Godmorgon.

you can't break that which isn't yours
I must go on standing

(Après moi - Regina Spektor)




Höst-lördagmorgon, och jag är glad. Eller, hyffsat i alla fall. För första gången på kanske ett par månader eller så, så har jag fått en hel natts sömn. Utanför så färgar hösten världen och innanför så finns det te. Dessutom lånade jag Regina Spektor-skivan från biblioteket(äntligen!), så jag kan känna mig totalt avslappnad och titta på den gråa himlen. Det är något med hennes röst tror jag. Reginas röst. Den är liksom oberäknelig. Man vet inte hur stark musiken ska bli, och den går rakt igenom hjärtat.

Igår var det uttagning till Hallandslaget i en idrottshall någonstanns utanför Falkenberg. Det luktade koskit och var mörkt, och jag misstänker att vi befann oss i ingenstanns på riktigt.
De som var med på träningen utgjordes mesta dels av fjortisar(ca 25 % kom från Åsa, Kungsbackas egen beachort). Jag, Marre, Malin, Jessie och Elina kände oss därför lite bortkomna och borttappade. Fast träningen gick okej för oss allihop ändå. Eller, jag tror det i alla fall. Sedan vet man ju inte vad de tråkiga tränarna med ful dialekt och blå jacka tycker. Det får framtiden förtälja.

Livet driver med mig tror jag. Så många dikter som jag skrivit om himlar och stjärnor, och ändå får jag bara se samma gamla grå. Ibland känner jag att det verkligen inte finns någon som känner för att ta sig tid till att överraska mig. Till att ringa. Till att fråga, "vill du andas här bredvid mig en stund istället för själv där under himlen?" eller "ska vi rymma härifrån tillsammans eller vill du i alla fall dricka lite te med mig?". Någon som kanske kan visa att de finns när de behöver finnas. Men det kanske inte går.

Nu ska jag dricka mera koleravaccin. Skål!