Vår påväg till Friskis och Svettis.

you'll find me in a bitter-sweet hello


(To be my self completely - Belle & Sebastian)

Singstar är nog dessvärre inte min stora talang. Jag kom just hem efter att ha provat på företeelsen hemma hos Julia...Det resulterade i skyhög falsksång och otroliga skrattattacker.
Det bästa var nog att ingen av oss kunde en enda av låtarna(riktiga ca 60 år gamla klassiker) och därför var tvungna att gissa oss till rätt tonart genom att nynna lite svajiga skalor, samtidigt som vi försökte läsa orden på tv-skärmen och hänga med i låtens takt. Bäst var Johannas och Julias Whitney Houston-duet. Riktigt rörande..

På Varlaskolan, där jag går sedan nästan tre år tillbaka, finns ett antal otroligt fåniga och inprentade traditioner. Jag, som får kväljningnar bara någon börjar tala om midsommar, släktmiddagar och köttbullarochprinskorv, är väl lite småskeptisk när det kommer till sådant, men inte slipper jag undan för det. En av dessa återkommande händelser är de kombinerade studie och friluftsdagarna vecka tio varje år. I och för sig är det ganska skönt att slippa vanliga lektioner ett par dagar, men planeringen av det hela är väl inte den bästa.
Jag fick reda på igår eftermiddag vilka tider jag skulle infinna mig på diverse platser idag. Som vanligt blev promenaden till och från Friskis och Svettis en mycket trevlig(och lite stressig) upplevelse. Det var vår och skön luft ute. Som tur är så har jag upplevt min sista vecka tio på Varla.

Primärvalen i USA går mig på nerverna just nu. Uppmärksamheten är bara för mycket. Jag menar, vem tror egentligen att någon kommer att kunna styra upp det där landet innan det är för sent? Vad är det människor förväntar sig ska förändras?
Jag kanske inte riktigt ser objektivt på det hela. Jag tycker att USA är ett sjukt land, och det kommer jag förmodligen att stå fast vid, hur svart Barack Obama än är och hur mycket kvinna Hillary Clinton än är.
Mitt samvete säger att jag är politiskt intresserad och borde tycka något. Frågan är bara, tycka vadå?