those first sweet days of june...

we went laughing through the streets

(A beautiful night in Oslo - Billie the vision & the dancers)

Marit Bergman kunde inte ha uttryckt det bättre. Sweet är just vad det är.
Jennie följde med mig hem när vi slutat idag, och vi badade, åt frukt och bara njöt. I skolan är det ingen som orkar längre. Framtiden är så mycket mer lockande, och ingen orkar vara kvar i det som händer nu. Vi har redan gått ut grundskolan, fast bara inte i praktiken.

Underligt nog är det ingenting som stressar mig nu, bland alla tankar. Inte ens sommaren.
Någonting jag saknar extremt mycket är dock innebandyn. Jag förstår inte hur mina lagkamrater kan gå tillsynes helt utan abstinens. Vem vill träna med mig? Och varför kan man inte träna innebandy på lovet? Och varför har jag inte blivit beroende av en sport som kan utövas året om.

Tur att te finns. Tur att jag är tillbaka hos min nya Death cab skiva. Kanske är det till och med något trevligt på tv ikväll.

Vad krävs för att man ska bli lärare?
Vilken förståelse måste man ha för andra personer, hur öppen måste man vara för att anpassa sig själv och sina metoder?
För mig tycks det inte krävas någonting. Det finns lärare, utbildade och helt okej avlönade, som inte verkar ha någon förståelse för andras tänkande överhuvudtaget. Jag blev riktigt arg idag, riktigt ledsen, när jag insåg att det faktiskt är så, på riktigt.