Backhoppning, bäckhoppning, bollhoppning

vi har bara vart här några dagar
men redan har han orsakat panik

(Vad ska vi göra med Henry? - Parken)


I helgen utförde jag en liten bragd. Det var inte kanske riktigt en önskad eller påtänkt bragd, i stil med att lösa någon av uppgifterna på hemtentan i kemi eller städa mitt rum, men det var en tämligen trevlig bragd. Jag lyckades nämligen vinna min första orienteringstävling! Visserligen i öppen klass, men vad kan man begära av någon som tränat i ett halvår. Vägen till mål var dock, som vanligt, inte direkt fri från hinder. Nej, jag tappade inte min kompass den här gången. Inte heller gick jag vilse och plockade kantareller eller sprang över fel träsk. Problemet den här gången utgjordes av en gul fyrkant på kartan. Alla orienterare, inklusive jag själv, tycker förstås om gula fyrkanter på kartan, eftersom de, som nån gammal rigorian sa på nybörjarkursen, är de områden där man "kan springa 100 nästan sitt allra snabbaste". Men det här var en oanad gul fyrkant. För, när jag kom ut vid skogsbrynet såg jag bara hur marken lutade rakt nedåt framför mina fötter och bredvid mig stod en stor konstruktion i metall och grön matta. Jag hade hamnat mitt i delsjöns backhoppningsbacke. Det hjälpte inte att jag hade dubbskor på mig för första gången. Jag fick kasa mig ned efter bästa förmåga och, ja, det var läskigt. Ett par kontroller senare fick jag känna på en annan av sportens finesser. Jag hade läst vanlig våtmark på kartan, men det visade sig i själva verket vara våtmark korsad av kanske totalt....15 små bäckar. Ja, alltså utmärkande vattendrag. Så, det var bara att ta fram de gamla friidrottskunskaperna och hoppa över den ena efter den andra. Trevligt. Jag vill inte veta hur jag såg ut. Skogig, förmodligen. Som en ko eller supermariofigur, eller hur sofia?

Jag var i alla fall nöjd med tävlingen i helgen. Och, när allt kommer omkring, var det ju orientering, ett element där jag känner mig rätt säker, så att säga. Det är inte riktigt vad man säga om idag. Inte det att jag inte hade roligt, jag hade superkul, men särskilt smidig eller anpassad var jag inte. Idag avgjordes nämligen skol-DM i volleyboll. Klara var lagledare och tog med mig i laget trots att jag sa cirka tusen gånger hur mycket jag skulle göra det bara för att det är kul. Alltså, inte för att jag är duktig. Heh. Första matchen slapp jag serva. Tur för mitt lag. Eller, ja, otur kanske att vi inte fick rotera så mycket, men tur i oturen. Klaras beskrivning av min prestation under resten av dagen var ungefär "du har massa energi och är snabb men du...du viftar så mycket med armarna!" Jag antar att hon syftar på hur otroligt kul jag hade och hur laddad jag var, men hur rolig jag såg ut när jag försökte hoppa och smasha bollen över det drygt två och en halv meter höga nätet. Jag såg inte mig själv, men det andra intrycket lär överglänsa det andra. Speciellt i kombination med mina underarms-servar à la mellanstadiet.