Han kom in på scenen och visste att han var en hjälte, en gud.
Klockan var ungefär elva på kvällen. Det var inte kallt. På scenen stod instrument belysta av något svagt blått sken, i bakgrunden syntes ett stort BD-märke.
Och jag grät.
Det gick inte att förstå, ens efter konserten, vad exakt det var som hade hänt. Efter sista låten (No time for us akustisk, Henrik själv på scen akompanjerad av gråtande fans) stod jag och alla runt mig bara kvar och stirrade. Ingen ville reagera. Allting var bara så konstigt och ogreppbart.
Sedan var jag trött och frös och gick smått stapplande iväg till en bil med Steffs mamma i och somnade där.
Jag har väl egentligen inte rätt att kalla mig själv extrem hängiven BD-tjej. Och jag vet faktiskt inte om jag vill titelera mig så heller. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte vill det. Det har trots allt, utan att jag märkt det själv, gått ett tag sedan jag la silverstjärnor och kajal på hyllan nu. Broder Daniel räddade aldrig mitt liv.
Och ändå.
Ändå var gårdagskvällen så enorm.
Det var Henriks falska toner och hans akustiska gitarr, det var bandets ärlighet, respekt och trots allt gläjde över vad de gjorde i och med hyllningskonserten till Anders, det var alla de melodier, alla de slingor som jag känner igen så väl och som jag så snabbt relaterar till. Det var en lycka. En lycka som varade i en kväll.
Klockan var ungefär elva på kvällen. Det var inte kallt. På scenen stod instrument belysta av något svagt blått sken, i bakgrunden syntes ett stort BD-märke.
Och jag grät.
Det gick inte att förstå, ens efter konserten, vad exakt det var som hade hänt. Efter sista låten (No time for us akustisk, Henrik själv på scen akompanjerad av gråtande fans) stod jag och alla runt mig bara kvar och stirrade. Ingen ville reagera. Allting var bara så konstigt och ogreppbart.
Sedan var jag trött och frös och gick smått stapplande iväg till en bil med Steffs mamma i och somnade där.
Jag har väl egentligen inte rätt att kalla mig själv extrem hängiven BD-tjej. Och jag vet faktiskt inte om jag vill titelera mig så heller. Eller rättare sagt, jag vet att jag inte vill det. Det har trots allt, utan att jag märkt det själv, gått ett tag sedan jag la silverstjärnor och kajal på hyllan nu. Broder Daniel räddade aldrig mitt liv.
Och ändå.
Ändå var gårdagskvällen så enorm.
Det var Henriks falska toner och hans akustiska gitarr, det var bandets ärlighet, respekt och trots allt gläjde över vad de gjorde i och med hyllningskonserten till Anders, det var alla de melodier, alla de slingor som jag känner igen så väl och som jag så snabbt relaterar till. Det var en lycka. En lycka som varade i en kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar