Bloggen har flyttat!
http://rebellhjartan.blogspot.com/
(hörde att det var inne med förkortningar)
18 december 2009
Vinterkärlek och lite global ilska.
Och hur ska jag gå hem, när allt är såhär?
(Du hade tid - Lars Winnerbäck)
Så har jullovet äntligen börjat, efter kemiprov, diverse olika avslutningar med lekar och en massa julgodis. Jag sov i tolv timmar och har fortfarande inte tagit på mig något annat än skoltröjan jag köpte i nian. I bakgrunden har jag tv:n med direktsändning från klimatmötet i Köpenhamn. President efter president efter miljöminister efter miljöminister uttalar sig och ändå händer absolut ingenting. Jag blir bara jättearg. Hur kan man vara så otroligt passiv i en så viktig fråga? Som tur är börjar den alpina skidåkningen om bara tio minuter och jag får en bra anledning attt byta kanal. Att bero på det, såg eller hörde ni att vi igår fick vår tredje kvinnliga dubbel i skidskytte på tre veckor? Alltså en i veckan, som små adventspresenter! Bäst för Danmarks premiärminister (som pratar nu) att han i alla fall kommer på ett sätt att rädda våra skidspår så att min favorithobby inte går upp i rök.
Trots att världen håller på att gå under, verkar min första jullovsvecka i alla fall arta sig bra. Jag hade tänkt att jag bara skulle sova, men nu verkar det bli någon sorts skön blandning av att träffa vänner, träffa familj och bara ta det lugnt. Kanske gå ut lite, jag känner att jag inte varit utomhus ordentligt på hur länge som helst. Faktiskt ska jag vara ute på min mormor och morfars land imorgon, hugga en julgran och äta mormors pepparkakor. Kanske prova isen nere vid sjön lite. Och ikväll ska jag upp till Malins hus i skogen, där jag inte varit på hur länge som helst, i alla fall inte utanför bilen. Super!
Annars då? Jo. Jag är jättepepp inför matchen mot Warberg imorgon. Hoppas att vår nya bergsprängare kan spela kasettband, så att vi kan spela Aquabandet som finns i Cathrines bil. Jag hoppas att jag hinner köpa julklappar på en tid som inte finns. Som vanligt är jag lite efter. Önskar att alla i min familj ville ha en kaka i present. Och att jag skulle vara nöjd med att ge dem det. Så är jag såklart lite fnittrig över julsnön som lagt sig ute. Jag älskar vintern när den är vacker!
(Du hade tid - Lars Winnerbäck)
Så har jullovet äntligen börjat, efter kemiprov, diverse olika avslutningar med lekar och en massa julgodis. Jag sov i tolv timmar och har fortfarande inte tagit på mig något annat än skoltröjan jag köpte i nian. I bakgrunden har jag tv:n med direktsändning från klimatmötet i Köpenhamn. President efter president efter miljöminister efter miljöminister uttalar sig och ändå händer absolut ingenting. Jag blir bara jättearg. Hur kan man vara så otroligt passiv i en så viktig fråga? Som tur är börjar den alpina skidåkningen om bara tio minuter och jag får en bra anledning attt byta kanal. Att bero på det, såg eller hörde ni att vi igår fick vår tredje kvinnliga dubbel i skidskytte på tre veckor? Alltså en i veckan, som små adventspresenter! Bäst för Danmarks premiärminister (som pratar nu) att han i alla fall kommer på ett sätt att rädda våra skidspår så att min favorithobby inte går upp i rök.
Trots att världen håller på att gå under, verkar min första jullovsvecka i alla fall arta sig bra. Jag hade tänkt att jag bara skulle sova, men nu verkar det bli någon sorts skön blandning av att träffa vänner, träffa familj och bara ta det lugnt. Kanske gå ut lite, jag känner att jag inte varit utomhus ordentligt på hur länge som helst. Faktiskt ska jag vara ute på min mormor och morfars land imorgon, hugga en julgran och äta mormors pepparkakor. Kanske prova isen nere vid sjön lite. Och ikväll ska jag upp till Malins hus i skogen, där jag inte varit på hur länge som helst, i alla fall inte utanför bilen. Super!
Annars då? Jo. Jag är jättepepp inför matchen mot Warberg imorgon. Hoppas att vår nya bergsprängare kan spela kasettband, så att vi kan spela Aquabandet som finns i Cathrines bil. Jag hoppas att jag hinner köpa julklappar på en tid som inte finns. Som vanligt är jag lite efter. Önskar att alla i min familj ville ha en kaka i present. Och att jag skulle vara nöjd med att ge dem det. Så är jag såklart lite fnittrig över julsnön som lagt sig ute. Jag älskar vintern när den är vacker!
13 december 2009
Fjäll och kyrkor.
No, I'm not colorblind
I know the world is black and white
(Stop this train - John Mayer)
Är det någon av er som förstår varför man frågar "hur känns det?" till någon som fyller år? Jag fyllde 17 i fredags, träffade vänner fredag+lördag och hade släkten här idag. Jag tror inte jag kan räkna hur många gånger jag behövt svara på hur det känns. Påverkar verkligen datumet hur jag känner mig? Jag har ju inte direkt blivit ett år äldre över en natt, jag har blivit det över ett år. Inte för att jag inte uppskattar när människor bryr sig och ställer frågor, jag bara funderar i ren nyfikenhet. Varför?
Idag var det Lucia och jag var faktiskt en riktig julmänniska och lyssnade på konsert i Oscar Fredriks kyrka. Hög mysstämning och helt okej sång, jag var glad att jag följde med. Det är inte varje dag man är traditionsenlig nog att följa med sin pappas fru och sina systrar för att titta på luciatåg i proppfulla kyrkor. Det är dessutom verkligen inte varje dag man är glad att man beslutade sig att göra det.
Det slog mig för ett tag sen att jag faktiskt varit slapp med att hävda ett av mina största nörd-intressen här i bloggen, i alla fall det senaste året. Det finns ett behov av att ändra på den saken. Därför tänker jag upplysa er om, i fall ni inte redan visste det, att Vinterstudion i Svt hade premiär förra veckan. Jag tror helt seriöst att jag är deras största fan. Tyvärr hade de inte säsongspremiär förrän i december, vilket jag måste säga är väl sent. Man började ju oroa sig för att de inte skulle dyka upp alls nån gång där i november, när både världscupen i längdskidor och alpint hade startat. Som tur var väntade de bara in skidskyttet. Vintersport, snoriga skidåkare och snö på tv är något av det bästa som finns. Jag ska gifta mig med en snorig, snöig, vintersportande skidåkare. Så, om ni undrar lite spontant vad jag befinner mig någon lördag förmiddag eller söndag mitt på dan, kolla tv-tablån. Typ baksidan av Gp. Det kan vara allt från Levi, till Val di fiemme till Aspen eller Östersund.
Mest uppskattade födelsedagspresenten:
Om man borster ifrån att det var skidor på tv och att jag uppskattar alla presenter och tankar och kramar, så måste jag säga att det faktisktvar 1. Körlektionerna och bilskolesakerna, och 2. Min fantastiska platon-bok (med hälsningar från Johanna och Julia)
Mest oväntade födelsedagspresenten:
Min farmor slog i år till med både ett par jättesöta Odd Molly - vantar samt ett ex. av den senaste boken av årets nobelpristagare i litteratur. Otippat men nice.
Segaste presenten:
Haha, förmodligen bokstavligt talat det vegetariska baconet som Jennie fått för sig att ge bort. Varför?
I know the world is black and white
(Stop this train - John Mayer)
Är det någon av er som förstår varför man frågar "hur känns det?" till någon som fyller år? Jag fyllde 17 i fredags, träffade vänner fredag+lördag och hade släkten här idag. Jag tror inte jag kan räkna hur många gånger jag behövt svara på hur det känns. Påverkar verkligen datumet hur jag känner mig? Jag har ju inte direkt blivit ett år äldre över en natt, jag har blivit det över ett år. Inte för att jag inte uppskattar när människor bryr sig och ställer frågor, jag bara funderar i ren nyfikenhet. Varför?
Idag var det Lucia och jag var faktiskt en riktig julmänniska och lyssnade på konsert i Oscar Fredriks kyrka. Hög mysstämning och helt okej sång, jag var glad att jag följde med. Det är inte varje dag man är traditionsenlig nog att följa med sin pappas fru och sina systrar för att titta på luciatåg i proppfulla kyrkor. Det är dessutom verkligen inte varje dag man är glad att man beslutade sig att göra det.
Det slog mig för ett tag sen att jag faktiskt varit slapp med att hävda ett av mina största nörd-intressen här i bloggen, i alla fall det senaste året. Det finns ett behov av att ändra på den saken. Därför tänker jag upplysa er om, i fall ni inte redan visste det, att Vinterstudion i Svt hade premiär förra veckan. Jag tror helt seriöst att jag är deras största fan. Tyvärr hade de inte säsongspremiär förrän i december, vilket jag måste säga är väl sent. Man började ju oroa sig för att de inte skulle dyka upp alls nån gång där i november, när både världscupen i längdskidor och alpint hade startat. Som tur var väntade de bara in skidskyttet. Vintersport, snoriga skidåkare och snö på tv är något av det bästa som finns. Jag ska gifta mig med en snorig, snöig, vintersportande skidåkare. Så, om ni undrar lite spontant vad jag befinner mig någon lördag förmiddag eller söndag mitt på dan, kolla tv-tablån. Typ baksidan av Gp. Det kan vara allt från Levi, till Val di fiemme till Aspen eller Östersund.
Mest uppskattade födelsedagspresenten:
Om man borster ifrån att det var skidor på tv och att jag uppskattar alla presenter och tankar och kramar, så måste jag säga att det faktisktvar 1. Körlektionerna och bilskolesakerna, och 2. Min fantastiska platon-bok (med hälsningar från Johanna och Julia)
Mest oväntade födelsedagspresenten:
Min farmor slog i år till med både ett par jättesöta Odd Molly - vantar samt ett ex. av den senaste boken av årets nobelpristagare i litteratur. Otippat men nice.
Segaste presenten:
Haha, förmodligen bokstavligt talat det vegetariska baconet som Jennie fått för sig att ge bort. Varför?
10 december 2009
Damn, who's a sexy fish...
du vet inte var jag varit
du vet inte vem jag är
vet du alls vem du varit?
vet du ens vem du är?
(Taxmannen - kent)
Kommer ni ihåg dagis? Dagis var varmt. Dagis var fullt av barn med öronhinneinflammation och föräldrar med jobb som var för viktiga för allt vad att vabba heter. Dagis var klistriga paljetter, det var hoptrasslade garnnystan, det var regniga utflykter och fröknar med långa sagor utan slut. Idag gick jag tio minuter tidigare från min kemilektion. Klockan kvart i fyra skulle jag infinna mig på dagis igen, min lillasysters dagis. Det vankades luciatåg. Och visst, barnen var jättesöta små lucior, pepparkaksgubbar och tomtar. Och visst, vi fick pepparkaka efteråt, och lotter kunde man köpa av två småflickor i vita, långa linnen. Men dagis hade blivit så litet. Dagis hade blivit inte bara varmt, utan fullt av skrikande ungar, trångt och utan luft. Jag ville blunda och åka hem till mina tråkiga, vuxna doftljus. Lova mig att fråga minst tre gånger extra om jag någongång säger till er att jag ska skaffa barn.
Vissa berömda,uppmärksammade personer har helt enkelt aldrig varit min grej. De kan vara hur snälla och politiskt korrekta som helst (typ Liza Marklund) men jag orkar ändå aldrig med dem. En av dessa människor har sedan länge varit Jan Guillou. Eller hur hans namn nu stavas. Jag menar, bara titta på honom. Han talar långsamt och knastrigt (om än ganska underhållande) och när han talar gör han det alltid om sig själv. Han har mest skrivit konstiga böcker om tempelriddare och skit,vilka sedan i och för sig filmatiserats med snygga, medeltids-inspirerade skarsgårdare i rollistan (förutfattade meningar, va, jag?) och han har tunt, fult hår.
Men. Imorse steg hans rang väsentligt, ja, han lyckades faktiskt lätt klättra över andra bortgjorda namn som Paulo Roberto, Göran Greider, Darin, Hillary Clinton och Kungafamiljen på min lista över oberättigat småförakt. Anledning: medverkan i morgonpasset i P3. Morgonpasset i P3 råkar händelsevis vara ett av mina absoluta radioprogram i hela världen, jag lyssnar varje morgon. Det kom därför som en smärre chock att de skulle intervjua Jan Guillou under typ en halvtimmas programtid. Det kom som en ännu större chock när det visade sig att han faktiskt var riktigt rolig och kläckte ur sig citat som; "en pretantiös person är någon som har på sig halsduk inomhus" och annat som jag uppskattar. Så jag säger bara; Keep it up, Jan, keep it up.
Och dagens titel? Jo, alltså Klara och Sofia har inte lyssnat så mycket på radio typ, det senaste halv året. Vi hade ganska kul åt en viss textmiss i David Guettas listetta...
du vet inte vem jag är
vet du alls vem du varit?
vet du ens vem du är?
(Taxmannen - kent)
Kommer ni ihåg dagis? Dagis var varmt. Dagis var fullt av barn med öronhinneinflammation och föräldrar med jobb som var för viktiga för allt vad att vabba heter. Dagis var klistriga paljetter, det var hoptrasslade garnnystan, det var regniga utflykter och fröknar med långa sagor utan slut. Idag gick jag tio minuter tidigare från min kemilektion. Klockan kvart i fyra skulle jag infinna mig på dagis igen, min lillasysters dagis. Det vankades luciatåg. Och visst, barnen var jättesöta små lucior, pepparkaksgubbar och tomtar. Och visst, vi fick pepparkaka efteråt, och lotter kunde man köpa av två småflickor i vita, långa linnen. Men dagis hade blivit så litet. Dagis hade blivit inte bara varmt, utan fullt av skrikande ungar, trångt och utan luft. Jag ville blunda och åka hem till mina tråkiga, vuxna doftljus. Lova mig att fråga minst tre gånger extra om jag någongång säger till er att jag ska skaffa barn.
Vissa berömda,uppmärksammade personer har helt enkelt aldrig varit min grej. De kan vara hur snälla och politiskt korrekta som helst (typ Liza Marklund) men jag orkar ändå aldrig med dem. En av dessa människor har sedan länge varit Jan Guillou. Eller hur hans namn nu stavas. Jag menar, bara titta på honom. Han talar långsamt och knastrigt (om än ganska underhållande) och när han talar gör han det alltid om sig själv. Han har mest skrivit konstiga böcker om tempelriddare och skit,vilka sedan i och för sig filmatiserats med snygga, medeltids-inspirerade skarsgårdare i rollistan (förutfattade meningar, va, jag?) och han har tunt, fult hår.
Men. Imorse steg hans rang väsentligt, ja, han lyckades faktiskt lätt klättra över andra bortgjorda namn som Paulo Roberto, Göran Greider, Darin, Hillary Clinton och Kungafamiljen på min lista över oberättigat småförakt. Anledning: medverkan i morgonpasset i P3. Morgonpasset i P3 råkar händelsevis vara ett av mina absoluta radioprogram i hela världen, jag lyssnar varje morgon. Det kom därför som en smärre chock att de skulle intervjua Jan Guillou under typ en halvtimmas programtid. Det kom som en ännu större chock när det visade sig att han faktiskt var riktigt rolig och kläckte ur sig citat som; "en pretantiös person är någon som har på sig halsduk inomhus" och annat som jag uppskattar. Så jag säger bara; Keep it up, Jan, keep it up.
Och dagens titel? Jo, alltså Klara och Sofia har inte lyssnat så mycket på radio typ, det senaste halv året. Vi hade ganska kul åt en viss textmiss i David Guettas listetta...
9 december 2009
Tvångstankar och födelsedag
ljus - stanna kvar
kom och var min vän
ljusna mig igen, igen, igen
(Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck)
Jag var nog aldrig en bloggare. Föddes liksom inte med ett behov av ständig uppdatering eller ständig närvaro, utan är antagligen lite mer av en dagdrömmar-person. Tro inte att ni slipper mig för det. Nej och åter nej, för ibland har jag tråkiga kvällar jag behöver skriva på och ibland har jag roliga kvällar jag vill berätta om. Så ni blir inte av med mig så lätt, om det var vad ni trodde efter en månads vakum-inspirerad tystnad. Här är jag nu och så är det med det.
Idag är nionde december, equals två dagar till min födelsedag. Min sjuttonde födelsedag. Och nej, jag känner nog faktiskt varken panikångest eller småbarnslängtan. Jag är så tråkig att jag känner likgiltighet och lite trötthet (kan också bero på att jag är mitt inne i mitt andra år på naturprogrammet?) och kanske ett litet uns lättnad över att jag i alla fall inte kommer vara sexton längre. Sexton är en jobbig, fnittrig ålder. Jag har aldrig varit jobbig eller fnittrig. Tyvärr är sjutton en jobbigt, nästan-vuxen ålder, vilket jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om jag uppskattar mer. Jag blir så rädd när allt omkring mig är vuxet. Jag blir rädd när jag ska åka tåg utan att ha ens kollat i en spegel och träffar gamla teater-människor som plötsligt har på sig läskigt fina skjortor och går på obehagligt viktiga universitet. Ursäkta men hej, öh, jag tror jag missade något där på vägen, eh, jag är egentligen max elva och ett halvt och borde egentligen få leka med lego just nu. Bäst jag går, så..öh, hejdå.
Annars då? Jag tror jag tänker lite mycket för mitt eget bästa. En av mina största hobbys är att lyssna på människors samtal på tåget. Eller, om människorna händelsevis råkar vara tysta, att sitta och tänka ut små historier om alla jag ser, om vart de är påväg och vad de tänker. I måndags när jag var påväg hem från skolan satt jag längst fram i tåget. Vid dörrarna, på de uppfällbara sätena ni vet, satt en kille med en träningsväska full av böcker. Jag tänkte: han är nog som jag och han är trött och påväg från skolan. Förmodligen hungrig. I mölndal ramlade en bok ur hans väska, ner under det uppfällbara sätet. Det var kanske tio personer som stod mellan oss och jag föreställde mig ett scenario där jag slängde mig fram, med väskor och allt för att ta upp boken. Det gav mig en lätt svindlande känsla och jag lät bli. I Kållered gick killen av. Säkert femton personer gick av efter honom, säkert nästan alla dem såg boken på golvet. Jag fick ont i magen. När jag två stationer senare skulle gå av själv hade magontet utvecklats till lite lätt panik. Jag tänkte att jag måste rädda boken från det äckliga pendeltågsgolvet och alla hotfulla tågvärdar som slänger kvarglömda saker (nej, jag tror inte att mina typ fem par vantar kan återfinnas på västtrafiks "hittegods". fnys. jag är väl inte...eh..naiv?). Jag var precis påväg fram för att ta upp den, rädda den, när jag såg att det var.....det senaste numret av teknikmagasinet. Suck. Någon borde hjälpa mig.
kom och var min vän
ljusna mig igen, igen, igen
(Ett sällsynt exemplar - Lars Winnerbäck)
Jag var nog aldrig en bloggare. Föddes liksom inte med ett behov av ständig uppdatering eller ständig närvaro, utan är antagligen lite mer av en dagdrömmar-person. Tro inte att ni slipper mig för det. Nej och åter nej, för ibland har jag tråkiga kvällar jag behöver skriva på och ibland har jag roliga kvällar jag vill berätta om. Så ni blir inte av med mig så lätt, om det var vad ni trodde efter en månads vakum-inspirerad tystnad. Här är jag nu och så är det med det.
Idag är nionde december, equals två dagar till min födelsedag. Min sjuttonde födelsedag. Och nej, jag känner nog faktiskt varken panikångest eller småbarnslängtan. Jag är så tråkig att jag känner likgiltighet och lite trötthet (kan också bero på att jag är mitt inne i mitt andra år på naturprogrammet?) och kanske ett litet uns lättnad över att jag i alla fall inte kommer vara sexton längre. Sexton är en jobbig, fnittrig ålder. Jag har aldrig varit jobbig eller fnittrig. Tyvärr är sjutton en jobbigt, nästan-vuxen ålder, vilket jag i ärlighetens namn inte riktigt vet om jag uppskattar mer. Jag blir så rädd när allt omkring mig är vuxet. Jag blir rädd när jag ska åka tåg utan att ha ens kollat i en spegel och träffar gamla teater-människor som plötsligt har på sig läskigt fina skjortor och går på obehagligt viktiga universitet. Ursäkta men hej, öh, jag tror jag missade något där på vägen, eh, jag är egentligen max elva och ett halvt och borde egentligen få leka med lego just nu. Bäst jag går, så..öh, hejdå.
Annars då? Jag tror jag tänker lite mycket för mitt eget bästa. En av mina största hobbys är att lyssna på människors samtal på tåget. Eller, om människorna händelsevis råkar vara tysta, att sitta och tänka ut små historier om alla jag ser, om vart de är påväg och vad de tänker. I måndags när jag var påväg hem från skolan satt jag längst fram i tåget. Vid dörrarna, på de uppfällbara sätena ni vet, satt en kille med en träningsväska full av böcker. Jag tänkte: han är nog som jag och han är trött och påväg från skolan. Förmodligen hungrig. I mölndal ramlade en bok ur hans väska, ner under det uppfällbara sätet. Det var kanske tio personer som stod mellan oss och jag föreställde mig ett scenario där jag slängde mig fram, med väskor och allt för att ta upp boken. Det gav mig en lätt svindlande känsla och jag lät bli. I Kållered gick killen av. Säkert femton personer gick av efter honom, säkert nästan alla dem såg boken på golvet. Jag fick ont i magen. När jag två stationer senare skulle gå av själv hade magontet utvecklats till lite lätt panik. Jag tänkte att jag måste rädda boken från det äckliga pendeltågsgolvet och alla hotfulla tågvärdar som slänger kvarglömda saker (nej, jag tror inte att mina typ fem par vantar kan återfinnas på västtrafiks "hittegods". fnys. jag är väl inte...eh..naiv?). Jag var precis påväg fram för att ta upp den, rädda den, när jag såg att det var.....det senaste numret av teknikmagasinet. Suck. Någon borde hjälpa mig.
15 november 2009
Första omgången bilder...
hout bay harbor.
dagisbarn.
black n' white.
where the ocean meets my hand.
wildlife.
twilight in cape town.
Vampyrbekännelse och snorighet.
and a rock feels no pain
and an island never cries
(I am a rock - Simon & Garfunkel)
En trött och lite sliten Johanna sitter i sin säng och slappnar av till sina spelningslistor på Spotify. Helgen har väl varit sådär, kroppen känns seg efter att en duktigt stor förkylning bitit sig fast i hals och huvud. Dock är jag på gott humör nu, jag kom nyss hem från vår bästa seriematch för säsongen med vinst och riktigt snygg innebandy. Härligt! Dessutom visade svt två tävlingar i alpina världscupen i helgen, vilka jag förstås ivrigt följde. Jag har saknat Stig Strands analyser sen vintersäsongen tog slut i våras. Nu är de tillbaka och alla helger tills mars är räddade! Yay!
Skolan är det väl lite sisådär med. Det ena stora arbetet avlöser det andra och har man otur så finns det ett antal att jobba på samtidigt. Det blir inte precis bättre av att man varit bortrest en vecka och har varit tvungen att jobba dubbelt på alla lektioner i veckan. Men men. Jag och Sofia har köpt te som vi har i skåpet och den riktiga clementin-säsongen har just tagit sin början. Dessutom är jag fortfarande alldeles uppladdad med solljus efter resan, även om det känns som en månad och inte en vecka sen vi kom hem. Naturtvåan - I'm back!
Skulle förresten vilja göra ett litet tillkännagivanade såhär i slutet på inlägget. Jag måste erkänna för er, kära läsare, att jag nu fastnat helt i HBO-serien True Blood och alla dess övernaturliga härligheter. Detta är både pinsamt och lite jobbigt, eftersom det bara finns två säsonger som jag snart kollat klart på. Så kom igen bara! Säg att jag skämmer ut mig! Starta nördiga diskussioner om Alexander Skarsgårds sexiga viking-vampyr röst med mig! Gör vad ni vill! Jag är i alla fall officiellt ett fan av denna visserligen fåniga men mycket coola serie. Rekommenderar er att ge den ett försök.
and an island never cries
(I am a rock - Simon & Garfunkel)
En trött och lite sliten Johanna sitter i sin säng och slappnar av till sina spelningslistor på Spotify. Helgen har väl varit sådär, kroppen känns seg efter att en duktigt stor förkylning bitit sig fast i hals och huvud. Dock är jag på gott humör nu, jag kom nyss hem från vår bästa seriematch för säsongen med vinst och riktigt snygg innebandy. Härligt! Dessutom visade svt två tävlingar i alpina världscupen i helgen, vilka jag förstås ivrigt följde. Jag har saknat Stig Strands analyser sen vintersäsongen tog slut i våras. Nu är de tillbaka och alla helger tills mars är räddade! Yay!
Skolan är det väl lite sisådär med. Det ena stora arbetet avlöser det andra och har man otur så finns det ett antal att jobba på samtidigt. Det blir inte precis bättre av att man varit bortrest en vecka och har varit tvungen att jobba dubbelt på alla lektioner i veckan. Men men. Jag och Sofia har köpt te som vi har i skåpet och den riktiga clementin-säsongen har just tagit sin början. Dessutom är jag fortfarande alldeles uppladdad med solljus efter resan, även om det känns som en månad och inte en vecka sen vi kom hem. Naturtvåan - I'm back!
Skulle förresten vilja göra ett litet tillkännagivanade såhär i slutet på inlägget. Jag måste erkänna för er, kära läsare, att jag nu fastnat helt i HBO-serien True Blood och alla dess övernaturliga härligheter. Detta är både pinsamt och lite jobbigt, eftersom det bara finns två säsonger som jag snart kollat klart på. Så kom igen bara! Säg att jag skämmer ut mig! Starta nördiga diskussioner om Alexander Skarsgårds sexiga viking-vampyr röst med mig! Gör vad ni vill! Jag är i alla fall officiellt ett fan av denna visserligen fåniga men mycket coola serie. Rekommenderar er att ge den ett försök.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
