Festival-Fokus

Lasse Lindh, 27/6 Peace & Love

everything is going wrong
but we're so happy

(Lets dance to joy division - The Wombats)

I onsdags klockan kvart över åtta stod jag badrummet, hemma i det lugna angsjödal, och försökte komma på om det var något jag glömt att packa ned, eller om jag hade läget under kontroll. Det var mulet. Det var tidigt. Jag var trött. Plötsligt ringde Malin och sa att de skulle hämta mig om bara några minuter. Ungefär då försvann lugnet. Ungefär nu har det kommit tillbaka.

I fyra (fem) dagar var jag i dalarna på tema - och musik festivalen Peace and Love. Jag kan väl säga att jag var i stort sätt festivaloskuld innan (så när som på stadsfestivaler i helsingborg och hemma i göteborg) och hade försökt förbereda mig så gott det gick med varma sovkläder, dextrosol och regnjacka. Ganska duktig, kände jag mig på tisdag kväll när jag hade packat allt. Oj vad jag var ung och naiv för fem dagar sedan.
Såhär i efterhand så kan jag ju sammanfatta festivallivet med några få och väl valda meningar.
Festival är stämning. Det är fest. Man blir och är en del av det oavsett om man vill eller inte.
Festival är gemenskap. På något sätt spelade det ingen roll hur fulla eller gamla eller långa folk omkring mig var, jag kände ändå att vi hade någon sorts tillhörighet till varandra. Att jag, att vi, passade in där. Det var bra.
Festival är kaos. Människoröra och inget fotfäste och kalabalik. Fast kanske inte i negativ benämning.
Tyvärr så är festival också smuts. Jag var så arg på alla rökmaskiner som förstörde min vita kofta, på alla som slängde batterier på campingmarken och på all hysterisk spridning av ölburkar, med eller utan överblivet innehåll. Det var bara respektlöst.

Som sagt så åkte vi upp onsdag morgon, relativt tidigt, med intercity tåget mot Stockholm. Jag sov och åt yoghurt-natur-godis, Malin och Jessie var...Malin och Jessie. När vi kommit fram till Borlänge så stod det snart klart för oss att det var ett ganska stort projekt att hitta en tältplats och slå upp tältet. Som tur var så lyckades vi ändå till slut, efter att ha slagit oss fram i olika köer, letat efter ingångar till campingen och försökt förklara för olika funktionärer exakt hur stort tältet var. Vi hittade sedan en trevlig pizzeria och hade mysigt i solen. Första natten var bra.
På torsdagen strålade solen. Vi gav oss av relativt tidigt, efter lite frukost och inköp av svalare kläder, mot det stora äventyrsbad som lämpligt nog är beläget i Borlänge. Jag kan inte precis påstå att vi var de enda festivalbesökarna i badhuset, men det var inte extremt trångt. Vildforsen och bastun är att rekommendera, om man är barnslig nog för äventyrsbad och dylika ting.

Klockan halv fem på torsdagen började den första konsert vi ville se. Markus Krunegård, före detta sångare i söt-bandet Laakso spelade på den-scenen-med-en-gräskulle (nej, jag kommer inte ihåg alla fåniga namn som arrangörerna gett de tio olika scenerna). Vi såg sedan ca sex olika konserter både torsdag och fredag. Om jag anstränger mig lite, så kan jag komma ihåg att det i kronologisk ordning var Markus Krunegård, Anna Järvinen, Timo Räisänen, Ceasars, Mando Diao, The Wombats, Timo Räisänen(igen), Kristian Antilla, Lasse Lindh, Thåström, Billie the vision and the dancers och kent. På lördagen passade jag lägligt nog på att bli sjuk och såg bara nationalteatern (som i och för sig var väldigt roliga).

Det var ingen tvekan om att det var Timo och Billie the vision som gjorde de i särklass bästa spelningarna, trots att de andra gjorde långt ifrån en dålig insats. Vissa konserter kommer man helt enkelt att komma ihåg extra mycket, tillsammans med några andra "happy-moments" från helgen. Några exempel på sådana, är när jag råkade träffa på Karolina från Nyköping, min Kastlösa-vän och evigt beundrade kontrabas-spelerska. Hon delade min passion för Billie the vision konserten, tillskillnad ifrån mina andra vänner som inte ens såg den.
Eller när Timo, efter den andra konserten berömde mig för min mycket höga sång under spelnigen och undrade om jag var nöjd med honom och bandet. Jag var mycket nöjd. Han kände igen mig ju!
Eller när Jocke Berg spelade en ny låt och alla dansade som galna. Som lyckliga och galna.

På söndagen åkte jag hem i bil med familjen och sov. Nu har vi styrt stegen mot mormors land, och jag känner att jag har en del till att berätta om nu och dagarna innan festivalen. Jag ska nog skriva ett inläggtill, med lite mindre festival-fokus, om en stund. Nu ska jag redigerna foton. Det finns några hundra sådana att ta hand om ifrån helgen, nämligen. Hopp sålänge!

Glad utan soluppgång

And the world was young
and a-waiting for me

(I laid it down - The Ark)

Lite orolig var jag ändå. Det var ju trots allt midsommar. Den absolut värsta och fånigaste högtiden på hela året.
Som tur var, så blev det riktigt bra. Synd bara att det inte blev någon soluppgång. Gud hade bestämt att vädret skulle vara mulet.

Efter att ha vaknat vid elva tiden (jag somnade någon gång vid sex efter att ha sett två überamerikanska filmer och ätit jordgubbar och godis till bristningsgränsen) så gjorde jag, Jennie och Malin lite frukost och sedan tog jag mopeden ned till Steff. Väl där föll jag i någon sorts nu-vill-jag-bara-vara koma och stannade ute i Idala till femtiden idag. Senaste timmarna har jag spenderat med att skapa en såkallad "fotobok" på 120 sidor (värde ca 3000 kronor enligt Håkan) med bilderna ifrån våran Kinaresa i höstas. Totalt var det kanske..1600 bilder. Tur att jag hade tid över.

Imorgon är min första dag på jobbet. Enligt farmor ska jag lära mig vika olika plagg och prismärka reavaror. Jag tror att jag ska klara mig. Att gå ut grundskolan med mvg i allt måste ju åtminstone ha givit mig någon form av inlärningsförmåga och socialkompetens.
Nu ska jag börja med en ny bok. Puss på er.

Summercat

tänd eld på dina tankar

(Dom som försvann - Kent)


Äntligen fungerar min moped igen, och jag kan ta mig ifrån en plats till en annan när jag känner för det. Skönt.
Sommarlovet har varat i en vecka och omställningen går långsamt. Jag sover och väntar på lite värme, medan mina vänner åker iväg på diverse olika semestrar. Julia har åkt till USA för att bo hos den homosexuella prästen Kermit, Lollo våndas i den vietnamesiska vildmarken tillsammans med sin "plastfamilj" och om några dagar försvinner Jennie till Bulgarien. Kvar blir jag, men det gör ingenting. Jag har familjesemestrat tillräckligt. Med två familjer, så får man en dubbel dos av allting. När andra har varit borta två veckor en sommar, på två olika resmål, så har jag varit borta fyra veckor, på fyra olika resmål. Jag är mätt.

Istället spenderar jag tiden med att se på film i Stefans säng, återhämta mig och vara nervös inför sommarjobbet och hösten. Jag borde börja träna också. Men tillsammans med vem? Någon frivillig?

Som ett vägskäl.

I can't believe I'm here

and that I don't fear tomorrow anymore

I think we might be headed for the great times

so look at me

tell me what you see

and give me a left-cheek kiss

if this is not bold happiness

I don't know what it is

(City - Billie the vision & the dancers)

Vissa saker går så fort. Som en sommarvind som lyfter håret, för att sedan bara låta det lägga sig över axlarna igen,som om ingenting hade hänt.

För tre år sedan var jag en förvirrad och nervös tolvåring som stod inför något av det modigaste hon någonsin gjort. Som innan skolavslutningen i sjätte klass gick runt, runt i huset och lät Jocke Bergs röst dåna genom väggarna. Fräta bort allting med thinner, speciellt sånt man aldrig får glömma. Hon skulle börja om. Hon skulle vända något gammalt ryggen och se mot något helt nytt. Hon skulle aldrig mer vara rädd.

Tre svindlande år senare har jag blivit mig. Jag har upptäckt fantastiska människor, som blivit mina vänner. Jag har kännt en naturlighet jag inte trodde fanns, en lätthet. Jag har upplevt gemenskap och skratt.

Jag har hittat en bästa vän, en extra syster.

Kan ni förstå att jag inte förstår?

Jag är så glad att jag lyckats med det jag tror att jag lyckats med, att hitta mig själv. Och nu ska jag lösa upp min vardag igen...?

Nostalgin slår mig hårt. Julia som äter korv på vår klassföreståndares altan, fyra i stort sätt identiska vårjackor på en bänk, Jennie och jag sjunger Death cab på skolavslutningen...

Det låter jättelöjligt. Och det är det också. Det har varit löjligt och fånigt och absurt och helt underbart.

Vissa saker borde aldrig ta slut. Samtidigt så vet jag att allting gör det.

Tack.

Jag tror att jag älskar er.

Till en dröm.

Nu har vi så gott som bestämt det. Den fjärde augusti åker jag och Stefan till Stockholm i tre eller fyra dagar och lever helt underbart.
Jag vet att den här sommaren blir bra nu.
Jag vet att vi är bäst i världen och kommer att förbli det.
Commencing countdown:
56 days 'til take off.

Nygammal.

hela världen är så underbar
på bussen in till stan

(Jag är en vampyr - Markus Krunegård)

Så är det bara två dagar kvar. Sedan är det en avstängningsperiod, en vila. Och så börjar allt nytt. Som egentligen ändå inte är nytt, bara en mindre uppgradering. Det känns liksom lite fånigt att vara nervös inför gymnasiet när man har vänner som redan tagit studenten och ska börja sina liv på riktigt. De får uppleva det nya. Jag får mest...byta väntrum.

När jag kom hem ifrån skolan förut så var jag helt slut. Hela dagen hade jag bara gjort nästan ingenting, ändå var jag trött i hela kroppen. Jag började titta på något Discovery-program om extrema fartyg, men somnade och sov helt oberörd tills min lillasyster hoppade upp i soffan ( i stort sett på mig) och ville att jag skulle byta från den mumintrollfilm hon nu tittade på, till en annan. Den med blått fodral. Okej, sa jag och vaknade.

Snart ska det bli kallt igen. Jag vill inte, jag har vant mig. Tolv grader är obehagligt. Bara obehagligt.
Suck.
Jaja.
Jag har i alla fall bakat en rabarberpaj till mig och familjen och tänker koka te snart. Hoppas allt löser sig.

those first sweet days of june...

we went laughing through the streets

(A beautiful night in Oslo - Billie the vision & the dancers)

Marit Bergman kunde inte ha uttryckt det bättre. Sweet är just vad det är.
Jennie följde med mig hem när vi slutat idag, och vi badade, åt frukt och bara njöt. I skolan är det ingen som orkar längre. Framtiden är så mycket mer lockande, och ingen orkar vara kvar i det som händer nu. Vi har redan gått ut grundskolan, fast bara inte i praktiken.

Underligt nog är det ingenting som stressar mig nu, bland alla tankar. Inte ens sommaren.
Någonting jag saknar extremt mycket är dock innebandyn. Jag förstår inte hur mina lagkamrater kan gå tillsynes helt utan abstinens. Vem vill träna med mig? Och varför kan man inte träna innebandy på lovet? Och varför har jag inte blivit beroende av en sport som kan utövas året om.

Tur att te finns. Tur att jag är tillbaka hos min nya Death cab skiva. Kanske är det till och med något trevligt på tv ikväll.

Vad krävs för att man ska bli lärare?
Vilken förståelse måste man ha för andra personer, hur öppen måste man vara för att anpassa sig själv och sina metoder?
För mig tycks det inte krävas någonting. Det finns lärare, utbildade och helt okej avlönade, som inte verkar ha någon förståelse för andras tänkande överhuvudtaget. Jag blev riktigt arg idag, riktigt ledsen, när jag insåg att det faktiskt är så, på riktigt.