Kalasnostalgi

över nu
och jag som alltid hatat nostalgi

(Stanna hos mig - kent)


Satt förgäves i någon halvtimma och försökte ändra bakgrunden till min bloggrubrik men misslyckades. Kanske var det fel tid för att lägga upp en svartvit göteborgbild med hög kontrast. Kanske kommer den imorgon. Ingen vet.

Dagen har varit bra trots åskskurar, fiskbullar och bortblåsta paraplyn. Simon & Garfunkel har hittat in på min i-pod och trivs. Hade ett uppstartningsmöte med landets blivande bästa korplag i fotboll hemma hos Linnea. Hon bor i ett fint designhus på ett berg och har en enorm tv. Och gott te. Måste säga att dagen var mycket trivsam. Dessutom vaknade jag hos Steff och var alldeles yr och glad imorse. Grattis världen, idag är jag glad!

Kalas är ett otoligt fyndigt ord. Har kommit på att det är mitt nya favoritord, jag upprepar det hela tiden. Väntar bara på att någon i min närhet ska klaga. Förlåt, får jag säga då, jag kan inte hjälpa att det råkar vara ett så väldans användbart ord! Att jag hellre säger kalaskul än jätteroligt är väl min ensak. Kalasfisk, kalasbra, kalaskratta, kalasdag. Kalas åt alla!

Glömska är ett fenomen. Känslor försvinner, dagar går och om man plötlsigt återkallar dem så gör det så ont att man spricker. Nostalgi, heter det då. Nostalgin är glömskans fel. Glömskan får en att städa hjärnan efter någon sorts behov av förnyelse, en anpassning efter vardagen. Därför blir hela kroppen grå på vintern och därför gråter jag på en del kvällar. Så många saker bara förloras i glömskan. Slurrrrp säger det och där försvann det skrattet. Den vännen. Den kärleken och den ondskan. Uppätet och borta för alltid, förutom i små, plågsamma fragment som tenderar att dyka upp till ytan när man minst anar och vill det. Igår satt jag i Stefans säng och beundrade hans Kent-box, den ultimata samlingen. Plötsligt bytte skivan låt och så mycket började krypa i min mage att jag var tvungen att sätta mig i fosterställning och köra ned pannan i knäna. Ångest ut i naglarna. Kan någon säga varför?

Annars så...

*Spelar Hello Saferide i Göteborg igen den 28 februari. Längtan.

*Undrar jag hur jag någonsin ska kunna börja mitt vuxna liv när köerna till hyresrätter i göteborg är 54 månader och min förmögenhet är begränsad till ett par tusen. Varför byggs det bara miljadärsbostäder och aldrig människobostäder?