-09

And if we see it
Why can't we beat it

(Forget December - Something Corporate)

Nu sitter jag här igen. Precis som förra året sitter jag här och försöker filosofera om min plats i tillvaron utan större framgång. Det har gått ett till år, med en till slaskfebruari, en till naivitetsmaj, en till njutningsaugusti och en till november med mörka eftermiddagar.
Jag har aldrig riktigt gillat nostalgi. Den där sentimentala känslan av att tiden är konstant och att vi bara är människor, som är så lätta att forma. Ändå kan jag inte riktigt låta bli. Kan inte låta bli att tänka på vad jag blivit, vad jag lämnat, vad som finns kvar. Vad jag kunde ha blivit, var jag kunde ha varit istället för här, i vår gråtapetserade hall med smidig kontorsfunktion.

Första januari förra året var självklart annorlunda. Jag hade inte promenerat i London, genom Hyde Park på morgonen. Ätit dyr caféfrukost med mamma. Nypressad juice. Jag hade inte gått mopedkursen med krister "henriksson" trafikskoleläraren och jag hade aldrig kört retromoppen (!!!). Jag hade inte firat ett år med älsk, inte alls upplevt samma lättnad som finns nu. Inte kännt efter vad som är mer värt än annat. Jag hade inte förstått hur konstigt det känns att vakna en morgon och veta att man inte bara valt gymnasieskola, utan skickat in papprena till någon form av knäpp myndighet som bestämt att sista datumet för att välja var igår. Jag hade inte skrattat så mycket som jag gjorde varje gång min bästaste jennie ramlade i skidspåren i Trysil och jag hade inte varit så glad som jag var när vi låg och pratade i den stora våningsängen på kvällarna.

Jag hade inte vetat eller kunnat förbereda mig på hur det skulle kännas att sluta grundskolan och att lämna något bakom så deffinitivt. Det kommer alltid fler tårar än man tror. Om man är sentimental som jag, i alla fall. Jag hade inte fått några slutbetyg att öppna och gråta av lättnad över. Jag hade aldrig haft ett jobb och jag hade aldrig kännt känslan av att lämna sista slöjdlektionen med ett leende. Jag hade aldrig varit på festival och skrikit dansat glädjerusat och sedan frusit och svettats på samma gång i en sovsäck i Malins enorma tält. Nästan ett hus, är det. Jag hade inte varit nervös för och åkt på mysig stockholmsresa med pojkvän och jag hade inte gråtit som en fontän när på Broder Daniels sista konsert. Jag hade inte förvillat mig i sommarlycka. Jag hade aldrig ätit muminkex under en suspekt gatlykta mitt i småländska skogen.

Jag hade inte gått hem från min första dag på gymnasiet med ett enda ord i huvudet: ja. Jag hade aldrig träffat Klara, Björn, Ella, Linnea, Lisa, Sofie och alla andra galet fina människor jag träffat bara sådär. Jag hade inte varit på en helt genomblöt kaos-hajk och ändå tyckt det var mysigt. Hade aldrig blivit rädd för Ellas subtila, mystiska skåp och inte skrattat åt Kåres försök att beskriva lugn i klassrummet med en formel. Jag hade inte lärt mig konstiga innebandydomarregler och jag hade inte gått ut en förmiddag, en nyårsafton och sprungit. Sprungit fort. Bara sprungit bortåt. Jag hade inte firat en hel jul hemma utan några tårar eller konstiga sammanbrott och jag hade aldrig varit så tacksam för ett jullov.

Och nu då?
Det är första januari, jag har ätit kall fläskfilé-rest till middag och förväntas äta ostkaka till efterätt inom en allt för snar framtid. Det ligger någon sorts konstig söndagskänsla över dagen, något stillastående, men samtidigt finns en förväntan. Något som inte är utalat. Jag har inga nyårslöften i år. Jag har inga gränser. Jag säger som min älskling steff sa i sitt ganska så dimmiga tolvslagstal: det här är vårt år. Det här är mitt år.
So be it.