Ett evighetsår

In a town so small, there's no escaping you

(Dirty Dream no.2 - Belle & Sebastian)


Så har skolan börjat och än en gång ska man anpassa sig till rutiner. Som tur är tycker jag om dem. Det är trots allt så mycket av mitt vardagsliv som jag att tycker om. Träningar, vänner och skolan, som trots allt intresserar mig. Om bara himlen kunde vara lite mera blå, så tror jag att jag skulle orka ganska bra.

Tyvärr är allt ganska grått. Och Jennies grannar har självgående gräsklippare i trädgården. Totalt enormt jätteskrämmande. Hennes gata är som hämtad ur "Desperate Housewifes" (som jag förresten avskyr) och alla gräsmattor ser ut som delar av en golfgreen. Antagligen tävlar de med varandra om vems trädgård som är mest välskött och vems barn som är lyckligast och sådant. Stackars Jennie. Tur att hon bara bor på ena kanten. Annars kanske hon blivit matade med lycklighetspiller och fastnat med tårna i en självgående gräsklippare.

Jag funderar. Det brukar jag göra. Och på senaste tiden har jag undrat över min skolgång. Varför måste jag stanna ett år till på grundskolan? Nian. Nionde klass. Totalt jävla meningslöst. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att göra nationella proven på en vecka och sedan börja gymnasiet pangbom. Mina betyg räcker för vilket program som helst, och nian kommer ändå inte göra mig särskilt mycket vettigare. Jag vet, det låter som om jag är världens mest självgoda person som tror att jag skulle klara gymnasiet nu, men jag tror faktiskt att jag skulle göra det. Kitas Gymnasium inriktning naturvetenskap. Imorgon, tack. Det vore lämpligt. Det är inget fel på Varlaskolan i sig egentligen, det är bara själva....grundskole-grejen som jag inte orkar. Inte ett helt långt år till.
Moraliskt te-stöd någon?