I ett hav.

calm down kids, we're all waitng down here

(New pollution - The Ark)

Ibland förstår jag inte varför det alltid måste finnas ett rätt och fel. Varför det alltid måste krävas olika saker för att man ska passa in i olika situationer. Varför måste jag som tjej tycka att det är äckligt att vara tillsammans med en kille, om han inte uppfyller de krav som finns på en "normal" kille? Ett exempel är de vanliga tjejsnacken. "Han är så jääääävla snygg", är väl en inte helt ovanlig kommentar. Vad som menas med den är förstås: där är en kille som ser bra ut, är lagom kaxig, lagom mycket normal kille och därför lagom mycket åtråvärd.
En annan är: " fan vad han är bög, asså". Med det menas: där är en kille som inte riktigt passar in i gänget i klassen eller idrottslaget, som kanske råkar ha på sig för tajta jeans eller för färgglad tröja, och som därför förtjänar domen "bög". För det är väl vad det är. En dom, en anklagelse.
Ibland undrar jag i fall det finns någon i min ålder som ens reflekterar över att homosexualitet faktiskt existerar och är fullt normalt. Att det inte bara är en benämning på ett person som hamnat lite utanför, eller som helt enkelt beter sig fel.

Och jag förstår inte heller varför jag funderar på det, när det verkar så självklart för alla andra. Ja, så självklart att de ibland blir upprörda när jag försöker prata med dem och ser ut som att de tänker vafan-är-hon-helt-jävla-borta-eller och börjar prata med någon annan. Då känner jag ibland för att svara "JA, jag är helt jävla borta, men du kan väl i alla fall lyssna på vad jag säger?!".
Fast det gör jag inte, förstås.
Jag får en känsla av att det verkligen inte är någon som förstår vad jag försöker säga. Att det inte finns någon annan förutom jag som tycker att det där "han är bög-snacket" faktiskt inte är helt....normalt.
Jag är en bortglömd ö i ett hav av tonårsliv.