Påsk och vilobrist

The lovin is a mess what happened, to all of the feeling?

(Another sunny day - Belle & Sebastian)

Jag förstår egentligen inte hur man kan vara rastlös när man är så trött. Jag borde vara utmattad. Borde ramla ihop på den nyligen, i allmän desperation efter något att göra, dammsugna mattan och somnna omedelbart. Men det gör jag inte. Istället kryper det i fingrar och ben, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Suck. Imorgon är det skola och full fart och stress och press och allt. Ett djupt andetag efter frukost imorgon, det säger jag bara.

Trysil var jättevackert. Mer än en och en halv meter snö, solgnistrande och vacker. Vet ni hur skönt det är att bara vara ute mer än någon timma eller två per dag? Att bli trött i benen och röd om kinderna. Komma tillbaka till en liten lägenhet med panoramafönster bredvid soffgruppen, lagom svettig och glad. Att lämna alla krav hemma. Jag ångrar inte att jag inte sovit ut en enda natt under hela lovet. När jag tänker efter ångrar jag ingenting faktiskt, det skulle vara att jag glömde de stora skoskav-plåstrena hemma i sådana fall. Mina hälar är förstörda.

Väl hemma igen hade både den ljumma våren och påskharen slagit till. Min treåriga lillasyster har varit salig av lycka i dagarna tre och jag har tagit fram solglasögonen jag köpte på peace and love förra året. 20 kronor kostade de, de är fula och inköpta på rea. Jag gillar dem. Igår hände också något annat trevligt, jag upptäckte att det finns grönt gräs! Imorse när min pojkvän fortfarande sov/var mycket morgontrött gick jag barfota ut i hans trädgård och andades lite. Fötterna andades också.

Jag borde skriva mera listor. Organsiera mig. Min vilja att göra saker går inte alltid ihop med min förmåga att organisera dem. Jag funderar skarpt på post-it. Helst så neonfärgade som möjligt. Kalendrar har aldrig bitit på mig, jag använder dem mest för att stilla samvetet och ibland för att rensa huvudet lite, när jag tänker på allting samtidigt. Eller kanske ska jag skaffa en anslagstavla? Sätta den ovanför sängen, så att jag ser den direkt när jag vaknar. Jo. Det borde fungera. På en anslagstavla kan man dessutom rita små glada gubbar och uppiggande meddelanden åt sig själv. Det fungerar om man är lika lättlurad som jag.

Under påskhelgen har jag också hunnit med att gå på bio, såg "Milk" med Sean Penn i huvudrollen idag. Om jag ska vara ärlig så hade jag glömt bort vad den handlade om när jag satte mig i salongen, hade bara ett vagt minne av en recension i metro som verkat lovande. Salle sa att den skulle vara kulturell. I självaverket var filmen en sorts biografi över en gay-aktivist jag aldrig hört talas om. Förmodligen har alla andra det, jag borde väl inte ha skrivit att jag inte har det, men sanningen lönar sig, har jag lärt mig. I alla fall, det var en fin historia. Huvudelen av tiden satt jag antingen och log lite sentimentalt åt alla söta kärlekspar (jodå, nog var där en hel del relationer) eller så blev jag upprörd över de mycket obehagliga amerikanska sjuttiotalspolitiker som figurerade i filmen och skrämde mig med prat om lagar som helt gick emot mänskliga rättigheter. Det är svårt att veta vad som är rätt och fel. Men att alla människor är lika värda, det borde väl ändå inte vara så svårt att förstå?

Imorgon ska jag och sofia göra klart spinningpasset. Först ska jag sova. Godnatt...

...ni får förlåta mig ett långt inlägg, fingrarna har saknat tangentbordet lite.