Längtan till lingondrickan.

still calling love by your name

(Calling love - Anna Ternheim)



Det är så skönt ibland, när saker bara flyter på. Som idag. Händelser och diskussioner man oroat sig för bara löser sig och det känns som om tre kilo betong lättat från axlarna. Jag kan minsann få som jag vill, tänker man. Jag är minsann en person jag också.
Och en jävligt bra en.



Just det, en bra sa jag. Fast jag är depressiv tonåring och sådär.


Jag lyckades förklara för gitarrläraren att jag tänker sluta snart också. Att jag inte orkar med och att jag behöver mer tid till skola och vänner. Han bara log och sa ; "okej". Vi pratade en stund om vad jag hade fått ut av lektionerna, och nu ska jag spela två gånger till. Sen är det slut. En fri kväll till per vecka.

Och snart har jag klarat av halva höstterminen i nian. Snart bara 3/4 kvar. *suck*. Det går i alla fall framåt, men jag känner att jag inte riktigt orkar. Jag lär mig...eh...uhh...kanske en eller två nya saker i skolan per vecka. Ja, visentliga saker då alltså. Så meningslöst. Och när jag inte är motiverad, så går det ju inte särskilt bra. Nivån på allt jag gör är stadigt påväg neråt. YAYNESS. Och jag som satsar på toppbetyg.
Fast, jaja. Nu är det här trots allt en bra och lätt dag. Jag ska inte ta upp jobbiga saker.

Jag har blivit bjuden på tårtkalas! Nästa vecka ska jag ut till Astrid, där jag inte varit på mer än ett år(om någon kanske minns den misslyckade grillfesten). Tårtkalas är alltid bra. Dessutom är det kanelbullens dag, icke att förakta. Tre stora, tjocka bullar har jag ätit idag. Imorgon ska jag till Öland på återträff. Tågresan kanske inte är att se fram emot, men att träffa alla och få lite kärlek är deffinitivt värt att längta till. För att inte tala om lingondrickan!

Godkväll!