Frostfingrar och ingen tv-kväll precis

man glömmer att man trivs med livet ibland

(Några andra - Lars Winnerbäck)


Världens goaste Lasse-låt får inleda inlägget. Man otrivs inte med livet. Man bara glömmer att man trivs med det ibland.
Jag gillar inte att det är så kallt. Att min regnjacka, som jag tycker så mycket om, är för tunn så jag fryser om armarna. Ni vet, om man är på rätt nivå av icke-mognad, så kan man vid mycket höga temperaturer uttrycka sig med meningen "det är så varmt så jag brinner upp". När jag gick från tåget idag, var det så kallt så att jag brann upp. Från topp till tå, no mercy.
Jag är en någorlunda rationell och logisk människa. Om någon borde ha en plan för att inte frysa, så är det jag. Men mitt huvud är tomt och min hall är full av lömskt tunna tygskor.

Kan det inte bara vara så att den första november, då börjar vintern. Det vet man, för att då har man varit trött på regn och blåst i två veckor. Två veckor är den tid jag tycker är rimlig att ha äckligt höstväder på, efter att alla löv ramlat av. Några dagar in advent kommer snön. Det får aldrig vara slask och aldrig lera i backen upp mot skolan. Den första mars börjar våren. Inte bara i kalendern alltså. Det ska bli ljusare och temperaturen ska stiga med en grad per morgon tills det att medeltemperaturen ligger på behagliga 14-20 grader. Där stannar den tills i mitten på maj, då sommaren kommer. På sommaren får det regna, men det måste vara sommarregn och det måste ackompanjeras av lite trevligt åskoväder. Punkt och slut. Hade alla mina orealistiska,väldigt icke-miljömedvetna och absolut inte samhällsbevandrade fantasier varit sanna, så hade man vetat den sista februari. Man hade vetat att det kalla skulle ta slut. Kanske hade det inte ens kännts så kallt just precis här och nu. Tyvärr är jag en orealistisk väldigt icke-miljömedveten och absolut inte samhällsbevandrad kotte. Jag borde gömma mig under en filt.

Idag är det säsongsstart på House, men ingen förstår mitt resonemang om att tv inte är till för att tittas på själv en tisdagkväll, utan för att dricka te framför tillsammans med kanske en lillebror eller en pappa. Alla lillebröder är utflugna och alla pappor är i Värmland. Jag sitter här. Jag sitter här och formulerar varje mening som att min värld är tragisk trots att jag just kommit hem med en Stefan Sundström skiva med fint omslag och trots att jag vet att jag har fina soluppgångs-vinter-bilder på min kamera. Varför? Jag tror jag skyller på den globala krissituationen. Min uppväxtmiljö är aningen dämpad.