Äventyr och blomdoft

här under askan utav sönderbrända drömmar
ska vi bygga nånting större

(Nånting större - Lars Winnerbäck)

För två och en halv timma sen gick vaknade jag och gick upp och öppnade fönstret. Det luktade av någon blomma ute, jag vet inte vilken. Huset var tomt så när som på min äldsta lillasyster som låg framför något morgonprogram på tv. En helt lugn morgon. En helt lugn sommarlovsmorgon. Och jag får väl passa på att njuta ordenltligt för, som konferencier-svenska-Sara sa på avslutningen igår, det här är vårt näst sista sommarlov. Nästa år är det sista. Fy så sorgligt. Jag tänker göra så mycket sommarlovigt som bara möjligt de här veckorna och jag börjar...NU.
Fast så somrigt är det kanske inte att sitta här, framför bloggen. Och det gör jag i alla fall. Snacka om dålig självdisciplin.

Sommaren är lite av en tid för äventyr. Jag är inte så bra på äventyr, det brukar mest bli sånt som jag och Sofia ägnar oss åt, som att upptäcka hur det ser ut vid ändhållplatsen för bussen och sådana saker. Eller, i riktigt vilda stunder, köpa någon okänd frukt på hemköp. Men jag vill ha äventyren. Åka iväg någonstanns, skratta, kanske klättra i berg och känna sig fri. Känna sig sådär som man gjorde när man var liten vid havet och fick gå på upptäcksfärd själv, några meter från picknickfilten. Vem vill följa med mig? Vem får jag följa med?