EU och pliktverket

For this kind of hunger there is no word
this kind of rage that doesn't know how to
make itself heard

(N.Y. - Frida Hyvönen)

Kontorsstolen känns kantig och mina fötter är hårda, påväg att bli sådär somriga. Jag har aldrig förstått mig på pedikyr, eller vad det heter, knappt att jag har sträckt mig så långt som ett fotbad ens. Jag får sommarfötter. Då kan man gå över tallkottarna på mormors land utan att det gör ont. Jag är okej med det.

Idag har varit en trött dag. En rätt kul, men trött dag. När jag kom till skolan imorse kändes det som om jag varit borta i evigheter, sofia och klara hade också varit utomlands över långhelgen, så alla kramades lite extra hårt. Det var mysigt. Jag fick Mvg på alla moment i franska proven, kanske inte direkt lika mysigt, men i alla fall en lättnad. Det kan jag nog behöva. För en vecka sen var jag så uppe i varv, dels över den gångna veckan, med all stress och dels över resan, att jag råkade baka rabarberpaj med cayennepeppar istället för kanel. Fråga min familj om den...exotiska smaken.
Så var det EU-dag i skolan också, några tappra treor hade ordnat med debatt och skolval. Ganska roligt, det var riktigt duktiga representanter från de olika ungdomspartierna där och pratade, och debatten var nog populär bland de flesta, oavsett grad på politik-nördighets-skalan. För mig handlar politik om grundvärderingar i första hand och prioriteringar i andra hand. Först och främst ser jag till min människosyn. Den finns ändå hos de flesta svenska, moderna partier. Inte alla. Men de flesta. Sedan ser jag till prioriteringar. Vem sätter vad högst på listan? Jag vill ha en hållbar utveckling av klimatet och människorna som bor i det.
Ni kan ju gissa vad jag röstade i valet.

Tydligen har jag också fått brev från pliktverket. Jag orkar inte ens skriva vad jag tycker om det här, eftersom jag, som nårga av er kanske vet, har haft otaligt många diskussioner om detta med min pojkvän. Men jag kan ju säga att jag håller med min vän Malin om vad hon skrev i sin blogg. Om man nu vill uppleva friluftsliv och äventyr kan man väl gå med i scouterna istället för att lära sig att döda folk. Mina barn kommer säkert att få gå i scouterna. Och få orientera. Och bo i tält. Och idrotta ett par gånger i veckan.
Stackars dem.

Jag har haft en fundering nu ett tag, som säkert delvis grundar sig på beteendet hos min relativt unga samhällskunskapslärare. Funderingen handlar om bitterhet. När kan man bli bitter? Finns det någon åldersgräns? Jag kan ibland känna en argsint bitterhet (om nu de två sinnesstämningarna går att kombinera ens i teorin) mot lite allt möjligt, kolkraftverk till exempel. Eller snuskgubbar som tror att de vet allt i världen. Eller bara på verkligheten i allmänhet. Hur gammal måste man vara för att känna sig gammal? Jag kände mig gammal häromdagen. Jag kom på att jag inte tycker att ungdomsböcker är spännande längre, mest patetiska, och att jag föredrar antingen tyngre verk eller tantiga, lättlästa böcker. Och så kom jag på hur längesen det var jag gick i mellanstadiet. Kanske borde jag ha mellanstadiedisko när jag fyller sjutton. I ett förösk att vända en troligen ondsint cirkel.