Tvångstankar och födelsedag

ljus - stanna kvar
kom och var min vän
ljusna mig igen, igen, igen

(Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck)

Jag var nog aldrig en bloggare. Föddes liksom inte med ett behov av ständig uppdatering eller ständig närvaro, utan är antagligen lite mer av en dagdrömmar-person. Tro inte att ni slipper mig för det. Nej och åter nej, för ibland har jag tråkiga kvällar jag behöver skriva på och ibland har jag roliga kvällar jag vill berätta om. Så ni blir inte av med mig så lätt, om det var vad ni trodde efter en månads vakum-inspirerad tystnad. Här är jag nu och så är det med det.

Idag är nionde december, equals två dagar till min födelsedag. Min sjuttonde födelsedag. Och nej, jag känner nog faktiskt varken panikångest eller småbarnslängtan. Jag är så tråkig att jag känner likgiltighet och lite trötthet (kan också bero på att jag är mitt inne i mitt andra år på naturprogrammet?) och kanske ett litet uns lättnad över att jag i alla fall inte kommer vara sexton längre. Sexton är en jobbig, fnittrig ålder. Jag har aldrig varit jobbig eller fnittrig. Tyvärr är sjutton en jobbigt, nästan-vuxen ålder, vilket jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om jag uppskattar mer. Jag blir så rädd när allt omkring mig är vuxet. Jag blir rädd när jag ska åka tåg utan att ha ens kollat i en spegel och träffar gamla teater-människor som plötsligt har på sig läskigt fina skjortor och går på obehagligt viktiga universitet. Ursäkta men hej, öh, jag tror jag missade något där på vägen, eh, jag är egentligen max elva och ett halvt och borde egentligen få leka med lego just nu. Bäst jag går, så..öh, hejdå.

Annars då? Jag tror jag tänker lite mycket för mitt eget bästa. En av mina största hobbys är att lyssna på människors samtal på tåget. Eller, om människorna händelsevis råkar vara tysta, att sitta och tänka ut små historier om alla jag ser, om vart de är påväg och vad de tänker. I måndags när jag var påväg hem från skolan satt jag längst fram i tåget. Vid dörrarna, på de uppfällbara sätena ni vet, satt en kille med en träningsväska full av böcker. Jag tänkte: han är nog som jag och han är trött och påväg från skolan. Förmodligen hungrig. I mölndal ramlade en bok ur hans väska, ner under det uppfällbara sätet. Det var kanske tio personer som stod mellan oss och jag föreställde mig ett scenario där jag slängde mig fram, med väskor och allt för att ta upp boken. Det gav mig en lätt svindlande känsla och jag lät bli. I Kållered gick killen av. Säkert femton personer gick av efter honom, säkert nästan alla dem såg boken på golvet. Jag fick ont i magen. När jag två stationer senare skulle gå av själv hade magontet utvecklats till lite lätt panik. Jag tänkte att jag måste rädda boken från det äckliga pendeltågsgolvet och alla hotfulla tågvärdar som slänger kvarglömda saker (nej, jag tror inte att mina typ fem par vantar kan återfinnas på västtrafiks "hittegods". fnys. jag är väl inte...eh..naiv?). Jag var precis påväg fram för att ta upp den, rädda den, när jag såg att det var.....det senaste numret av teknikmagasinet. Suck. Någon borde hjälpa mig.