycka synd om sig själv. Jag är så bra på det. AHHH!

Jag behöver telefonsamtal, och det snart.

Idag var jag hos Jennie hela dagen. Det var ganska skönt att dricka te ur glas igen, efter så lång tid borta från allt som känns vanligt. Det är något visst med att bränna fingrarna på vaniljte. Vi var ner vid Lygnen en kort stund också, men vi badade bara våra fötter, vattnet var så kallt. Kallare än vad havet var i måndag.
Innan jag åkte hann vi börja se på Mysteriet på Greveholm, och Jennie har lovat mig filmkväll när vi ska se alla avsnitt. Det är helt enkelt omöjligt att inte älska hela serien!

Jag ser snobbig ut i min nya klocka. Samtidigt så måste jag ju ha på mig den, nu när jag fått den. Fast jag måste erkänna att den skär sig mot min vanliga H&M-outfit. Livet är lite jobbigt.