Brad Pitt-sanningar och längtan till andra kontinenter

inte varmt men nästan vår
ingen lösning men ett spår
inga planer men ett steg
inte där än men på väg

(Det är visst nån som är tillbaka - Lars Winnerbäck)


"You never know whats coming for you". Brad Pitts favoritreplik i den småmysiga men rätt tråkiga och alldeles överdrivet uppenbara Forrest Gump-kopian The curious case of Benjamin Button. Jag såg filmen i helgen. Ni har redan hört kritiken. Men, nog har Brad/Benjamin rätt i sina ord alltid. Man vet aldrig vad som väntar.

Idag skulle jag och Malin gå och se Navid Modiri läsa poesi tillsammans med några slam-poeter från Kungsbacka. Kändes kul och lite annorlunda. Efteråt tänkte jag sticka iväg till mitt pulspass och komma hem utmattad och avslappnad. Tyvärr hade jag tänkt lite för lite på det där med whats coming for me. Vi var i god tid på Kungsbacka bibliotek och slog oss ned i caféet, rätt trevligt ställe ska ni som aldrig varit där veta. Vi såg Malins kompis läsa poesi. Vi såg en tjej som sjöng Beyonce och spelade gitarr (redan någonstanns i de falska wailandet anade vi onåd). Sedan kom ett band bestående av nervösa, trettonåriga kulturskole-elever (bandnamnet var helt fantastiskt, tänker inte nämna det här av rädsla för att den ändå rätt söta tjejen som sjöng ska googla bandet och hitta en bitter sextonåring som uppenbarligen ägnar kvällarna åt att såga henne och hennes ädla gruppkamrater) som sjöng Mamma Mia i otakt. Sen kom en tjej i tjugofem-trettioårs åldern som läste småskumma dikter och väste i cirka tio sekunder på alla "s". Sen kom nästa band....


Plötsligt befann vi oss mitt i ett enda stort kulturskolekalas av gråtmilda föräldrar och nervösa barn i yngre tonåren. Vi flydde hem många tåg för tidigt. Jag kom aldrig till mitt pass. Istället satt jag och Malin hemma på min inglasade altan och kollade på idol med varsin kopp te. Nu är jag här istället, otränad, tjock och rätt lycklig. Det blåser löv i höstvinden utanför. Gula.


Om lite mindre än fyra veckor åker jag till Afrika! Jag ska utrusta mig med sommarklänning, sköna shorts och den analoga systemkamera (med teleobjektiv!) som jag fått låna av Håkans mamma. Sedan ska jag se på savanner och en udde där två hav möter varandra. Ni andra kan ju leka bus eller godis. Eller något.