There is a light that never goes out...

det är farligt att veta för lite

(Maj förra året - Emil Jensen)


Nu har jag dissat min pojkvän i en och en halv timma för att fixa med musik på min dator. Jag blev klar för ett tag sedan och har bara fastnat i någon sorts trans. För min egen skull får man väl hoppas att jag gör något konstruktivt snart, som att gå och packa lite. Men jag skulle inte hoppas på för mycket, om jag var du. Eller mig.

Den senaste veckan kan sammanfattas med att jag sakta men säkert börjar komma över min hyper-rastlöshet över att inte ha varken jobb eller reseplaner och lever nu hyffsat i nuet. Dagarna går åt till att träffa människor jag tycker om, läsa trevliga böcker (kulturella poäng!) eller bara ligga i hamocken utanför sommarstugan i Hunnebostrand. Helgen lutar också åt att bli bra, imorgon bitti far jag, Klara, Björn och Linnea upp till Ellas sommarstuga utanför Grebbestad och vi ska ha det helt toppen. Jo, det har jag bestämt. Och sedan är det Emmaboda nästa vecka. Då ska regnet ha slutat för längesen. Och jag ska dansa mig bort bort bort när the Wombats spelar.

Och så har jag gått loss på Bengans skivbutik igen. Vad vore skivindustrin utan mig? Vad vore mitt bankkonto utan skivindustrin? Troligtvis fungerar cd-skivor som en sorts mycket effektiv konditionsträning för min plånbok och hindrar den från att lägga på sig minsta lilla fettvalk. Men men. Vissa saker får man väl leva med. Jag är ju trots allt numera stolt ägare till bland annat The Queen Is Dead med The Smiths och Orka då med Emil Jensen. Och till ganska långa, lagom tjocka ben att dansa med.

Och titeln på inlägget. Ja, har ni hört låten? Då kan ni också melodislingan, liksom grunden för hela sången. Den är på något sätt en themesong för mig. Så fort jag inte tänker på något, så dyker den upp.