Som ett vägskäl.

I can't believe I'm here

and that I don't fear tomorrow anymore

I think we might be headed for the great times

so look at me

tell me what you see

and give me a left-cheek kiss

if this is not bold happiness

I don't know what it is

(City - Billie the vision & the dancers)

Vissa saker går så fort. Som en sommarvind som lyfter håret, för att sedan bara låta det lägga sig över axlarna igen,som om ingenting hade hänt.

För tre år sedan var jag en förvirrad och nervös tolvåring som stod inför något av det modigaste hon någonsin gjort. Som innan skolavslutningen i sjätte klass gick runt, runt i huset och lät Jocke Bergs röst dåna genom väggarna. Fräta bort allting med thinner, speciellt sånt man aldrig får glömma. Hon skulle börja om. Hon skulle vända något gammalt ryggen och se mot något helt nytt. Hon skulle aldrig mer vara rädd.

Tre svindlande år senare har jag blivit mig. Jag har upptäckt fantastiska människor, som blivit mina vänner. Jag har kännt en naturlighet jag inte trodde fanns, en lätthet. Jag har upplevt gemenskap och skratt.

Jag har hittat en bästa vän, en extra syster.

Kan ni förstå att jag inte förstår?

Jag är så glad att jag lyckats med det jag tror att jag lyckats med, att hitta mig själv. Och nu ska jag lösa upp min vardag igen...?

Nostalgin slår mig hårt. Julia som äter korv på vår klassföreståndares altan, fyra i stort sätt identiska vårjackor på en bänk, Jennie och jag sjunger Death cab på skolavslutningen...

Det låter jättelöjligt. Och det är det också. Det har varit löjligt och fånigt och absurt och helt underbart.

Vissa saker borde aldrig ta slut. Samtidigt så vet jag att allting gör det.

Tack.

Jag tror att jag älskar er.