Älgbiffar och gravitation.

when I lost myself and a different meaning
shot down and post, imagine although it's
hundreds of dreams
they can place around you

(No one sleeps when I'm awake - The sounds)

Idag gick jag min allra första dag i tvåan och kände mig lite stor jämfört med alla de nya ettorna. Mest kände jag mig trött. Men lite stor ändå. Lite vuxen. Och det kan väl jag behöva, som mindre än två år från min student sitter här utan varken jobb eller ens aningar om framtiden. Jag orkar inte tänka över mitt eget liv, det gör mig bara stressad. Förhoppningsvis blir den här veckan inte så hemsk i alla fall, i helgen blir det fullt upp och i veckan hinner jag träna så mycket jag vill.

Att bero på träning så tog jag mig ett litet steg närmare ett avklarat göteborgsvarv i helgen, när jag sprang midnattsloppet och märkte att min kropp faktiskt klarar av att springa en mil utan att jag är helt slut efteråt. Trots att jag väl inte gjorde någon topprestation, så kände jag mig ändå lite säkrare i mig själv. Som om jag utgjorde en lite större tyngd i löparskorna, liksom. Inte för att jag känner av den känslan något nämnvärt nu när jag, efter att ha ansträngt mig för att inte somna under eftermiddagen, sitter i soffan och är helt proppmätt på mammas älgfärsbiffar och en massa svampstuvning. Nu känner jag just tyngd i allmänhet. Min egen vikt i kilo gånger gravitationskraften på niokommaåttiotvå, så som det står i fysikboken.

Och jag känner mig lite som Hannah i Per Nilssons ungdomsböcker som sätter lappar över hela väggarna och undrar hur stor del av livet som går åt till att tänka på det. Jag ligger en bit över den normala procenten, det vill jag lova. Jag fastnar liksom till med jämna mellanrum, i nuet.