Saknad i snö

don't let anyone say:
thats already been said

(Topsy Kaiser - The Ark)


Nu sitter jag i en stuga i Trysil, omgiven av snö, och drömmer.
Varför drömmer jag, undrar någon.
Jo, för att jag är bra på det, förstås.
Jag är inte bra på att läsa den jätteavancerade och tråkiga roman som jag borde avsluta, jag är inte bra på att vara snäll mot min familj och jag är inte bra på att vara kreativ och komma fram till bra val.
Det räcker.

Även om han inte verkar tro på det själv, så saknar jag Stefan otroligt mycket. Efter typ, två dagar. Att det ska vara så svårt att förstå en annan människa, att lita på en annan människa. Och efter mer än ett år dessutom!
Det känns så otroligt onödigt. Han är så otroligt onödig ibland, när han håller på såhär. Att han inte bara kan ta allt för vad det är och njuta av det!...
...och kanske skicka ett litet sms till mig, här i snön.

Så mycket annat har runnit emellan mina fingrar och jag tänker inte släppa den här tillvaron helt enkelt.

Trysil och insekter

I check my bed for bugs and spiders
though I don't really think they're there

(If I don't write this song, somone I love will die - Hello Saferide)

Imorgon åker vi.
Jag och Jennie Måni åker till snön och dricker te.
Åker till Trysil i Norge.
Och Jennie ska ramla av längdskidorna ned i den mjuka snön bredvid spåren och se ut som en insekt(söt insekt) på rygg, och då ska jag ta fram våran engångskamera och ta en fin bild.
Sedan vinner hon nog över mig i snöbollskrig.

Ta hand om Kungsbacka åt mig kära vänner, och se till att äta er tjocka på påskgodis. Godnatt.

I ett hav.

calm down kids, we're all waitng down here

(New pollution - The Ark)

Ibland förstår jag inte varför det alltid måste finnas ett rätt och fel. Varför det alltid måste krävas olika saker för att man ska passa in i olika situationer. Varför måste jag som tjej tycka att det är äckligt att vara tillsammans med en kille, om han inte uppfyller de krav som finns på en "normal" kille? Ett exempel är de vanliga tjejsnacken. "Han är så jääääävla snygg", är väl en inte helt ovanlig kommentar. Vad som menas med den är förstås: där är en kille som ser bra ut, är lagom kaxig, lagom mycket normal kille och därför lagom mycket åtråvärd.
En annan är: " fan vad han är bög, asså". Med det menas: där är en kille som inte riktigt passar in i gänget i klassen eller idrottslaget, som kanske råkar ha på sig för tajta jeans eller för färgglad tröja, och som därför förtjänar domen "bög". För det är väl vad det är. En dom, en anklagelse.
Ibland undrar jag i fall det finns någon i min ålder som ens reflekterar över att homosexualitet faktiskt existerar och är fullt normalt. Att det inte bara är en benämning på ett person som hamnat lite utanför, eller som helt enkelt beter sig fel.

Och jag förstår inte heller varför jag funderar på det, när det verkar så självklart för alla andra. Ja, så självklart att de ibland blir upprörda när jag försöker prata med dem och ser ut som att de tänker vafan-är-hon-helt-jävla-borta-eller och börjar prata med någon annan. Då känner jag ibland för att svara "JA, jag är helt jävla borta, men du kan väl i alla fall lyssna på vad jag säger?!".
Fast det gör jag inte, förstås.
Jag får en känsla av att det verkligen inte är någon som förstår vad jag försöker säga. Att det inte finns någon annan förutom jag som tycker att det där "han är bög-snacket" faktiskt inte är helt....normalt.
Jag är en bortglömd ö i ett hav av tonårsliv.

Fläder och sjukhuskorridorer.

I'm always asking for more

(Stay loose - Belle & Sebastian)

Känslan av att ha misslyckats något med den här dagen är övergripande. Jag höll på att somna imorse på franska provet, Stefan känner inte för att vara något stöd just nu, Jennie är sjuk och någon småmystiskt människa ger mig obehagskänslor genom att kommentera min blogg anonymt och tjata om släktmiddagar. Slutsats: alla är besvikna på mig, jag känner för att sova.

Lite cider skulle inte heller sitta fel. Fläder, helst.

För att nämna något lite mer trevligt så såg jag en snutt av en Grey's Anatomy-repris i eftermiddags. Jag gillar egentligen inte serien särskilt mycket, men idag är den ultimat. Den utspelar sig helt enkelt i en annan värld! Därför ska jag snart lägga mig i soffan med ett stort glas vatten och en banan och slå på femman.
Det finns dock ett problem. Jag var tvungen att gå till träningen mitt i eftermiddagsreprisen.
Är det någon som kan berätta hur avsnittet med de siamesiska tvillingarna slutar? Johanna?

Après l'hiver.

när all snö dör

och gården blivit vit

då vet du att jag drömmer

jag drömmer dig hit

(Snö - Laleh)

Jag har tagit fram min svartvitblommiga skrivbok. Den är nästan tom. Konstigt.

Jag som får så mycket intryck att skriva ned, så många upplevelser att spara. Men det ska bli ändring nu. Jag ska lägga boken i väskan och skriva på bussen. Mitt gamla block är ändå fullt, och jag kan inte släppa inspirationen. Nu är det vår, nu är det nytt!

I bilen från innebandyn idag kom jag på en fundering. Vad är anledningen till sockerberoende, egentligen? Okej, visst, jag köper att om man trycker i sig tillräckligt mycket av någonting tillräckligt regelbundet så blir man tillsist beroende av det, men det måste ju finnas någon dragningskraft från början. Samma sak med kaffe/koffein.
Kan det inte vara så att det är stressens fel?
Ingen normal människa orkar med de krav som räknas som normala idag, och måste därför ta till något extra för att orka med...hmm....jag är för trött för mitt eget bästa.

Fundering-funderingar

don't know much about love and roses
but I know we've got compatible neuroses

(I Pathologize - The Ark)


De senaste veckorna verkar ha gått fruktansvärt fort. Jag känner mig helt ifrånsprungen och förvirrad och för första gången på faktiskt ganska länge,så upplever jag lite att jag inte hinner med. Den här veckan har jag spelat innebandy fem dagar av sju, och då har det tagit upp hela min lediga tid. Skolarbete? Va?
Jag har dessutom smått desperat försökt hinna med mina förhållanden till trevliga människor omkring mig, men kanske inte lyckats så bra. Jennie följde med till Gekås i torsdags, Stefan och Malin sov över varsin natt i helgen, men jag sov istället för att gå på poesikvällen på Allé i fredags. Sov och tuggade i mig grillchips maniskt. Ungefär samtidigt.

Som tur är så har det faktiskt gått helt okej med innebandyn de senaste matcherna. Faktum är att dagens match var en riktigt bedrift!
Första gången jag spelade mot Pixbo var för nästan precis tre år sedan. Då förlorade vi med 18-0. Vi har mötts några gånger i olika cuper, alltid med rättså värdelösa resultat. Sedan i höstas har vi spelat i samma serie, bättrat på oss lite, och spelat relativt jämnt två matcher i rad.
Idag lyckades vi vinna! Jag trodde knappt siffrorna på ljustavlan stämde, när vi ledde med 4-0 efter andra perioden. Ha-Ha-Ha!

Någon gång ska jag skriva en bok om hur konstiga människor är. Jag ska bevisa för alla som är normala hur onormala och spännande de är. Om det sedan är positivt eller inte, det struntar jag i.
På pendeltåget kan jag sitta helt förbluffad och fundera över andra människors liv. Känna empati eller förundran eller rädsla för någon jag inte alls vet vem det är, basera känslorna på min egen fantasi. Jag bygger upp hus, familjer, ensamhet och karriärer, och sitter och ler lite för mig själv. Det är roligt. Eller ja, det slår i alla fall allt tragglande av småtråkiga, inne-just-nu månpocket böcker till och från skolan. Dessutom tror jag att det är lite bra.

Jag saknar The Ark och Ola Salo så otroligt mycket nu. All annan musik känns tråkig och menlös. Och så ska de inte spela nästan någonting i år! Det är så elakt att...att.....ja, det är elakt, helt enkelt. Protestlista, någon?

Trött.

people say it's a waste of time
I say it suits me just fine

(I don't care what the people say - Mando Diao)

Något med den här världen känns lite orättvis.
På Ullared var hårnålarna slut och vi hade redskapsgynmastik i skolan.
Buhu.

Ett mycket snabbt inlägg.

and if you turn your back on me
i swear to God I'll kill myself

(Halo - Timo Räisänen)

Helgen har varit ganska lång och ganska fri. I fredags, efter en hel studiedag av sömn och datorspel, så var jag på filmkväll och såg på disneyfilmer tills det ekade "ett hjärtligt vardagsgrattis" i huvudet på mig och jag höll på att somna. Det kändes lite rofyllt, samtidigt som jag sympatiserar med idén att göra skräckfilm baserad på Alice i underlandet. Det kan inte gå fel, den är ju skrämande redan i orginal!
Lördag-söndag spelade jag innebandy mot fiskar och fjollor och åt vindruvor tillsammans med Steff. Att vakna på måndagen var riktigt långsamt, måste jag erkänna.

Snart ska jag stoppa en banan i fickan och småspringa iväg till pendelstationen för att träna inne i Kungsbacka. Ett varv i forsslingan och sedan innebandy. Igen.

Vår påväg till Friskis och Svettis.

you'll find me in a bitter-sweet hello


(To be my self completely - Belle & Sebastian)

Singstar är nog dessvärre inte min stora talang. Jag kom just hem efter att ha provat på företeelsen hemma hos Julia...Det resulterade i skyhög falsksång och otroliga skrattattacker.
Det bästa var nog att ingen av oss kunde en enda av låtarna(riktiga ca 60 år gamla klassiker) och därför var tvungna att gissa oss till rätt tonart genom att nynna lite svajiga skalor, samtidigt som vi försökte läsa orden på tv-skärmen och hänga med i låtens takt. Bäst var Johannas och Julias Whitney Houston-duet. Riktigt rörande..

På Varlaskolan, där jag går sedan nästan tre år tillbaka, finns ett antal otroligt fåniga och inprentade traditioner. Jag, som får kväljningnar bara någon börjar tala om midsommar, släktmiddagar och köttbullarochprinskorv, är väl lite småskeptisk när det kommer till sådant, men inte slipper jag undan för det. En av dessa återkommande händelser är de kombinerade studie och friluftsdagarna vecka tio varje år. I och för sig är det ganska skönt att slippa vanliga lektioner ett par dagar, men planeringen av det hela är väl inte den bästa.
Jag fick reda på igår eftermiddag vilka tider jag skulle infinna mig på diverse platser idag. Som vanligt blev promenaden till och från Friskis och Svettis en mycket trevlig(och lite stressig) upplevelse. Det var vår och skön luft ute. Som tur är så har jag upplevt min sista vecka tio på Varla.

Primärvalen i USA går mig på nerverna just nu. Uppmärksamheten är bara för mycket. Jag menar, vem tror egentligen att någon kommer att kunna styra upp det där landet innan det är för sent? Vad är det människor förväntar sig ska förändras?
Jag kanske inte riktigt ser objektivt på det hela. Jag tycker att USA är ett sjukt land, och det kommer jag förmodligen att stå fast vid, hur svart Barack Obama än är och hur mycket kvinna Hillary Clinton än är.
Mitt samvete säger att jag är politiskt intresserad och borde tycka något. Frågan är bara, tycka vadå?