You know, in Sweden, we ask chance.

Oh, Wendy, can't you see?



Det blev en del problem med Helsingborgsresan, fast till sist blev den av ändå. Jag fick knapra Dextrosol hela natten för att överhuvudtaget kunna stå upp(jobbigt det här med konserter). Jag fattar inte varför jag blir så trött jämt, medan alla andra kan springa runt och göra hur mycket som helst! Lite orättvist. Fast, när det gäller Timo och Mando Diao, så måste man ju faktiskt hålla sig vaken. Dessutom strippade Timo! Det har jag saknat sedan Trägårn i vintras, omöjligt att svimma då!

Fredagen ägnades helhjärtat åt mer eller mindre frivillig sömn, efter att vi kommit hem runt fyra-halvfem på morgonen. På kvällen var jag dock tvungen att fly hem till Jennie, eftersom pappa och Anna kommit på den brillianta (<------ironi) idén att ha Grannfest. Med stort G. Elva vuxna och nio barn eller vad det var. Jag har lärt mig på senare år att grannfester mest går ut på att alla vuxna ska bli lagom fulla(men, det gör ju inget, vi bor ju så nära ändå hö hö hö), att alla barn ska få äta chips och leka pantgömme( dubbla pluspoäng där, då håller de ju sig borta samtidigt som de blir roade) och att ordet "grannfest" låter så Svensson-fint. Alltså hade jag all anledning att lämna huset så fort jag kunde.

Hemma hos Jennie åt vi vegetarisk mat, städade och blev tjocka medan alla blev fulla hemma hos mig. Vi såg på Eva och Adam. Jag är så avundsjuk på dem. Jag vill också ha ett så enkelt liv och ha en lärare som kallas för giraffen! Jag villvillvill!

På lördagen åkte jag hem till Salle och sov där över natten, tillsammans med de vanliga männikorna från teatern. Det var jätteskönt att få träffa dem igen. Det är så få gånger jag känner mig så...naturlig annars. De är som min familj på något sätt. Inte för att Jennie och Malin inte är riktiga vänner. Tvärtom, jag tror inte att jag skulle kunna leva utan det de är för mig. Men, det är annorlunda. Hur vet jag inte. Det bara är så.


Mitt liv är ett ända förvirrande. Allting är så konstigt. Det snurrar runt mig och jag sitter still i mitten, helt oförmögen att förstå och följa med. Jag vill bara skrika. Skrika bort det. Men det går inte. Det går inte.

I watch my baby from the seaside