Hela Mitt Liv.

You might be a big fish
In a little pond
Doesn't mean you've won

(Lost! - Coldplay)


Okej, här sitter jag, Johanna Clarin, förvirrad student,16, hemma en fredagkväll. Jag har just tittat på spåret, ätit hemlagad pizza och kommit hem från gymmet. Jag är fullkomligt nöjd. Japp. Bara så att ni vet: det lönar sig att bara ta det lugnt. Att sällskapa med familjen, Ingvar Oldsberg och co är faktiskt inte tragiskt när man hela tiden smiter undan skolans mordförsök, samtidigt som man tänker på tre saker samtidigt, spelar i två innebandylag och förhoppningsvis har någon typ av socialt liv. När jag är klar här ska jag spela dataspel. Mitt liv är förmodligen nära på fulländat....

...så när som på att jag är dödligt nervös just nu, eftersom jag bestämt mig för att ta mig i kragen och leta rätt på ekelundsgatan 4 på eniro.se, ta på mig ett moget och ansvarsfullt sätt och bege mig till grön ungdoms möte för nya medlemmar imorgon. Om jag fortfarande räknas som ny. Kanske har "nya medlemmar" ett bäst före datum på sisådär fem månader och då är jag, ja just det; körd. Men sålänge jag ser glad ut, inte glömmer bort mig och säger att jag är ett offer för konsumtionssamhället, med HM-strumpor och plastmumintroll, så är det lugnt. Mitt liv är alltså ändå nära på fulländat...

...om man låter bli att tänka på min allmäna intellektuella inkompetens. Vad är jag egentligen benägen att prestera i denna nya gymnasievärld? Idag fick jag tillbaka ett prov. Vid provtillfället hade vi skrivit på datorn och jag är, som mina närstående vet, en aning främmande inför dessa maskiner. Alltså, jag är ju ändå ett barn av min tid, med bloggliv och allt, men mitt kontrollbehov tillfredställs inte när datorn bara är så komplicerad hela tiden. Tänker själv och hela köret. I alla fall hade jag lämnat in det här provet utan fullständiga meningar, med upprepningar överallt och med en inkorrekthet som hade fått min kära Gunilla Carresjö att hoppa i taket. Dessutom går min tankeförmåga överlag allmänt utför. När det pratas om miljökris tänker jag på internskämt om Kultur-Mats. Jag glömmer att ta med anteckningsblock till matten, skrattar bort allting. Snart ska jag göra en powerpoint-presentation i engelska. Jag har en chans att lära mig, att bättra mig. Mitt liv är ändå på något sätt nära på fulländat...

...sålänge man bortser från det faktum att jag numera är utbildad innebandydomare och inte kan några som helst tecken. I min värld fungerar det såhär: man kan kunna alla regler (vilket jag iofs inte heller kan, men ändå), vara megasympatisk och smart, men sålänge man inte kan vifta med armarna åt rätt håll förlorar man all auktoritet. Vad förväntar de sig egentligen, hallands innebandyförbund? Att jag fötts med kunskapen om vilket håll jag ska ha handflatan vänd åt vid tecknet för hopp? Någon omätlig kraft må hjälpa mig. Mitt liv är nog inte så fulländat när allt kommer omkring.