Och jag ska hjälpa gubben att måla.

There'll be no always and forever
there's no such thing as love

(Her Majesty- Always and forever)


Imorse gick jag godtroget upp klockan halvåtta för att ställa mig i kö för att boka Kentbiljetter, men eftersom Ticnet tyckte att jag skulle vara inloggad medlem där för att kunna boka, så köade jag i en och en halv timma helt i onödan. Usch vad arg jag blev först. Jag hann slå både på mig själv och mina kuddar, och känna mig ganska värdelös innan jag insåg att det nog inte är så nyttigt att vara arg på obefintliga orättvisor. Speciellt när det finns befintliga orättvisor och speciellt som jag är så dålig på att vara arg. Därför slutade jag vara arg runt tiosnåret, och gick istället upp och åt lite halväcklig havregrynsgröt. Utan mjölk. Mjölk har liksom aldrig varit något alternativ för min del, det gör att bara gröten(eller krämen eller hallonen eller vad det nu är fråga om)förvandlas till någon halvt oidentifierbar sörja.
Sedan la jag mig ner på min säng och började fundera. En ganska intressant, och i mitt fall långdragen, sysselsättning. Bra för sådana här dagar.
För att ge mina tankar lite bakgrundsljud så slog jag på radion, och ändrade frekvens några steg, från P3 till något lagom hjärndött, för att minimera chansen att jag skulle börja lyssna.

På hjärndöda radiokanaler är det ganska enkelt att snabbt upptäcka ett mönster i låtarna.
Det är faktiskt praktiskt taget omöjligt att inte upptäcka ett mönster. Därför gjorde jag en liten diskret undersökning i huvudet, medan jag funderade.

Låtar som spelas på NRJ mellan klockan 10:30 och 13:00(och alla andra tider)
visar ett mönster på att alla handla om något av följande ämnen:

*Olycklig kärlek(då oftast pojkband eller dyl.)

*Otrohet(Vem var det som gjorde en låt som handlade om att hon var ledsen
för att hon var otrogen?Unfaithful bla bla? Nåja, någon var det i alla

fall. Kan inte låta bli att känna lite förakt på den fronten.)
*Artistens jobbiga uppväxt(Förekommer främst inom hiphop/rnb.)
*Att det är jobbigt att vara rik( Kanske inte det allra vanligaste exemplet,
men, jag var tvungen att ta med det ändå. Titta bara på Briteny Spears!
Jag menar, vissa påstår att fattiga människor får skylla sig själva. Det
är jag förstås helt och hållet emot. Men, om man är en rik, plastig popstjärna
som tycker synd om sig själv för att man råkat tjäna pengar på en karriär
man själv valt, då får man väl ändå skylla sig själv?)
*Sex(alla kategorier)

Det där med olycklig kärlek. Jag har aldrig riktigt förstått det. Eller, rättare sagt, jag har aldrig riktigt förstått uppmärksamheten runt det. Och inte heller vad det innefattar.
Självklart har jag själv varit olyckligt kär, flera gånger. Självklart har jag gråtit. Men jag förstår ändå inte. Jag förstår ingenting. Vill du hjälpa mig att förstå, så är det fritt fram. Jag står på andra raden uppifrån, viftar med armarna. Förmodligen iklädd klänning eller den för stora tröjan som jag ska köpa snart. På Herravdelningen, om du vill veta. Helst svart, kanske grå. Bara för att förstärka intrycket.
Nej, vid närmare eftertanke vill jag nog inte ha någon hjälp.
Jag är mer nervös över andra saker. Framtiden, till exempel. Jag kan sitta i flera timmar och tänka ut vad jag ska göra med mitt liv, men ändå inte komma fram till någonting särskilt vettigt. Mest en massa saker som jag inte vill eller tänker bli, men som jag är rädd för att jag kommer att bli i alla fall. Och så blir jag orolig för kärleken också. Nervös för att jag ska bli den där som blir över. Som fyller 30, 35, 40 utan att ha haft ett förhållande, eftersom ingen ville ha mig. Och om någon ville det, så var jag för blyg för att vilja ha den tillbaka.

Det är just det, jag är för blyg. För blyg för så otroligt många saker. Egentligen vill jag bara ställa mig upp, just här och nu, och skrika åt alla människor jag älskar att jag älskar dem. Åt alla jag tycker är idioter, att de är idioter. Sedan kan de bli ledsna, men då har de säkert någon att gråta hos, och jag behöver dem inte. Jag behöver inte att de behöver mig. Jag vill skrika åt alla som har fastnat någonstanns att de ska komma ihåg sina drömmar. Jag vill skrika åt gubben uppe på gatan att jag kan hjälpa honom måla hans hus om han vill, för det ser så jobbigt ut att göra det själv, och jag vill skrika till honom att jag vet att samhället är dumt och individualliserat, men att jag tycker och gult och gärna målar ändå. Sen vill jag gå ut i världen och vara det där rebellhjärtat som jag vill vara. Och jag vill lyckas. Och bli lycklig.
Jag vill så mycket.
Men jag vågar så lite.
Synd att ingen ser mig inifrån och ut istället för långsamt utifrån och in.