Jag och pandorna.

natten väntar på att stan ska implodera

(LSD, någon? - kent)



Imorgon går planet, bort härifrån. Jag kan inte riktigt förstå tror jag. Kanske är jag lika trög som alla jag klagar på, kanske kan jag inte se utanför mitt tråkiga Anneberg-liv. Men det kommer att bli en upplevelse i alla fall. En mycket speciell upplevelse....En helt sjuk upplevelse! Tänk att få se kinesiska muren, pandor och cykeltaxi live under samma vecka! Jag kommer att tro att jag är inne i ett program på Discovery Civilisation eller något. Att jag sedan kommer att svimma av utmattning när jag går av planet på Landvetter den andre novmeber, det är en helt annan sak. Då har jag i alla fall köpt minst fyra par nya kinaskor.

I onsdags publicerades min krönika i Gp , och det var fruktansvärt många människor som läste den( www.gp.se/attityd om du inte gjort det) . Tack, måste jag väl säga, för att ni orkar och tar er tid. Och förhoppningsvis bryr er dessutom. *nynna på något lättsamt*
Och vad ska jag skriva om nu?

I veckan var jag på gymnasiemässan och blev ännu mer förvirrad över mitt liv. Människor är bra jobbiga ibland, som erbjuder så många trevliga sätt att leva på. Begränsa er , snälla ni.
Jag har bara ett liv att spendera och jag räcker inte till allting! Förmodligen borde jag åka till Indien. Det verkar så fridfullt där. Tyvärr är jag inte man, så jag kan inte bli buddistmunk. Det är synd, katolsk nunna är inte alls lika coolt. Dessutom får man inte ha orange kläder på sig då, och det är den riktigt tråkiga delen. Där kan vi snacka om diskriminering!(nej, jag är inte seriös nu).(Dock är jag uttråkad).

Igår var Johanna, Jennie och Julia här och drack chokladte. Äntligen. Vi spelade sällskapsspel, som riktigt mogna kvinnor, och åt godis tills Julia kände att mättnaden slog till. Johanna gnällde bara lite över maten, men annars så var hon på bättre humör än jag trott innan. Man vet ju aldrig med lilla Öjeling, hon är lite som hon är. Vid närmre eftertanke så är hon nog den mest konstiga människa jag vet. Den som är svårast att tyda, svårast att sätta sig in i.

Nu ska jag lyssna på Butterfly waltz och drömma om pandor och adventsljusstakar.

Godmorgon.

you can't break that which isn't yours
I must go on standing

(Après moi - Regina Spektor)




Höst-lördagmorgon, och jag är glad. Eller, hyffsat i alla fall. För första gången på kanske ett par månader eller så, så har jag fått en hel natts sömn. Utanför så färgar hösten världen och innanför så finns det te. Dessutom lånade jag Regina Spektor-skivan från biblioteket(äntligen!), så jag kan känna mig totalt avslappnad och titta på den gråa himlen. Det är något med hennes röst tror jag. Reginas röst. Den är liksom oberäknelig. Man vet inte hur stark musiken ska bli, och den går rakt igenom hjärtat.

Igår var det uttagning till Hallandslaget i en idrottshall någonstanns utanför Falkenberg. Det luktade koskit och var mörkt, och jag misstänker att vi befann oss i ingenstanns på riktigt.
De som var med på träningen utgjordes mesta dels av fjortisar(ca 25 % kom från Åsa, Kungsbackas egen beachort). Jag, Marre, Malin, Jessie och Elina kände oss därför lite bortkomna och borttappade. Fast träningen gick okej för oss allihop ändå. Eller, jag tror det i alla fall. Sedan vet man ju inte vad de tråkiga tränarna med ful dialekt och blå jacka tycker. Det får framtiden förtälja.

Livet driver med mig tror jag. Så många dikter som jag skrivit om himlar och stjärnor, och ändå får jag bara se samma gamla grå. Ibland känner jag att det verkligen inte finns någon som känner för att ta sig tid till att överraska mig. Till att ringa. Till att fråga, "vill du andas här bredvid mig en stund istället för själv där under himlen?" eller "ska vi rymma härifrån tillsammans eller vill du i alla fall dricka lite te med mig?". Någon som kanske kan visa att de finns när de behöver finnas. Men det kanske inte går.

Nu ska jag dricka mera koleravaccin. Skål!

Blöta fötter.

another bullet in my chest
I wanna die for you

(Another apple in my mouth- Sugarplum fairy)




Av någon anledning har min svenskalärare packat på mig en bok som hennes väninna skrivit och nu har den förföljt mig hela kvällen. Innehållet är definitivt inte särskilt hög kvalité på, och lärarväninan skriver otorligt onaturligt om ungdomar i en Stockholms förort. Tydligen tror hon att uttryck som
" Jag diggar dem inte alls!" och "kramisar" är vanligt återkommande bland dagens ungdom. Stackars människa. Nog med kritik åt henne, hon kan säkert inte hjälpa det.

Idag regnade det på riktigt på första gången på flera veckor. Mina skor blev så blöta att jag höll på att börja gråta, men väl hemma repade jag mod och letade reda på te och tofflor. Jag funderar på att göra lite mer te nu, men jag tror inte att jag orkar. Jag ska nog sova snart istället.
För att återgå till hösten, det inte bara regnade idag, det var mörkt också! När jag kom ut från min näst sista gitarrlektion märkte jag att det var natt ute redan klockan 18:43. Gatlycktorna såg spöklika ut. Orange.

Jag skrev in min krönika "såhär på tåget" på datorn i eftermiddags och om allt går som jag planerat så går det bra. Jag är en planerad person nämligen...eller, ja, en lycklig person i alla fall. Filosofiskt lycklig, trots lite regn sådär. Även om inte just det är så planerat. If you all get my point.

Ny vecka.

it feels so good to be an outlaw in your perfect world

(Morning paper dirt - Mando Diao)



På tåget hem igår hade det varit skönt att sova. Tyvärr kunde jag inte det, utan satt och drack ramlösa istället, hela långa vägen från Öland tillbaka till Göteborg. Tur att Karolina upplyst mig om att ramlösa inte är så farligt för miljön som jag först trott, annars hade jag haft dåligt samvete också.

Det var skönt att få komma tillbaka till Kastlösa ett par dagar, kan jag konstatera såhär i efterhand. Det finns ett lugn där som nog inte riktigt går att beskriva, och hur trött jag än är just nu, så är jag ändå avslappnad. Kanske behöver alla människor sitta vid en lägereld och dricka billig jordgubbssaft några timmar då och då. Kanske behöver alla sjunga dagissånger om djur och spela filmmusik på piano klockan två på natten. Jag tror det.
Och till alla som inte provat något av ovanstående; jag rekomenderar Kastlösa Stiftsgård varmt.

Så är det början av en vecka igen. Kanske jag borde vara stressad, men jag orkar inte. Ganska praktiskt. Att inte orka vara stressad, alltså. Motsägelsefullt men praktiskt. Men jag ska ju faktiskt inte stressa. Jag är inte en sådan person. Jag är en livsnjutare!(som tyvärr stöter på komplikationer ibland, men sådant får man ta). Imorgon ska jag fika med Salle och tack för kanelbullarna Jennie.


(Jag borde ha pluggat So nu.)








(Jag har inte pluggat So nu.)






Illa.

Längtan till lingondrickan.

still calling love by your name

(Calling love - Anna Ternheim)



Det är så skönt ibland, när saker bara flyter på. Som idag. Händelser och diskussioner man oroat sig för bara löser sig och det känns som om tre kilo betong lättat från axlarna. Jag kan minsann få som jag vill, tänker man. Jag är minsann en person jag också.
Och en jävligt bra en.



Just det, en bra sa jag. Fast jag är depressiv tonåring och sådär.


Jag lyckades förklara för gitarrläraren att jag tänker sluta snart också. Att jag inte orkar med och att jag behöver mer tid till skola och vänner. Han bara log och sa ; "okej". Vi pratade en stund om vad jag hade fått ut av lektionerna, och nu ska jag spela två gånger till. Sen är det slut. En fri kväll till per vecka.

Och snart har jag klarat av halva höstterminen i nian. Snart bara 3/4 kvar. *suck*. Det går i alla fall framåt, men jag känner att jag inte riktigt orkar. Jag lär mig...eh...uhh...kanske en eller två nya saker i skolan per vecka. Ja, visentliga saker då alltså. Så meningslöst. Och när jag inte är motiverad, så går det ju inte särskilt bra. Nivån på allt jag gör är stadigt påväg neråt. YAYNESS. Och jag som satsar på toppbetyg.
Fast, jaja. Nu är det här trots allt en bra och lätt dag. Jag ska inte ta upp jobbiga saker.

Jag har blivit bjuden på tårtkalas! Nästa vecka ska jag ut till Astrid, där jag inte varit på mer än ett år(om någon kanske minns den misslyckade grillfesten). Tårtkalas är alltid bra. Dessutom är det kanelbullens dag, icke att förakta. Tre stora, tjocka bullar har jag ätit idag. Imorgon ska jag till Öland på återträff. Tågresan kanske inte är att se fram emot, men att träffa alla och få lite kärlek är deffinitivt värt att längta till. För att inte tala om lingondrickan!

Godkväll!