Aprilsolen.

regnmoln brukade jaga mig

och nu jagar jag morgonen längs avenyer

(Minnen av aprilhimlen - Håkan Hellström)

så jag är tillbaka och

det är slut på stanna kvar

fickorna på min jacka gick sönder

tappade allt jag har

på gatan bland drömmar och skrubbsår

vi tog tiden tillbaka och

kanske så var det jag igen

som sa; det är bra att glömma

det svider så i ögonen

om minnena bor kvar i våra händer

tåget kom tillbaka och

ändhållplatser fanns inte mer

ändå satt jag och väntade, skrek

att alla bara tar, att ingen nånsin ger

ens en liten bit av sig själva

eller sin tid
åt
mig

det är morgon varje dag
i staden också, jag har sett den

där över taken från spårvagnen

och det känns mig som om

mitt liv faller fritt från kanten

ut ur väskan ramlar allt jag har

så jag är tillbaka nu

det är slut på stanna kvar

Igår cyklade jag till malin och åt blåbärspaj och det var helt spontant. På vägen hem lyste månen och det var så ljust att jag och min cykel bildade en lång, läskig skugga över den mörka landsvägen. Jag tycker inte ens om att cykla. Då log jag i en och en halv mil. Ingenting vägde någonting. Innan det hade jag ätit glass på en bänk i solen, lagat pannkakor i Stefans kök och skrattat på en vårpromenad.

Jag tror vissa dagar är gjorda för våren. För en vändning och för rebellhjärtan i aprilsolen.

På lördag kommer min cd-box, utökad, superkomplett och nördig, med hela Ola Salos tolkning av Jesus Christ Superstar. Jag är inte hemma. Jag är i snön och står i liftkö i den norska solen. Lite sorgligt. Har jag förresten berättat om tjejen på bussen? Tjejen på bussen började prata med, eller ja, hoppade på vore egentligen ett bättre ord för hon närmade sig på ett ganska överraskande sätt. Måste påpeka att hoppa på inte måste tolkas negativt. Har du sett JCS i Malmö? frågade hon. Jo, sa jag. Det hela var aningen obehagligt, jag hade säkert tio klasskompisar runt mig som jag satt och pratade med och hon bara avbröt. Hade förmodligen fått syn på min pin med en jättestor Ola och regnbågsfärger i bakgrunden. Från det att vi åkte över Göta Älv-bron till det att hon gick av vid Lindholmen så pratade hon. Ställde många frågor på en gång. Jag blev rädd. När hon gick av skrattade vi och undrade vad hon egentligen var för en. Sedan blev jag ännu mer rädd, för mig själv. Blir man rädd bara för att någon är glad och ser att vi har något gemensamt? När jag väl kom hem insåg jag att det förmodligen ändå var det bästa som hänt den dagen, som annars var lite grå. Vissa saker bara händer. Jag ska prata med folk på bussar. Filip-som-röker-vattenpipa och jag hade aldrig varit kompisar om det inte varit för bussen.

Jag har funderat på en ny trend i mina blogginlägg. Lite för att uppfylla löftet till mig själv som jag nästan avlade i förra inlägget, om att inte gnälla, men också lite bara för att tanken gör mig glad. Varje dag ska jag skriva ett litet tips, max en mening, ungefär som en fotnot i slutet, om något man kan göra för att dagen ska bli lite mer positiv. Kanske få någon att le på något sätt. Kanske bara en tanke man kan tänka under den superlånga vad vet jag, språklektionen, för att överleva. Eller något som jag själv upptäckt under dagen. Varje dag är ju ändå ett äventyr och tro det eller ej, varje dag lär man sig något nytt (ja, jag vet hur pretto jag just lät, men...det är vår vafan). Idag har jag lärt mig texten till några Navid-låtar. Jag har lärt mig hur en grop ser ut på en orienteringskarta. Hur man vågar ställa frågor på de jättestora treornas projektarbeten.

Vad har du lärt dig?

*Tänk på alla ägg du kan äta på påsklovet. Och på allt roligt du kan måla på dem.
Ex:

-Jesus

-Höns-mamman som värpt ägget (obs! se till att ägget är ekologiskt så att hönsmamman är glad)

-Ett självporträtt