Einstein och jordgubbsljus.

we wont let you slip in between

(I say no - Anna Ternheim)


Mina fingrar luktar lite clementin, lite vinter. Jag försökte äta djungelvrål förut, men mina tänder gör ont. Jag övergick till frukt. Kanske kan det få mitt huvud att klarna lite. Det finns inte många tankar som går att få ut ur det just nu, nämligen. Hjärnaktivitet: låg.

Just nu(kanske) är Julia i Borås med sina elastiska stavar och hoppar upp och ner i någon inomhushall. Jennie är med sina sjuka vänner(som jag faktiskt nästan känner). Steff sitter hemma och hittar alla specialeffekter på sin webkamera, otroligt intressant. Malin sover.
Jag sitter vid datorn och försöker hålla ihop lite för mycket på en gång. Det är så svårt att veta ibland, vad som förväntas och krävs av en. Vad som är viktigt och vad man faktiskt ska skita i för det har man faktiskt inte med att göra.
Människor tröttar ut mig ibland. Jag saknar mina jordgubbsdoftljus.

För några dagar sedan träffade jag Nina på bussen. Jag känner henne inte längre, slog det mig när jag gick hem sen. Jag vet ju knappt vem hon är. Sedan tänkte jag att jag hatar världen, som sätter ihop människor vid ett tillfälle, inbillar dem att de är lyckliga i kanske några veckor, minuter eller år och sedan bara sliter deras liv till olika vägar igen. Hela tiden så. Det finns ingenting bestående. Ingenting kan vara bestående, eftersom tiden inte är det?
Jag vill ringa till Einstein och fråga om meningen med livet.