trees are brown now
(A hazy shade of winter - Simon & Garfunkel)
Det här med bloggandet går verkligen upp och ned. Nu har alla cyberspace invånare fått vara utan mina små visdomsord i lite drygt en vecka, på gott och ont. Frukta dock inte. Jag överger er inte i första taget.
Idag är dan före dan före dopparedan som det heter. Jag är mycket nöjd trots att julmysfaktorn på 7 grader varmt och en eftermiddag vid datorn är rätt låg. Mina julklappar i år är mästerliga, kan jag upplysa alla lyckliga släktingar om, och de är klurigt och finurligt inslagna. Dessutom har jag och familjen hunnit med en del julbak sedan skolan slutade och jag föll i lovkoma. En skev men vacker pepparkaksmodell av muminhuset står nu på vårt ostämda piano.
Jag har, överhuvudtaget, en ganska lugn inställning till julfirande i år. Jag vet att julafton inte kommer att bli årets bästa dag precis, men jag ska göra det bästa av det och försöka att slappna av. Det kommer att bli jobbigt. Det kommer att bli klistrigt och klaustrobofiskt och findukat. I värsta fall ska jag fly in på mitt rum och andas i en fyrkant några minuter. Linnea har lärt mig. Dessutom ska jag passa på att få ut så mycket som möjligt av allt bra med julen, så här dagarna innan. Förutom det redan avklarade julklappsinköpen, julbaket och julklappsrimmen, så ska jag träffa mina vänner, se på gamla julkalendrar och vältra mig i århundradets bästa kolsyrade dryck: julmust.
Är det någon mer än jag som tycker att årets julklapp är ett mycket knepigt koncept? Varje år tjatas det om materialism och överkonsumtion, för att inte tala om det ganska slitna ordspråket "det är tanken som räknas". Ändå utses varje år den mest trendiga och behövliga prylen att gömma under granen. Helst dyraste varianten på bild i aftonbladet-expressen-gt. Det är ju så man undrar. Varför är inte kramen årets julklapp? Eller besöket på mormors ålderdomshem? Jag tänker på sanningen i Navid Modiris ord då han sjunger om den svenska ensamheten. Och vem ska egentligen trösta Gösta med...en platt-tv? Gps? Media är ett mysterium. Människor är ett mysterium. Och till skillnad från de i julavsnitten av Midsummer Murders, så finns inte lösningen gömd i ett lurigt vittnesmål eller en spegel på fel ställe. Lösningen finns bara hos de som vågar göra något.
För att övergå till en lite mer lustig fundering: igår lyssnade jag på en av familjens åttioelva julskivor, på en rättså överpampig version av Rudolph the Red Nosed Reindeer och följande tanke slog mig. Vem uppfann Rudolf? Många sångtexter är flummiga, och det finns ofta skäl att misstänka viss narkotikapåverkan hos författaren ifråga, men här snackar vi inte svår-pop utan folkvisa. Julfolkvisa, observera. Jag undrar nu: vem skrev låten? under vilka omständigheter? är den överhuvudtaget lämplig att behålla som trevlig trallsång? Nej, jag tänker inte söka på wikipedia. Ja, jag är intresserad av era åsikter. På tal om obehagligheter, såg jag ett avsnitt av gossip girl i veckan, driven av ren nyfikenhet och den naturliga instinkten att hänga med i vad folk pratar om. Jag säger bara: Huuuhhh...
Min lilla jullista:
*Har ätit mig sockerhög på skumtomtar (x)
*Har varit på finstämd julkonsert (x)
*Har shoppat på julmarknad (x)
*Har bakat fina pepparkakor (x)
*Har bakat fula pepparkakor (x)
*Har tagit med mig mat från ett julbord hem ( )
*Har klätt en julgran (x)
*Har klätt två julgranar (x)
*Har klätt tre julgranar ( )
*Har fått ett enda litet ynka god jul-sms ( )
*Har rimmat på julklappar (x)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du hade ganska trevligt hos mig, hoppas jag, och du ska ha den bästa julen!
Je t'embrasse-stor jättemegasuperduperkram... Såhär i juletider så får du en sån kram, gillade din idé att utnämna kramen till årets julklapp.
Skicka en kommentar