Det finns ibland..

jag skulle säga att vi är plus minus noll

(Vi kommer att dö samtidigt - Säkert!)

Sedan jag ändrade teckenstorlek i bloggen för att få mer uppmärksamhet har jag inte fått en enda kommentar. Ett dåligt tecken? Jag borde kanske inte bli typ grafisk designer. Inte för att det är något jag tänkt på, men ändå.

Idag ville jag inte sätta mig vid datorn. Ytterdörren är öppen och egentligen ville jag bara slänga på mig mina inte-så-jätte-snygga, billiga hm-flipflop och erövra hela sommarskymningen. Tyvärr tillhör den sortens aktiviteter sådant man helt enkelt inte gör.

Istället valde jag att skriva blogg för ingen utom mig och föra över bilder från kameran för ungefär 100 000:ende gången den här veckan. Well. Samhället idag. Jag skyller allt på staten.

Jag älskar värmen nu. Jag lever på solen och jag ska leva i havet resten av lovet. Att man kan bara rusa ut ur affären klockan sex en fredag när man har svettats hela dagen, helt i extas, bara för att nu ska man bada! Jag ska aldrig växa upp.

Jag älskar också att det finns människor som gör min tid något att vara glad åt. Att man alltid kan göra saker man tycker om, eftersom att det finns en mycket härlig skara personer som ofta vill göra precis samma sak! De brukar kallas vänner, eller?

Biografhändelser och namnsdag.

I don't recall a single care
just greenery and humid air

(Summerskin - Death cab for cutie)


Jag har inte träffat Johanna och Julia på hur många veckor som helst (ungefär) så gårdagen blev en fullständig fullträff. Vi var på bio och thairesturang och skrattade och jag kände att livet är bra. Det är svårt att reflektera längre än så. Vi är enkla människor med enkla liv och enkla leenden, som alltid finns nära till hands. Som mitt under bion, när jag kände att det såkallade Linas kvällsbok-senariot var på väg att upprepas. Pierce Brosnan i rollen som en av papporna i Mamma Mia, tog ton och sjöng en vers ur SOS solo. Av någon anledning hade kameramannen eller producenten eller något beslutat sig för att göra lite extrema inzoomningar då och då under solopartiet. Det hela såg fruktansvärt roligt ut.

Nu var det så att jag hade hamnat en rad nedanför Johanna och Julia inne på biografen, eftersom det blivit lite krångel med biljettbokning och sådär. Alltså satt jag och försökte att fnissa så tyst som möjligt åt alltihopa, för att inte störa de mycket allvarliga, läkerolknapprande tanterna bredvid mig. Dock gjorde jag ett allvarligt misstag. Efter bara en liten stund, så vände jag mig om för att se om mina vänner också satt och försökte kväva sina skratt. Det var ingen bra idé. Julia skrattade (om än så tyst som möjligt) hysteriskt med hela ansiktet och Johanna satt och log sådär som bara hon kan.
Sedan fick jag ägna ungefär hälften av den resterande filmen åt att inte skratta så att hela biosalongen hörde.
Så kan det gå.


Pappa sprang just in genom ytterdörren med två stoldynor i varje hand och sa lite buttert;
"himlen öppnar sig". Regnluften kom in i hela hallen.
Jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra idag. Jag borde träna. Det borde jag verkligen, men jag vet inte om jag vill. Jag borde kanske läsa eller skriva eller göra något annat som förmodligen kan räknas som intelektuellt. Men jag vet inte om jag vill det heller.
Egentligen vill jag bara gå rätt ut i regnet, andas luften och bara vandra runt planlöst tills jag är alldeles för blöt och får dricka te resten av dagen.
Anna vill att jag ska baka en sommartårta åt mig själv och mina systrar. Vi har namnsdag allihop de här dagarna. Men jag vet inte om jag vill.

Regnflykter och minnen.

jag har sprungit i ett liv nu
jag sprang för att stå still

(Elite - Kent)


Jag sitter och lyssnar på lite eftertänksam musik och minns den soliga dag förra sommaren då jag och Steff gick tre och en halv mil (från mitt hem på landet till hans hem på landet) och var glada. Det vill jag göra igen. Och packa med stor matsäck och bada i en sjö. Det blir nog minst lika bra en gång till. Synd bara att deras pool inte fungerar i år. Mycket synd. Kanske kan man i alla fall få tag på en glass när man kommit fram.

Idag jobbade jag igen. Det hände ingenting. Jag försökte sälja den beryktade, dyra päron-klänningen (alltså, en klänning som ser ut som ett päron) till en blivande bröllopsgäst, men hon var mer intresserad av de fina kläderna. Jag förstod henne i tystnad.

Mer spännande var det i sådana fall igår. Jag och Jennie besökte storstaden och lyckades fly undan regnet genom att åka spårvagn tills det slutade. Dessutom köpte jag lila leggins och lite annat smått och gott, som det heter. Vi hade mysigt. På kvällen var det partaj och filmkväll hos steff och jag blev tjock på chips. Det var ganska gott. Dessutom såg vi på "Ghostbusters" och Astrid hittade "sin" likör (äckligt?).
Tra la la la la.
Är mitt liv onormalt tråkigt? Ibland känns det som om jag gjorde mer andra somrar, andra år, andra liv. Ibland känns det tomt.
Idag pratade en Lennart, som jag i alla fall tror hette Lennart och som jag har läst dikter av, i P3. Han läste favoritdikten om 2000-talet. Jag höll med och kände mig hopplös. Sedan var det lite sol ute och jag glömde bort det. Läs dikten ändå.
http://www.poeter.se/viewText.php?textId=355023

Det var en till mulen dag.

all I need
is somewhere I
can feel the grass beneath my feet

(Roy walker - Belle & Sebastian)

Imorgon ska jag och Jennie Måni till Göteborg och överraska hela staden med hur fantastiska vi är. Jag ska också kolla lite på rean, men det är inte lika viktigt. Jag ska titta på ett linne i okänd kulör. Vilken färg är förresten finast, marinblå eller äggvit? Marinblå låter betydligt trevligare än äggvit, men å andra sidan så är äggvit ljust och fint och somrigt. Kanske borde jag starta en ny quiz här på bloggen..Humm humm..
Färger är intressant, speciellt på kläder om man jobbar i en tantklädaffär och packar upp plagg några timmar per dag. Ett exempel är färgen "mulberry". Ska vi ha gissningstävling? Hur ser färgen mulberry ut?
Jag kan stolt säga att jag gissade rätt på en gång. För mig klingar bokstäverna liksom i en speciell färgskala...Eller så vet jag, undermedvetet, vad ett mulberry är för något.

Idag hände inget intressant. Jag åt Lion-glassen. Den var sådär god. Jag skrev en morgondikt också.

det var en gata
en väg med fötter på
och jag gick bara framåt
visste inte vart jag skulle gå

kaos och solsken
skrik och skratt och allt omkring
i huvudet blir det mindre
till nästan ingenting

och fasaderna fick ögon
över mina lugna steg
det var en ganska enkel morgon
och jag log




Den heter kullerstenslyrik I

Cause I need love, love, love, oh I need love..

take me away from the civilization

(I saw you on tv - Billie the vision & the dancers)

Jag skulle väldigt mycket vilja ha en blommig väska. Kanske kan jag och älsk hitta en i Stockholm som är söt åt mig.
Idag var det mulet igen. Och min vita kofta har fått noppror. Jag har inte råd med en ny.

Efter jobbet så åkte jag med pendeltåget in till stora staden Göteborg och fikade med Steff, Astrid, Lollo och Carro. Mysigt, även fast cafét med kakbuffe hade stängt och jag fick nöja mig med en gigantisk chokladboll på Husaren (jag behövde nästan inte äta middag sedan).

Idag fick jag ett brev om böcker. Jag ska skicka det till sex personer. Vilka det blir ska jag tänka ut innan jag somnar. Förmodligen är det mest taktiskt att välja snälla och medhjälpliga personer istället för sådana som faktiskt läser mycket. Man får inte vara dum.

Just nu läser jag som av en händelse en fängslande bok. Den handlar om åklagarmyndigheten i Kina och är röd på framsidan. Språket är egentligen intetsägande, men den beskriver något helt annorlunda. Något man inte kan förstå, även om man låtsas. Sådant gillar jag.

Tågbiljetter till Emmaboda är inte så dyrt..Ska jag våga? Jag vill ju åka och se på Lars och Gustav och Lisa och Johnny och alla. Jag vill det.

Snow

Ett intresse jag hade förra sommaren var ju faktiskt översättningar...
Ganska mysigt.


when all the snow is dead
and the backyard is white
then you know that I'm dreaming
for you to come here


when all the snow is dead
and the backyard is cold
then you know that I'm dreaming
cause there is snow
it's like clouds everywhere

then you know
I'm still with you
although I'm always running
I'm where you can hear me
and if you don't
if you don't
I'll sing for you
just so you'll hear

I love you
as loud as you can hear
that's the way it is

how long
do you think
that desire can grow
grow
if we release
how long
how long

what you've hidden
yes, what you've hidden
how it feels to love
and I love you
yes, I love you
as loud as you can hear

and hunger
it's in my voice
not in my stomage
in my voice
so we'll stay quiet
about it all

if it is that way
I love you
as loud as you can hear

Ännu en natt.

Det är en varm natt. Men det är inga stjärnor. Jag tänker på Kastlösa och höstar och att dansa längs gator. Vem vill göra det med mig i år? Vem vill sitta en sådan här stjärnlös natt och vänta på en mulen gryning? Vem vill hitta tillbaka?

Det slår mig snabbt hur saker förändras. Jag och människor. Människor och världen och jag.
Tänk att min värld är en glasboll. Som en liten genomskinlig kula i någons hand. När någon plötsligt blir uttråkad, så skakar han handen, kramar åt lite eller håller den mellan fingertopparna för några sekunder beredd att släppa. I den lilla, lilla bollen så flyger känslor och tankar och uppfattningar runt, runt för att sedan stanna och lägga sig till ro på en helt annan plats. Inget likadant. Någon kan bli uttråkad först efter några år, eller bli rastlös redan efter några timmars stillastående. Tid är ingenting. Absolut ingenting.

Och jag är så trött nu. Jag kanske borde hitta på något?
Vi har en massa krusbär i trädgården som mamma känner empati för. Hon blir ledsen när de ramlar av. Kan man plocka bär på natten? Eller blir man uppäten av skogsdjur då?
Jag som har drömt om älgar inatt..

Någon!?

I've been counting all the sheep there is to count

(Overdosing with you - Billie the vision & the dancers)

En vecka har gått, en relativt mulen Lady G-vecka, och inte så mycket har hänt. Jennie har kommit hem och jag har äntligen (idag) lyckats prata med henne någon liten timma.
Det är ganska tomt här. Huset är tyst och jag längtar av någon underlig anledning till havet.
Jag har någon glorifierad bild av att havet fullbordar mitt sommarlov, men det har misslyckats i flera år. Fast man vet ju aldrig....Kanske skulle jag ta mopeden själv ut till någon del av kusten och hoppas att något händer. Eller så frågar jag farmor om jag kan få bo i hennes lilla stuga på en ö i några dagar. För att krossa bilden eller bli lycklig. Are.

Igår träffade jag och Steff Astrid, Lollo och Jossan (som iofs avvek efter en stund) och vandrade stilla runt på stan ett tag. Efteråt, efter att ha fikat för mycket och lyssnat på Lollos fantastiska historier om hur det var i Vietnam(avundsjuka...!), så utvecklade jag sakta ett nära på desperat behov av att träffa folk. Efter ha mysigt och grilla och kanske till och med gå på någon fest, fast jag egentligen är alldeles för tråkig för det. Och så.

Igår var jag på bio och såg en helt meningslös Narnia-film. Någon borde verkligen sysselsätta mig med något meningsfullt snart. Något projekt eller några kvällar med te och mysiga samtal.
Kanske borde jag leta upp Grön Ungdom i Göteborg (jag är trots allt medlem) och se ifall de vet några roliga (eller fåniga) naturfjolligheter jag kan engagera mig i. Hmm..

Nu åskar det. Det gör det alltid här. Livsfarligt. Jag läste i tidningen att en blixt slagit ned i någons tält i skogen. Mer livsfarligt.

Butiksliv

I would like to be your friend
but I'm scared like I can't tell you

(Scared - Billie the vision and the dancers)


Mja, något snart efterföljande inlägg blev det ju inte precis. Indirekt beror det på inspirationsbrist och mer direkt så beror det nog på att den mobila bredbandsuppkopplingen var så långsam på min mormor och morfars land. I skogen.
Nu är jag sedan några dagar hemkommen därifrån och har mer på riktigt påbörjat mitt sommarjobb på "dammode-butiken" Lady G. Det är ett långtifrån intelligenskrävande arbete, men det ger ändå lite affärserfarenhet, något att göra och tillskott till sommarkassan. All is well, som man...kan säga.

I torsdags (marknadsdagen...) blev jag glatt överraskad av det närmaste ett utländskt landsbesök Lady G någonsin kommer att komma. Min vän Julia Ling hade kommit hem från USA och tyckte att det kunde vara en trevlig idé att hälsa på mig i butiken och dela med sig av sina amerikanska erfarenheter och upplevelser. Det var en trevlig idé. Vi fikade i det kombinerade kök-kontor-minilagret.
Dessutom bodde jag, från onsdag till lördag, tillsammans med Steff i hans pappas (tomma!) lägenhet. Vi handlade, på ett mycket moget vis, gjorde mysig havs-kväll-utflykt och hade det underbart. Lycka.

Men, trots allt bra, så känns det som om jag saknar något. Så många vännner som jag egentligen har tid att träffa nu, i sommaren, glöms bort. Eller så är jag så fånig att jag inte orkar eller vågar ringa eller sms:a till människor jag inte pratat med på ett tag. Det är sorgligt. Jag saknar dem, omedvetet. Och medvetet. Jag vill hitta alla, få alla tillbaka och jag vill behålla dem. Hur gör man det?