På bättringsvägen.

Have you ever had the feeling
that no one really knows what you're all about
and when you try to show them
they all have things to do
tonight

(Summer is gonna take the pain away- Hello Saferide)




Glitter och stjärnfall, nu skriver jag igen.
Något konstigt virus tog över mig efter det att jag varit på Håkan-konsert. I tre långa dagar låg jag och var död i en soffa, och det enda jag klarade av var Johnny Depp på film och Nyhetsmorgon. Jag orkade inte ens trampa iväg till datorn, och ärligt talat så är datorer egentligen inte min grej. Jag trivs mycket bättre med ett anteckningsblock,lite te och doft ljus. Helst vanilj.

Min novell blev klar i förmiddags. Min första novell på beställning, egentligen. Den första där jag anpassar mig. Och jag vet inte hur det blev. Förmodligen ganska uruselt.
Jag borde nog hålla mig till den mer filosofiska genre där jag hör hemma. Fast, vad gör man inte för ett MVG i svenska(och ja, jag är en otroligt fjäskig människa. På vissa plan lyckas man helt enkelt inte på något annat sätt)

I helgen var Emma här. Också. Då. Innan jag blev sådär jättesjuk. Det var konsigt, för det kändes så naturligt. Som om Emma, Emma från Växjö, Rottne, Emma som jag inte sett på vad som känns som evigheter är en helt naturlig del av mitt stressiga liv. Som om det inte är något ovanligt att hon sover skavfötters med mig, under min filt med Ikea-hjärtan. Som....som det ska vara. Och det var verkligen skönt. Jag hade varit så nervös innan. Dessutom är det inte långt till återträffen på Kastlösa nu, och det hade känts dumt att inte ha träffat någon innan. Alla andra har ju åkt runt som ...ja, de har åkt runt.

Jag är lite avundsjuk på Glitteringly-Alex lackleggins. Dels för att de var så roliga att ta på, så alla vill ta på hennes ben och dels för att lackleggins är ett så kul ord. Man kan göra mycket med sammansättningar av det svenska språket.

Imorgon ska jag skilja mig från Johnny Depp och återvända till skolan och verkligheten. Önska mig lycka till.