2 augusti 2007

Metaforer.

Varför alla dessa metaforer? Människor runt mig förklarar saker i ordcirklar jag omöjligt kan förstå. Det låter så vackert, och jag känner mig så oförstående, utanför deras liv. Släpp in mig, snälla! Lämna mig inte i kanten av något konstigt mörker med bara lite ord som jag upplever som förvirrande. Eller i alla fall inte kan förstå vad de gör för nytta. Varför inte bara skriva rakt ut istället? Varför inte prata med mig? Jag litar ju på er!
Min blogg är inte poesi. Det är ärlighet. Och jag hoppas att alla förstår det. Ni får gärna förstå att jag kan skriva poetiskt metaforiskt också, men det kan ni läsa någonannanstanns.
Metaforer om ångest är bara ord. I och för sig är det mycket som inte är mer än ord. Men i alla fall.


Annars tack livet.

1 kommentar:

Anonym sa...

den var djup, du... haha... nu ska jag skriva en sådär onödigt lång kommentar igen, hoppas du står ut... fast... jag vet ju inte vad jag ska skriva just nu... att jag älskar dej vet du... att du är underbar, det vet du också, att jag behöver dig, det vet du... om inte förut, så vet du det nu... jag älskar dig... tack för att du finns//WCH, eller Richard^^