Rödmyror.

Remember,I'm a martyr with a halo.

(Halo - Timo Räisänen)


Så har några sommardagar till förflutit och här sitter jag igen. Precis som alla(eller ganska många) andra dagar. Kanske har jag missuppfattat det där med att ha ett liv lite. Kanske inbillar jag mig bara att jag gör saker. Jag borde nog börja be alla jag umgås med om underskrifter där de undertygar både att vi gjort någonting och att det vi gjorde var roligt. Fast, då skulle ingen vilja umgås med mig i fortsättningen.

Det är så synd det här med sommaren. Imorse fick jag total panik över att jag gör så lite somriga saker, och beklagade mig över det en stund. Hade lite ångest över hela jävla regnet. Men sen insåg jag att det är mitt eget fel. Som vanligt. Att jag aldrig hittar på något.
Så jag la ner det, och då tittade solen fram. Tyvärr är det rödmyror i gräset. Jag skrattade lite i alla fall.

Vad är det som gjort livet så komplicerat? Vad är det som gör att människor inte kan kommunicera med varandra och säga saker rakt ut och så som det är? Jag blir så trött på idealet i dagens samhälle. Inte bara utseendemässigt, utan också beteendemässigt. Varför, och jag vet att jag beklagade mig över det här i min senaste blogg, måste alla vara så blyga? Varför snurrar de in allting i metaforer? Om de överhvudtaget säger något alls. Jag är så fruktansvärt trött på alla låtsas-djupa människor. Jag orkar inte mer. Jag borde nog gå och bli fjortis istället, som omväxling. Låtsas vara dum.
Fast det är väl precis samma sak förstås.
Kan inte alla bara sluta istället? Snälla? Ni förstör för både mig och er själva och tillslut orkar inte jag hjälpa er längre. Så ni vet.

Dig vill jag tacka förresten. För att du finns. För att du känner mig bättre än så. Bättre än dem.

Eller?